torsdag 29 november 2007

Månadsdagen.

Idag för tre månader sedan förlorade min älskade vän Johanna sin underbare son Sebastian, 13 år gammal.

Att livet kan vara så orättvist och så grymt.

Det finns en sak jag önskar nu innan jul.
Att alla kan få känna litet lycka, varje dag!...

Älskar Dig, Johanna!

onsdag 28 november 2007

Vart tog dagen vägen?...

Hade panikinkallat svärmor att vara lillemans bästis för dagen.
Storebröderna hade sina fem timmar på dagis.

Själv stod jag hela dagen, heeeeela dagen ute i Silververkstaden!....
Alltför mången sen nattetimme har ändå inte räckt till!
Och mer blir det, hela tiden!...
Helt fantastiskt, underbart!!!

Nu blickar jag ut över hela golvet fyllt med små paket som skall iväg till sina ägare imrogonbitti! Flera av de små paketen kommer att bli små Riktiga-paket-under-granen!

Undrar, jag. hur många hem jag kommer att ha "del" i på Julafton?!...

Härliga tanke!
Screw You, Jantelagen!...
*hihi*

tisdag 27 november 2007

SilverJakt.

Mina NamnSmycken har fått en otroligt bra respons och jag är så himla stolt!
Jag riktigt myser och läser alla fina TackMail jag får!

Man känner sig som en superhjälte ibland faktiskt!
Det ÄR ju så roligt att skapa!

Nu till Jul har syateljén och den maskinparken fått vila och ge rum till den härliga Silververkstaden!
Svart som en sotare komemr jag in om kvällarna - ser mig i spegeln ocg drömmer mig tillbaks till tiden då man duschade och fräschade till sig för att GÅ till jobbet, och inte när man GICK hem!...
Fingrarna är gråa av Silver ooch Polerpastor.
De (faktiskt) en gång lagom långa och fina naglarna har konstanta sorgkanter och bryts med jämna mellanrum.

Kollar man bara snabbt i spegeln kan man tro att det är knöligt och svullet fullt av rynkor, men kollar man närmre ser man att det är den svartgråa beläggningen som letar sig in bakom andningsskydd och skyddsglasögon.
Ända in i öronen kommer den.

Ligger med huvudet under vattenytan i badkaret så bara näsan sticker upp.
Soakar länge för att tvaga bort det svarta.

Det är underbart att få skapa med händerna!
Att få tillverka någonting som är så oerhört uppskattat!
Att det är lilla JAG som kan?!...
En inre värme sprider sig och jag känner frid.
Frid och frihet.
Jag kan göra vad jag vill. Det är så evinnerligt skönt att ha en tro på sig själv!

söndag 25 november 2007

MiniSemester!!

Rattade Chryslern genom skogen på små vägar i zickzack.
Bakom mig i baksätet satt kidsen, överlyckliga!

På väg till Öregrund! Östkustens diamant!
Mormor och morfars nybyggda villa med utsikt både över hav och kyrkogård var destinationen!

På lördagsmorgonen öppnade jag mailkonoto och svarade på allal tjugo beställningar och frågor som kommit in under natten.
Mailade bilder, och beställningsbekräftelser.

In-kontot vågade jag faktiskt inte öppna. Då hade det väl inte blivit någon semester!
Trots att jag har tio dagars leverenstid efter registrerad betalning, och således alltså flera dagar tillgodo, så avskyr jag att skjuta saker på framtiden och sätter helst igång ögonabums!

Men, man får ju heller inte skjuta lite ledighet och en minisemetser fram alltför långt heller!...
Allt arbete i syateljén och silververkstaden var verkligen värt en helgs vila, tyckte jag och hela familjen!

Nu var det alltså dags!

Väskor packade och extrakläder med.
Tandborstar och leksaker. Glada. Vi sjöng flera verser och tittde ängar och kikade efter djur.
På traktorer som i arla morgontimma denna lördag stretade över åkrar och kullar.

När barnen ledsnat på mammas gapande från framsätet räddade pappan dem (och sig själv) genom att slå igång en film.

Alltså, man tror att man köper dyra leksaker till sina barn men jag är fullständigt övertygad att det är vi föräldrar som köper oss tid. Lite egen tid med lugn och ro.
Det får kosta.

För övrigt måste jag bara säga att den där Dvdn med två skärmar är ett av de bättre köpen vi köpt "till våra barn."
Så många mil, och så lite gnäll!!

Mina föräldrar - mormor och morfar - köpte vacker villa en åtta, nio mil härifrån. Det är långt..

Vägen kändes underbar, utan trafik nästan alls.
Vi passerade hästhagar, parkeringsfickor, fartkameror och hus där det lyste ljusstakar och julstjärnor i fönstren redan.

När vägen tog slut och vi var framme spred sig ett härligt solljus över en vidpinad vintervacker bygd i Öregrund.
Små röda fiskestugor och gamla trähus.
Skeppsankaren uppradade längs vägen och båtar på praktiskt taget varenda tomt.

Mormor och morfar väntade på bron med öppna famnar och våra barn kastade sig glatt däri.

Kaffe, och små hembakta kakor. Levande ljus och så mycket kärlek.

Sedan tog vi en lång promenad ner i hamnen.
Min lille ettåring nedbäddad i Bugaboon som pappan drog stolt.

Vi lekte kurragömma i små gärnder och skogstigar när vi vandrade, jag och mina två snart 5åriga busar.
Bakom träd, och husknutar.
BUUUU!!!

Skrattade så mina tårar rann!!

När vi kommit hem igen med kidner röda av leklust och vind hade mormor middagen klar.
Förrätt, varmrätt, och så Uffes Pavlova med jordgubbar intogs under vänligt tjatter och i goda vänners lag.

När jag kröp ner i min säng bredvid resesängen och min älskade bebji kände jag mig så lycklig!!!
Vi sov hela natten!

onsdag 21 november 2007

Om man varit Enbarnsmamma.

Men det är jag inte.
Jag har tre fantastiska kids!

Men i dag, skulle den äldsta tvillingen till ögondoktorn.

Jag bestämde mig ( efter lite övertalning...) att lämna min ettåring hos farmor, och den andre tvillingrabben på dagis.

Så var det bara han och jag.
Emil i brun manchesterjacka och fleecemössa under de tunga mörka molnen.
Jag har de lindat min halsduk hårt om halsen och dragit på mig ett par jättesköna ecco.

Vi snurrade runt lite i innerstaden för att hitta en parkering til vår lilla Golf.
Emil fick sträcka på hela sin gängliga längd för att nå upp till parkeringsmätaren och fylla den med mynt.
Det rasslade till nästan mer än lovligt då vi tryckte in "betala"knappen.

Med hans lilla hand i min gick vi ner genom gränden mot gågatan.

Vi passerade Uppsala Domkyrka och såg på nära håll hur högt upp kyrktuppen sitter.
Genom inbjudande små fönster såg vi allsjöns prydnadssaker och kulörta kulor då vi passerade "Passagen".

Emil liksom studsade frm på fötter av härliga barns nyfikenhet och intresse.
Han kikade ivrigt i alla fönster vi gick förbi och han pratade oavbrutet.

Jag kände hur jag liksom gick runt och log med hela min kropp.
Jag pyste över av stolthet över denna fantastiska, intelligenta lilel kille.
Med ett par toksnygga briller på sin lilla näsa, och med mössan neddragen djupt i pannan.

Han hoppade över kullerstenar, och for upp och ner i de låga stentrapporna.

När vi kom in i den lite högtidliga entré trappuppgången till det vitputsade fasaden brdvis Fyrisån sprang han fram och tryckte in hissknappen.

Vi knölade in oss i den minsta hiss jag någonsin sett för två personer.
Man kände nästan hur väggarna likson lutade inåt.

Vi talade tyst och viskade när vi klev ur, men ljuden eskalerade i den ekorika rymden som fanns i trapphuset.

Vi öppnade den vita dubbeldörren in till läkaren och anmälde oss i receptionen.

Vi hann läsa två böcker innan det blev vår tur 20 minuter försent.
Undersökningen gick på under tre minuter.
Allt som det skall.
Bra.

När vi kommit up på gatan vågade jag mig på att ta upp Mobiltelefonen och ringa till farmor.
Allt går finfint med Charlie, han leker just nu med faster AnnaKarin och Farfar.

Vi passade på, Emil och Jag att utforska stadens rulltrappor och på en Perssbyrå käkade vi en korv.

På väg hem till bilen gick vi in på en liten, sån där mysig butik med massor av pyssel-plåtter, ljuvliga änglar i papp, glitter och presentsaker.

Där handlade Emil en Papperssttrut med Kolor för sin Guldtia.
Struten skulle Joel få, eftersom han inte "fått" vara med på stan idag.

Han fick en ny ur parkeringsmynten då vi kom till bilen...

Om man varit mamma till bara en liten storkille, så hade man missat den här innerliga syskonkärleken...
De delade Kolastruten tillsammans framför sin dator efter middagen sedan.
Mätta i magarna på pannkakor....

söndag 18 november 2007

Chokladmage.

Känner att jag måste sitta ner en stund.
Har ett stort immigt glas vatten bredvid mig.

Rummen gungar sakteliga och jag kippar lite efter luft.

Bredvid glaset ligger ett berg av Riessenpapper.

Den söta, lite unkna smaken av smörig, men dov mörk chokladsmak ligger fadd mot min tunga.
Jag mår illa...

Har moffar i mig en hel påse. Liksom toksvullat!...
Jag som lovat mig själv att slippa käka sött och godis på andra dagar än lördagar.
Datumet lyser knallrött mot mig i almanackan. Söndag.

Liksom hånfullt; Pilutta dig, du skulle ju inte ha stoppat i dig alla kolarna!
Sväljer ännu en klunk livgivande vatten från vår egen brunn.
Vi har fantastiskt vatten, men jag sörplar det mest just nu för att dränka äckelkänslorna jag fått av all choklad.

Går till badrummet och brostar mina tänder.
Hjälper en stund.
Berget med omlagspapper ligger nere i blöjhinken bland resten av bajset från min lilleman idag.

Vatten igen.
Mina fingrar blir blöta av kondensen på utsidan av glaset.
Jag håller det mot min tinning.
Ångrar mig så. Varför kunde jag inte låta bli?...

Kollar skrivbordet om det inte finns en liten ensam kola kvar. En till bara....

Det finns ingen. Jag har dammsugit påsen.
Usch...

Men imorrn, då skall jag låta bli allt vad sött heter.
Ja, förutom mina toksöta ungar då förstås...

fredag 16 november 2007

Saknar min BärsjalsBebis!...

Han är borta.
Min lille Sjali...Sitter med bilden i handen, där jag bär honom tätt mot mitt bröst i en Kråkbärs-Sino...Hans lilla näsa sticker fram, och han kikar med nyfikna ögon på omvärlden.
Trygg mot min kropp.

Alltså, min Charlie ligger och sover i sin säng just nu. Han var så trött efter dagens eskapader med sina storebröder...LillemanCharlan har hunnit bli femton månader, och vill nästan inte ens åka vagn på affären längre...
Han har så mycket spring i sina små underbara ben!Finns det nåt sötare än när små ben kavar runt i strumpbyxor på kvällen, innan man klär dem i en brun velourpyamas med Nalle Puh på?...
De har race i vår långa hall.
Storebrorsorna snart fem år har stora tjurrusningen i Marielund när det börjar närma sig läggdags.
Och så lillefjant efter!
De sladdar på parketten, och kiknar av skratt.
Man blir nästan trött bara av att sitta på golvet och se på dem.

Ögonen glittrar av bus, de kan inte heljde det som bubblar upp i bröstet och de brister ut i ett gapflabb samtidigt som de faller över varanda i en härlig hög med ungar!
Mina små.
Jag ser deras gänliga kroppar. Deras ansiktsdrag växker till sig var dag under mina -beundra-och-kika-på-dem-i-smyg-sessioner varenda dag.

Varje morgon då min lille ettårings kropp börjar röra på sig och på så sätt väcker mig ur min slummer kikar jag på honom och förundras över hur stor han har blivit under natten....
På en hög byrå ser jag den skymta fram. Den mjuka, alldeles underbara sjalen i svart och beige-guld jag sydde. En lång skapelse i allra mjukaste, underbaraste bärtyg. Om jag bara visste vad det hette...
Jag smeker dess lena yta ibland, då jag hänger in något i skåpet, eller då jag går förbi...
Minns de ljuvliga stunder jag bar min lille bebis i den. Så drar jag ner den. Andas ut.
Borrar ner näsan i den och drar djupt in luft i mina lungor och förnimmer den doften som var då jag bar min Sjali...
Tyget är så lent mot mitt ansikte, och det luktar så gott...
I sol, och i kyla. I regn, under en vindtygsjacka. Med ett fleeceöverdrag, under ett paraply.

Många långa timmar har min nyfödda varit i sjalen nära mig.Vilka minnen som vävts in i detta stycke tyg.
Våra "märkes"sjalar har jag avyttrat. Men detta tygstycke kommer jag att behålla tills jag dör. Häri finns timmar, dagar och nätter. I varje kantstygn sitter kärlek.
Varje litet ludd har rört vid våra hjärtan, mitt och Charlies.

Jag viker varsamt ihop den långa tygbiten. Lägger tillbaks den på skåpet.
På väg ut ur rummet kikar jag ner i spjälsängen, där Charlanbralan sover den första halvan av natten...

Fridfulla andetag, ena armen över sitt fjuniga huvud. Fingrarna böjda som om han höll i något.
Kinderna som mjukaste persika, och det är med stor avhållsamhet jag håller mig från att stryka den lena huden.

Jag känner hur värmen stiger upp i mitt bröst. Den sanna moderskärleken tvingar upp tårar i mina ögon, och jag får blinka många gånger för att åter möta den fantastiska syn det innebär att se sitt barn sova tryggt.

Jag lämnar rummet bakom mig och stänger försiktigt dörren.
På väg till köket för att hämta ett glas vatten passerar jag mina storgrabbars rum.
Jag lyssnar in i mörkret. Tystnad.Djupa andetag och kompakt mörker.
Tassar fram på tå till den plats jag vet att våningssängen står.Tyst, tyst...

Jag sträcker ut min hand och smeker det lena håret som sticker fram under täckets kant.
Barnet drar en djup suck, och jag sticker in min hand till stormannen som sover på överslafen. Också han rör sig lite, men jag kan verkligen inte stå emot min önskan att få röra dem lite.
Här känner jag en kind med en hand under mot kudden. Varm och trygg.
Jag lämnar rummet och låter mina älskade barn sova vidare.

Mitt hus är tyst.

Jag saknar den tid som var, då huset var fullt av små bebisar!.. Men jag ser med förväntan och nästan lite skrämmande lustfyllda förhoppningar mot framtiden, och vad den kan bära med sig.

För det är sannerligen ett äventyr att få leva med barn...

Morgonstund har Silver (?!) i Mund!

Det var knappt så ljustet orkade över trädtopparna då min bebi vaknade under min arm.
Han rörde sig ack så lite, men omöjligt att inte lägga märke till.

Han reser sitt rufsiga huvud från kudden, ser på mig och spricker upp i ett leende.
Jag kikar påhonom från innifrån-täcket. Drar hans varma kropp mot min och inbillar mig att han kasnke - kanske vill ligga kvar en stund.

Glöm det!
Har är dryga ett år, och har hela den underbara lilla kroppen full med spring!

Han kavar ner för sängkanten, och knallar på pyamas-fots-beklädda små fötter in i rummet bredvid.
Storebrorsorna.

Jag ligger andlöst för att höra på alla hans små steg. Måste höra vart han tar vägen, och om han hittar något på vägen.
Joo. I vårt hus säger inte katten "Miiiaaaooo" utan mer
"WWWwweeeiiiiiIIIIIIIIOOoooo"...
Charlie har en tydlig förkärlek till Mammas långa hår, Perserkattens lurviga päls och egentligen allt hår man kan rycka tag i och hänga kvar i en stund.

Så hör jag Joels röst;
-"Charliee!!! Kom och lägg dig och vila hääär!"
Jag föreställer mig hur han lyfter på sitt täcke och "bebin" klättrar målmedvetet upp.

Emils stämma från övre sängen i våningssängen;
-"Vad komemr han ifrån?! Sover Mamma?!"

Jag;
-"Jag är vaaaaaken."... "Men jag vill gärna ligga kvar ett tag till!..)

Fredagar är en sådan där underbar dag, då veckan accelererar mot helg, pappan är på jobbet för länge sedan. (Han börjar 03.00.)
Det är jag och mina Älskade barn hemma, inget dagis, inget måste.

Vi brukar hälsa på kompisar, vara ute och busa, ta promenader och baka ibland. Så hjälps vi åt med lunchen.

Idag ville jag inte göra nånting. Bara vara hemma coh njuta av tillvaron och umgänget med mina kids!

Jag drog täcket lite mer om mig och väntade.

tasstasstasstasstass..

Så kom de alla tre och stånkande bökade ner sig i min säng.
Vi låg kvar i en timme!

På med lite barn teve.
Kramas, Kramas, Kramas. Och pussas!

Vilken ljuvlig morgon.

Dagen fortsatte i samma anda, vi hde en sån skön fredag, att var nästan blev förvånad...

torsdag 15 november 2007

Att Avnjuta en Middag på Restaurang.

Jag satt ensam.
Ensam med min goda väninna Ulla.
Vårt bord stod vid ett fönster, och vi kunde blick ut över en vältrafikerad gata nedanför.

Vi var helt själv i restaurangen stora yta bland bord dukade med linne och silver.
Ljus brann på varje bord och speglade sig i vinglasens kristall.

Våra barn, hemma med sina pappor.
Mina älskade små. Tre stycken. Deras middag skulle bestå av Pannbiffar och potatis.
Med Pappa.

Då servitören kom hade vi fortfarande inte bestämt oss, men velade lite mellan två rätter.
Efter nogrann redovisning av smakkombinationer hade vi valt och lutade oss tillbaka och njöt av tystnaden.

Det började fyllas på med folk bland borden.
Vi hällde upp Ramlösa i glasen och knaprade på brödet som stod på bordet i en korg.

Att sitta så och samtala. Vuxet och om andra ting än bara barnen kändes underligt då jag kände efter.
Att veta att mina älskade hade det bra, och säkert jättemysigt tilsammans med pappan var fint.

Det var faktiskt skönt att fly vardagen litegrann med en kompis och känna att man faktiskt fanns kvar därinne, inom sig någonstans.
Men jag längtade...

När klockan närmade sig 19.0 och oxfilén på min tallrik var slut hördes från min ficka;
Min förstfödda tvilling;
-"Det Riiinger!!" Tre gånger innan jag fått upp telefonen och svarat. Hans röst;
-"Mamma, var e du nånstans?"
-"Jag är på restaurang med Ulla. Eddies mamma."
-"När får jag gå på restaurang med dig?"
-"Snart Älskling!" Och jag ville det.
Jag ville gå på "Fina Krogen" med mina barn. Tänk om man kunde gå varsin kväll med de stora-snart-femåringarna.
Så ljuvligt det är med samtal på tu man hand...

Vi sade Godnatt och lade på.

Just då kändes de oändligt långt borta.
Man ville hem på en gång!!...

Kaffet och VaniljCremen kom in.

Har ni druckit ryknde färskt kaffe och samtidigt inmundigat VanligCreme toppad med Chokladmusli och Skogsbär någon gång?
När snöflingorna faller utanför fönstret och man sitter tillsammans med en god vän.
Efter ett mycket behagligt samtal över en bit oxfilé?...
När man vet att barnen har det bra, men man längtar lite grann...

Man mår bra då...
Det är härligt..

tisdag 13 november 2007

Två Mammor med Yngstingarna på Äventyr.

Idag träffade jag och Charlan min bästis Johanan och hennes yngsting Simon på stan. Simon är hela 4½, och min Charlan 15 månader tyckte han var sååå cool.

En Uppsaladag med skira moln och små vindpustar låg framför våra fötter.
Vi klev ut i den nollgradiga luften och våra barns ögon var stora av nyfikenhet.
Min lilla underbara unge satt i Bugaboon under tjock fleece och kikade med rödnupna kinder på allt som rörde sig.
Han upplät små käcka läten då stora bussar och tung trafik passerade oss.
Den lilla näsan släppte ut små vita puffar av andedräkt. Han pekade och gestikulerade vilt.

Simon sjöng små truddelutter och flinade åt honom.

Vi hade vagnskorgen full av Fazerbröd som vi skulle mata Ankorna i dammen med.
Promenaden till Svandammen gick i en fyraårings upptäckartakt.

Vi kikade i skyltfönster och tittade på stela skyltdockor.
Vi rundade lyktstolpar och postlådor.
Han hjälpte mig att posta dagens tio små paket med NamnSmycken i Silver som skulle iväg till sina ägare.
Små fingervantsbeklädda händer stoppade med stor nogrannhet ner de vita kuverten, ett efter ett i den gula lådan.
Charlie tittade storögt på.

När vi kom fram till Svandammen i skuggan av Uppsala Slott blev barnens ögon om möjligt ännu större.
Dammen var full av änder. Duvor spankulerade på grusgångarna och den ensamma vita svanen flöt värdigt över den blanka vattenytan.

Jag prasslade upp den stora pappkassen som var till brädden fylld av bröd.
Charlie fick på små ben nära beskåda skådespelet.

Ungeför en miljon ankor och duvor fräste runt i gruset precis framför hans Nike shox i stl 19.
Så nära att han kunde klappa dem om han velat.

Mackor ven i luften och Simon kiknade av skratt.

Johanna hade påhälsning på staketräcket till dammen av en tjusig kavaljer med blanka fjädrar och skarpa vackra färger.
Han åt "Rund och God" ur hennes hand.

När brödkassen var tömd försvann fåglarna lika fort som de kommit.
Flera barn var på intåg med brödpåsar i de små nävarna.

Vi tog oss ner på gågatan och kikade in i några butiker.
Barnen ledsnade ganbska snabbt, förstås, och våra magar började ropa på lunch.

Simon fick bestämma, och det blev Kinakrog.
China River.

Vi åt med god aptit allihop, och Charlie fick mer i magen än på golvet.

Ute föll snöflingor och virvlade runt av bilarna som for förbi fönstret.
Vi hade så mysigt!

Man pratar ju alltid lite minnen verkar det, när man får tid att sitta ner en stund.
Vi förvånas över hur snabbt tiden går, och man blir om detta ständigt påmind ju mer barnen växer.
När små anklar sticker fram ur byxbenen som de kunnat ha för bara någon månad sedan.
När man skall hålla den lille i handen, och får en nästan-stor-hand i sin.
Tröjärmar som snabbare än lovligt förvandlas till 3kvarts...

Det är för ljuvligt när man stannar upp lite i vardagen, och bara känner hur fantastiskt underbart livet är ibland.

Jag tackar för Idag...

måndag 12 november 2007

Velour och Babyschampoo.

Det är en viss känsla och visst är det en speciell doft?..
Kombinerat blir det oemotståndligt.

Min ettåring hade badat med pappa och jag röjde efter middagen.
Just som jag vrider ur disktrasan med en suck kommer han runt hörnet.

I brun Velour med Nalle Phu applikation på magen. Strålar mot mig och ropar - "MammaMammaMamm".
Sträcker sina mjuka underbara armar mot mig och jag hädar.

Jag lyfter upp den varma lilla kroppen och håller honom hårt mot min fastän jag är alldeles blöt och sliskig om händerna.
Han borrar in sitt ansikte mot min hals och vi kramas länge.

Våra silhuetter speglas av i fönstret mot bakgrunden av den mörka skogen utanför.
Han i brunt, håret rufsigt blont.
Jag snusar in min näsa i hans lilla grop i nacken och drar djupa andetag.
Tankar själen med hans doft.
Insuper hans badkarsvärme som strålar ur hans pyamas.

Gosar, gosar, gosar...

Jag vaggar långsamt och nynnar.
Han trycker sitt huvud hårt mot mitt bröst och håller sina små armar om min hals.
Magi.

Så får han tag om min fläta, kastar upp med huvudet och skrattar så hans små vita bissingar lyser mot mig.
Hans busig ögon utmanar mig och jag kan bara inte bli arg.

De små fingrarna är som klor som nästlar sig in i mitt hår, och jag känner hans tyngd då han lutar sig ut från min famn och drar alltjämt i det han lyckats få tag i.

Jag störtar ut i vardagsrummet, böjer mig ner så att jag kan lägga honom från mig i soffan.
Han bubblar och fräser av skratt.

Jag trycker mjukt mina pekfingrar och långfingrar in i hans mjuka armhålor.
Gör små cirklar.

Han skrattar högt och smittsamt.
Men ungen i flätan, och egentligen smärtsamt påmind om detta skrattar jag med honom.

Jag fortsätter kittla, och han släpper med ett flin.

Låter min mun prutta på hans mage genom Nalle Phu på magen.
Han får åter tag i min fläta, så vi gör samma procedur en gång till.

Pekfinger - långfingrar in i armhålorna. Cirklar.
Han släpper och skrattar förtjust.

Så kommer brorsorna i badrockar.
Vill också vara med.

Vi busar en stund innan vi snugglar upp oss i soffhörnet med en sagobok.

Till sist ligger de i sina sängar.

Frid sänker sig över huset. Tystnad utanför.
Vår plätt på jorden, kullen i skogen invid ängarna.
Kärlek.

söndag 11 november 2007

Vänskap.

Vad har man utan vänner?
Tråkigt.
Utan vänner är man ensam. Man borde vara vän med alla i sin familj också.
Min familj är en trygg, härlig bubbla!
Jag har en stor familj!
Man, tre härliga kids, till barnen; mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och en morbror.

Nu till jul så längtar man liksom att sammanföra alla för en stunds fika och småprat.
Familjen är oerhört viktig...

Men Vänner.
Vad vore man utan dem?
Rädd för att nämna vid namn och kanske glömma någon, låter jag bli. Mne åh, vad jag gillar mina vänner!

Igår hade vi ett gäng här på middag.
Barnen var i ungefär samma ålder, och det lektes friskt!
Bilar, traktorer och lastbilar gick varma på golvet.
Pärlplattor fylldes. Pappan hämtade strykjärn och gjorde finfina presenter. Barnen strålade!

Vi åt Hamburgare till middag.

Ett stort matsalsbord.
Ett hög glasfat på fot, överfullt med Hamburgerbröd i två olika storlekar.
Allehanda dressingar, dipper, kethup och senapssorter.
Gruka, tomat, sallat och nyskurna lökringar.

Kandelabrar och proslin. Vinglas till alla och servetter.
Pommes frites i kristallskål, ett jättefat fyllt med hamburgare.

Och Vänner.
Vi hade en så trevlig pratstund, vi vuxna och barnen åt exemplariskt. Min ena 4½ åring klämde i sig två 90 grammare!

Ljuvliga tillvaro.
Hur lite behövs det inte för att man skall ha lite trevligt?
Vänner är Livet.

lördag 10 november 2007

SNÖÖÖÖÖÖÖ!!!

Vaknade till ljudet av en ettårigs "-MammaMammaMamma" från fotändan av sängen där spjälsängen står.
Bakom rullgardinen silades ovanligt mycket ljus in för att klockan skulle vara halv sju en lördagmorgon.

Hämtar den lille gosiga kroppen och försöker få honom att ligga still under mitt täcke.
Håller ut fyra minuter, sedan kasar två små tjuoettor ner på det kyliga morgongolvet, och jag efter. På med morgontoffflorna i rosa.
Vi vinglar iväg ut i det tysta huset.

Ute är det ljust. Väldigt ljust.
Jag vänder blicken mot fönstret.

Gnistrande, frasig, iskall, vit och väldigt väldigt vacker.
Snön!
Idag blir en härlig dag.

Kan inte bli annat än två 4½åringars lyckliga upptäckarlusta, en ettårings glada nyfikenhet och hela dagen för oss själva, bara familjen!

fredag 9 november 2007

Härifrån till Evigheten.

Så skrev jag på en ring till mig själv som jag fann en stund över att tillverka till mig själv när jag gjort alla beställningar inför helgen.

Det känns så.
Härifrån mitt lilla medvetande rakt ut i universum, ända bort. Eller ända fram!

Att få ynnesten att sätta sitt egna tassavtryck för omvärlden, är det få förunnat.
Jag är så jäkla stolt över vad jag presterat hittils!

Mina tre älskade ungar.
Ett hem, som jag äntligen lyckats göra vackert.
Mitt äktenskap.
Älskade Barn ® , mitt egna varumärke.
Min tillvaro är trygg.
Jag älskar livet just nu!

Kikar ner på min ring.. Svarta bokstäver på glänsande äkta silver.
Härifrån till Evigheten.
Det är så det känns.

torsdag 8 november 2007

När Livet Vänder.

Min allra äldsta och bästa väninna, Johanna miste sin son den 29 augusti i år.

Sebastian var en sådan där kille, som liksom är för bra.
Han blev tretton år.
Livet hade just börjat. Nytt hus. Ny skola, Ny klass.
Ny cykelväg till skolan.
Han hann cykla några kilometer. Så mötte han och hans syster en bil efter en nedförsbacke och en skarp vänstersväng. 8.15.

Josefine cyklade efter Sebastian och såg alltihop.
Min älskade lilla Guddotter.

Hon ringer hem till sina föräldrar. Johanna hade jobbat natt på Förlossningen.
Sebastian har krockat.

När de kommer fram ligger han på vägen. Andas, men knappt.

Här någonstans tar det stopp för mig.
Jag kan inte ta in mera, då Johanna ringer mig klockan 14.00 denna hemska dag.
Sebastian är död.

På hans grav brinner ljus. Blommor. Fotspår i det frostiga gräset.
Runt det provisoriska vita korset med hans namn har en hel grupp barn och ungdomar hängt stensmycken. En vit sten för det ljusa i livet. En svart för det mörka.

Klumpen i mitt bröst värker.
Att bara försöka föreställa sig hur Johanna och Stefan tar sig igenom dagarna, vilka enorma berg som trycker på deras bröst får mig att gråta.
Litegrann, nästan varje dag.

När Livet Vänder.
Om det någon gång i ens liv vänt åt det här hållet, kommer det någonsin att vända mot ljuset igen?

Jag fråga mig, varför han? Varför hände det Sebastian?
Varför fick det hända hans Mamma, hans Pappa och Syster och Lillebror?

Jag minns då Johanna berättade för mig, vi var 20 gamla då, att hon var gravid.
Sedan på sommaren, kom en liten parvel som fick namnet Sebastian.
Han växte upp. Blev lång, och så innerligt vacker.
Stora blå ögon. Så snygg.

På väggen i deras hus hänger ett stort porträtt.
En kille, på väg in i tonåren. Ler lite sådär, små-skälmskt.
Ett fantastiskt bra fotografi faktiskt.

Jag minns hur det stod i en ream av björk längst framme i stenkyrkan mot den vita kistan.
Alla blommor runt om, och alla människor i bänkarna.
Gamla, unga, klasskompisar och vänner.
Familjen...
Åhh, vad jag ville ta hela familjen under mina vingar då.

Att förlora en son.
Det är mig alldeles övermäktigt.

Man kan liksom inte andas.
Känslor som så starkt påverkar en fysiskt.
Det gör ont.

Det smärtar mig så att Johanna och Stefan förlorat sin son.
Det värker i mitt hjärta när jag ser Josefin, också hon på väg in i tonåren, att hon har förlorat sin storebror.
Min ilska och sorg att lillebror Simon 4½ inte får ha sin storebror mer.

Någon sade att de bästa tar gud till sig först.
Jag vet inte om det ger mig något svar, eller om det ens får mig att förstå lite mer.
Men han var verkligen en av de bästa. Det var han.

I vårt fönster brinner ljus varje kväll.
Vi tänker på Sebastian och vi tänker på hans familj.
Det finns en ängel nu.

Han är stor, och vi minns honom i ljus.
Den gode, vackre.
Alltid.

onsdag 7 november 2007

Jag har en Skattkista!

Ibland blir man bara så lycklig!
Jag tycker verkligen om att göra människor glada, och gör det att jag blir glad själv.

Men när jag får mail från någon som verkligen uppskatter ens ansträngningar, och låter det formligen lysa ut ut mailet hur glad denna/ denna blivit, jag då blir man sådär nästan löjligt toklycklig!....

Jag har en skattkista att gräva ur, om jag skulle känna mig låg och nere!
Sparar alla sådana mail inför framtiden, och hämtar abretsglädje och inspiration ur de här mailen!

Försöker självl att vara synnerligen noggrann och talar gärna om att jag uppskattar bra service, hjälpsamhet, ett leende, eller när någon är vänlig mot någon annan.

Jag tror vardagen blir lite roligare om vi blir ännu bättre på att ta hand om varandra.

Alltså, hur svårt kan det vara att stråla lite mot honom som håller upp dörren åt en?
Är det jobbigt att verkligen mena "Tack så mycket!" åt kassörskan?
Kostar det på att le mot den andra barnvagnsmamman som styr undan så att alla skall få plats på trottoaren?
Hur jobbigt är det att nicka ett tyst "Tack" till bilföraren som stannade vid övergångsstället?
Synnerligen omöjligt att visa "Tummen upp" åt medtrafikanten som hjälpte en i trafiken?

Jag vet inte, men jag försöker i alla fall!...

tisdag 6 november 2007

HöstTisdag. Mys på Öppnis!

Regntunga moln svävar över trädtopparna.
Kidsen iklädda ordentliga galonisar stojar på väg till bilen på väg till dagis!

Lilleman tvekar inför stupet vid trappan på bron.

Den blågrå villan på kullen invid ängarna i skogen.
Vår egen plätt på jorden. Här är vi trygga.

Skogen vajar lite i vinden och luften luktar blött. Hela gräsmattan är fulla v löv som egentligen skall krattas bort.
Borde göra det till helgen nu...
Försöker hitta inspirationen.

Barnen har hunnit fram till bilen. Min lilla leksak. Blänker fastän solen lyser med sin frånvaro.
Rycker i dörrhandtagen och vill in.
Vi sätter oss på våra platser och jag spänner fast dem alihop. Tänk att då jag var liten fanns inga bilbarnstolar.
Erinrar mig det där kedjemailet som gick runt för en tid sedan; Om du är trettio år borde du vara död..
För mig känns det fullkomligt otänkbart att köra runt med barnen utan säkerhetsbälte och bilbarnstolar!

Storkillarna stojar därbak, och min lille ettårig bredvid mig ler med en rännil av jag-håller-på-att-få-fler-tänder-dreggel längs hakan.
Han strålar mot sina bröder som nu stämt upp i Blinka Lille Stjärna Där.

Vi kör en liten allsångsreportoar de fyra kilometrarna till dagis.

När vi lämnat av tvenne grabbar till polarna på dagis ser jag belysningen från Öppna Förskolan i kyrkans lokaler i närheten.
Jag känner nästan kaffedoften och de härliga ångorna av nybakt bröd som Ingrid alltid brukar ha.
Vi dras dit, jag min min lille kille.

Skönt att sitta några mammor på golvet. Slippa känna Borde-städa-och-torka-smulor-och-gegg som man skulle gjort om man vände hem direkt...

Vi har en sångstund med den härliga blandningen ettåringar det är för dagen.
Den enda treåriga flickan har fullt sjå att bjuda oss alla på låtsasmat och att hålla ordning på alla små som gärna vill dra runt dockorna hennes, i vagnar och allehanda tillbehör.
Vi har det skönt. Det här måste vara en av de mysigaste Öppna förskolor som finns!

Mätta i magarna av nybakt bröd, ost och marmelad far vi hem, jag och Charlie.
Hinner just plocka iordning när vi hör pappan svända upp på uppfarten till våran egen plätt på jorden.
Brukar säga att han börjar arbeta kvällen innan. Skulle inte kunna tänka mig själv att börja jobba vid 02.00. men det är skönt att ha honom hemma vid tidig eftermiddagstid förstås.

Jag lämnar den sömn-promenadsugna lillen åt pappan i vagn och drar iväg och hämta Emil och Joel.
De slänger sig om halsen på mig då jag kommer.

Sedan får de bråttom hem. Mormor har ju lovat lämna en bit tårta till dem till mellanmål.
Jag stålsätter mig inför sockerchocken...

Mörkret sänker sig, och det börjar bli dags att planera middag.
Kyckling och ris. Mums!

Snart tänder vi ljusen och äter tillsammans.
Jag och min underbara familj!

måndag 5 november 2007

Drömmar av Silver...

När jag står ute i min kyliga silververkstad och natten är mörk därute.
Silvret under mina händer som skall bli till Smycken är ömsom kallt ömsomt hett.
Kallt och rått. Polaringdukarna värmer det till höga grader och jag känner hettan genom mina handskar ändå.

Smycken som skall bäras med stolthet och med kärlek.

Silverbrickor med en speciell betydelse för bäraren.
Det kan vara barnens namn, Den älskades namn. Ett värmande budskap från en mor till sina söner.
Stilrent, enkelt och så betydelsefullt.

Och det är JAG som får den äran att tillverka detta.

Jag är stolt. Jag är så glad att det är jag som får tillverka detta innehållsrika.
Det är med glädje jag ser varenda SilverSmycke bli till under mina händer.

En hög varje kväll, som fotas och sänd iväg till sina nya ägare.

Varje kväll eller sen natt då min älskade familj sover och jag kommer in från min Silververkstad och möts jag i spegeln av en svartsotig uppsyn. Men en lycklig uppsyn!
Trots att jag blir svart nästan ända in i öronen och näsan trots skydd, ler jag.

Vad häftigt det är att få arbeta med det som man tycker är så roligt!
Vilken känsla att det som jag kan göra, vill någon köpa och ge bort.
Eller så vill man köpa sig själv en present och själv ha det om halsen...

Tänk att det är jag... Jag som kan göra detta!...
Jag inser att jag nog faktiskt är ganska bra, egentligen....

Måndag, veckans start.

Vaknade idag med en liten en under armen.
Han sov djupt, och hans lilla bröstkorg hävde sig upp och ner jämte min.
Hans varma fötter mot min mage och hans långa ögonfransar ner mot hans kind.
Knappt så han syntes där i mörkret i vårt sovrum.
Andetagen lugna och ro i hans ansikte.

Jag låg länge och beskådade detta underbara skådespel.
Kärleken bultade i mitt bröst nästan så jag hörde det i tystnaden.

Så bryts förtrollningen av små steg ute i hallen.
Och så ett par steg till.
En viskning, en dörr öppnas och stängs.
Jag ligger tyst kvar.
Nu har lillerbrors storebröder vaknat och gått upp på toaletten.

Lillebror ligger stilla kvar tätt intill mig.
Jag drar täcket lite av mig och sticker ut mina fötter liksom för att pröva temperaturen i rummet.
Brrr....

Den lilla kropp bredvid mig alstrar så mycket go värme.
Man vill bara ligga kvar hela dagen...

Jag smyger upp försiktigt för att inte väcke det knytte som sover.
Babyröst; - Mamma?.. Liksom frågande.
Jag vänder mig om och den lille har redan ställt sig upp på alla fyra.
Jag lyfter hans gosiga kropp och håller honom tätt emot min då vi smyger upp och kikar vad storebrorsorna har för sig i badrummet.

Vi borstar fyra uppsättningar garnityr, och vi tvättar våra ansikten.

SÅ går vi ut i köket, tänder kandelabern och äter vår frukost.

Vilken underbar start på en vecka!

söndag 4 november 2007

Ljuvliga Söndag!

I familjens tecken packade vi vagnkorg och blöjväska med allehanda nödvändiga ting och drog iväg.
Ett nyrenoverat museum var dagens plan.

Solen stod som spön i backen på hösthimlen och våra andedräkter pyste vita.
Biotopia hade just slagit upp sina portar då mina busfrön stormade in. Förväntansfulla lyste deras ögon.
Pappan kom tveksamt efter.


Vi upptäckte av liv och lust de uppstoppade djuren i de vackra montrarna, och hur vi än drog runt, varv på varv fanns alltid någonting nytt att upptäcka bland den av människor skapade naturen i rummen bakom glas.

http://www.biotopia.nu/

Här vandrade jag själv som liten med min mamma och lillebror.
Flera gånger, flera varv.
Nu var det alldeles nyrenoverat, men jag tyckte mig se den smalbenta ungen med kjol, ullkappa och flätor som en gång sprang i hallarna för trettio år sedan...

Vilken underbar dag, mina älskade kids med stjärnor i blicken, lyckliga som barn skall vara över en dag i familjens famn.

Det är liksom då man är som lyckligast. Barn som förälder....

lördag 3 november 2007

Ikväll Brinner Ljus...

Lågorna fladdrar i vindraget från mina älskade ungar på sina Bobbycars.

Vi har tänt ljus i hela huset nästan.
Ljus för min hund jag växte upp med.
Ljus för min farfar som aldrig hann träffa sina barnbarn, men som liksom visste - innan jag gjorde det själv.
Ljus för min mans farföräldrar.
Ljus för min mormor och morfar.
Ljus för min bästa väninnas trettonårige Sebastian.
Ljus för de själar som inte längre finns med oss på jordelivet, men som vi känner, om vi känner efter riktigt mycket...

Det brinner lågor i lyktor som påminner oss om vad som varit, de som vi älskat och som vi fortfarande älskar innerligt.
Det brinner ljusstrålar i mina älskade barns ögon, som livsglädje och löften om vad livet kommer att innehålla.
I mitt hjärta brinner en glödande kärlek så innerlig och så varm.

Mina tankar är hos mina vänner, de jag älskar.

Ikväll är ingen ensam.

www.alskadebarn.se

När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.

Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.

Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.

I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.

Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.

De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..

Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...

Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.

Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.

Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..

Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...