Tankar om tid.

Jag önskar ibland att man kunde tanka tid...
Just nu känns det som om den rinner mellan mina fingrar likt sand.
Jag kämpar för att greppa den - hålla kvar den om än bara för en liten stund...

Livet tar vändningar fortare än man någonsin kan tänka sig.
Ibland vänder de slösidan till och det känns som om timmarna aldrig tickar iväg på klockan.
Sedan helt plötsligt upptäcker man att dagarna hetsat iväg så snabbt att man knappt minns vad man gjort?...

Stod igår kväll - som vanligt - i hallen mellan mina barns rum innan jag kröp isäng.
De sov så gott efter en hel lång lördag hemma, bara vi i familjen.
Solen hade värmt våra kinder, pappan hade byggt om carporten och vedboden.
Jag och barnen hade lekt med Sigge och gjort sådant där som får tiden att lunka på utan att man gör någonting speciellt riktigt.

Såg bland de mörka skuggorna ett par fötter sticka fram under täcket.
Lyssnade till deras djupa sömn.
Kände mitt eget hjärtna dunka på i mörkret.
Så stora de blivit, barnen?...
Så fort?...
Vad var det som hände?...


Hjärtat klappar till ett par gånger, jättehårt och det kniper i halsen.
För två år sedan - igår - förlorade min bästa vän sin trettonåring i en fruktansvärd bilolycka.
Hon stod på tvåårsdagen vid graven.
En liten bit därifrån stod en tjej. En ung kvinna...

Min vän ser mot henne och hon kommer fram.
I handen har hon en blomma som hon lägger på Sebastians grav.

Deras blickar möts. Två människor med sorg...
En saknad som bränner innifrån, dagarna som förflutit till trots.

Min älskade vän och jag pratar i telefonen på kvällen.
Hon säger; Jag undrar så hur han hade sett ut idag och hur lång han hade varit?.. Tjejen vid graven såg så... stor ut... Var det en gammal klasskompis så är hon ju femtom år idag...
Det skulle ju han också ha varit nu...

Vad svarar man på det?... Jag kunde ju inte svara, men jag tänkte att vackrare pojke fanns ju liksom inte. Han var en sådan otroligt snygg kille!
Trevlig, hjälpsam och fin.

Känner hur det skrapar lite på insidan i mitt bröst.
Sorgens klor påminner mig om vad som varit och vad som inte längre är.

Ställer mig frågan själv; Skall man sörja det som varit och som man inte längre har, eller skall man glädjas åt det man fått vara en del av?..

Det är faktiskt svårt.
Jag kan knappt tänka mig in i hennes - min kära vänninnas - situation, även fast jag har den ganska nära...

Tänker ofta på det då jag är ute och kör bil faktiskt.
Tänk om alla vore lite försiktigare i trafiken som ju trots sin bekvämlighet är ganska farlig?...

En kurvig väg, vem vet väl vad som står på andra sidan kurvan egentligen?...
Vem vet vilken trettonåring som kommer farande på cykel?... Eller vilken sexåring som springer med sin bror vid vägkanten?
Vilken mormor som är ute på promenad med sitt barnbarn?...
Tänk så många situationer som kan bli riktigt avgörande i någon annans liv.
Tid. Vi har tid att bry oss om andra.
Vi kan ta oss tid att ge någon annan ett leende.
Vi kan påverka någon annans liv, både genom direkt handling, och genom omsorg och eftertanke mot de oss nära och kära...

Natten kryper på, och sömnbehovet börjar göra sig påmint.

Jag tänker då jag lägger mig, Tanka tid, tanka trygghet, tanka minnen.
Bry dig om vardagen, bry dig om dina älskade och bry dig om dig själv.
Samla minnen från de dagar som passerar i revy. Som sanden mellan fingrarna. Håll kvar ett korn då och då.
Låt inte tiden ta överhanden om ditt liv, låt ditt liv vara en del av tiden.

Bär dina affirmationer i Silver.

Äkta 925 Sterling Silver, med Turkosa Kristaller och Hjärtan i länk.

Vilka affirmationer ligger dig varmast om hjärtat?...

Insydda kavajer och Formexplaner

Sterling Silver förstås, men jag vrickar nästan tungan då jag försöker läsa texten.
Tur att den hölls rätt-i-mun då det hamrades in bokstäver. Tänk om någon skulle hamna i fel ordning?!...


Idag fann jag äntligen inspirationen och tiden att sy in några gamla favoritplagg.
Man hinner ju inte handla nya.. ;o)
Tvenne kavajer blev av med massvis av överflödigt tyg!

Och snyggt blev det!
Lite meckigt, men resultatet!!?... Strålande.
Jag menar förstås spegelns reflektioner då jag provade dem... ;o)

Imorgon bär det av på mässa. Formex.
Spännande.
Och så mycket folk?...
Man är ju inte direkt van, då man ju faktiskt både bor och jobbar hemifrån i en villa på landet på en kulle på en äng invid skogarna...

Sigge och mormor är hemma, och barnen på dagis och förskola.
Här skall träffas leverentörer, kollas in nya sortiment av förpackningsmatrial, verktyg och annat spännande.
Och det skall ätas lunch "ute"!...
Mannen tillika min nyanställde - japp nu är det familjeföretag - skall med.

Klockan tickar och det närmar sig.
Nu skall jag - som min bror kallar det; Tryffla.
Genast!...
Godnatt!

Är det månne hösten?...

5mm Fyrstavar sammanlänkade med Extraringar på Ankarkedja. Typsnitt Elin.

BudskapsAmulett med Äkta Sötvattenpärla i Karbinhake.


Gissa vilka som plingade på dörren imorse?...
Målarna.
Jo, men tack för att ni ringde och förvarnade, så vi hunnit städa undan allt från huset?!..
(Ni vet, balkonglådor, spaljeér, kablar, ditten & datten)

Nu verkar det i alla fall bli av, vårt husmåleri.
Skall bli skönt med ett fint hus - igen.

Idag gick jag en powerwalk, och det var så härligt! Hösten är verkligen en underbar tid att motionera ute!
Luften är frisk, klar och lagom tempererad.
Trampade förbi en hästhage, alla hästarna - inklusive fölen - låg ner i gräset och nassade. Det enda som stack upp var faktiskt deras magar!!...

När jag vänt långt, långt bort på den lilla vändplanen i skogen och passerade hästgänget igen hade de flesta rest sig upp och jag beundrade ett fantastiskt vackert fuxigt föl på långa spiror som stod och sträckte på nacken mot solen.
Hans (jag såg att det var en liten hingst...) vita bläs skuggades bara en gnutta av en spretig pannlugg.
Såg sådär härligt nyvaken och full-i-bus ut!

Sådana här dagar får en verkligen att bli väl till mods!

Eftermiddagen ägnades åt bokföring. Jag tycker det är skönt att ha så mycket klart innan månadsavslutet som det bara är möjligt.
Nu är allt - hittills i augusti inlagd, verifierat - betalt och klart.
Imorgon gäller silververkstaden.
Skulle bli inge-vidare-väder sa de på nyheterna.

Blir väl en prommis ändå må jag tänka.
Sigge - som för övrigt är fullständigt nybadad och fönad gillar ju inte heller regn, men kissa måste han ju.
Och vill man inte ha det på golvet, så måste man / han ut. ;o)

Näpp, nu skall jag sparka iväg Uffe som suttit och slöat hela kvällen framför Tv:n ut i garaget / verkstaden. Måste organiseras.
Och det är inte mina grejer som är stökiga...

Häpp!

Traktens blåaste dörrar...

Här vore det ju passande med en bild.
Men nattsvartet kryper tätt inpå knutarna nu, så mörkt att man knappt ser skogen tecka sig som silhuett mot himlen längre...

Idag har vi gått långpromenad som slutade i svampjakt.
Resulterade i tvenne fulla konsumkassar av skogens gyllende guld. (JA!!)

Vi har målat om ytterdörrar och garageport.
Jag hittade en ursnygg liten nyans - det här låter väl helt galet - i turkosblå, ganska mörk, högblank kulör.
Införskaffades i ett ögonblick av, tjaa - vad vet jag ? - galenskap eller kvinnlig intuition.
Men ack, så snyggt det blev!!

Vårt hus skall ju målas om nu, målarfirman vi anlitade - och som jag icke bör nämna vid namn - skulle satt igång med det för veckor sedan.
Jag är inte så glad...

Vi kommer att ha traktens finaste hus!
Nu sticker jag ut hakan, men vad vore väl livet utan lite risker / chanstagningar?...

Barnen sussar sött i sina sängar, Pappa Uffe har åkt på kurs och jag härjar fritt härhemma.
Sitter vid datorn och jobbar vidare med bilder och beställningar.
Jag tycker det är skönt att jobba i ro.
Sitta framför tv:n är liksom inte jag...
Men man kanske borde ta fram spikmattan och en bra bok?...
Kan man gå och lägga sig klockan halv tio?...
Jo, det kan man faktiskt. Om man inte har en liten valp som blir nödig framåt halvelva tiden...

SötSigge. Han ligger på fårskinnet vid mina fötter. Nu knorrar han lite i sömnen och sträcker på sina lurviga ben.
Sina lurviga ben...
Än är det shorts / kjolväder. ;o)

Godnatt!

Kort, koncist och kreativt!

925 Sterling SilverAmulett på Vaxad Bomullsrem.

Nu är det kort om tid!...
Den här helgen har vigts åt jobb, jobb och mer jobb.
Jag har över 1500 bilder som skall gås igenom, och beskäras.
Älskade Barn AB. skall uppdateras med modellbilder!
Jättekul!!

Sedan kommer ännu en nyhet inom kort.
Så det här inlägget slutar här, om jag skall hinna få någon sömn alls...
Att det skall behöva vara så fantastikt roligt på jobbet ändå!? ;o)

Önskar alla fick ha det som mig!
Livet är kort, se till att göra det bästa av din tid!

Förhandstitt, Modellbilder.

Två Klassiska Silverbrickor, och Örhänge EarClassic.

Fyrstav 5mm och Klassiskt Armband.

BudskapsAmulett i Hjärtekedja.

Fotografering.

Smakprov ur dagens arbete.

Idag har jag jobbat!
Och modellen har jobbat!
Vi har tagit över 1000 bilder, så man har.... lite mer jobb framför sig!...

Jag trodde väl aldrig man kunde bli så trött av att jobba med fotografering och bilder?!...
Märks tydligt att man inte är van!
Men ack, så roligt det var!!
Hela morgonen och förmiddagen gick åt till detta "bi-jobb".
Jag visste väl egentligen inte vad jag trodde, men en sak är klar, jag trodde aldrig att det skulle vara såhär kul!!!

Modellen - måste säga att jag är högaktligen imponerad! - satte nästan varenda bild!
Till och med då vi gapskrattade!
Jag har hur många bilder som helst nu att välja av, ochjag skall jobba vidare med det här så snart jag kommit ikapp med smyckestillverkningen.
Det ser ut som lite nattjobb igen ikväll.
Varför bryta en god vana?

Det dåliga ur vanan kommer ju inte förrän imorgon, då det är dags att stiga upp.
Men imorgon är en annan dag, och jag brukar tala om för mig själv då jag slår upp mina gröna att "Idag kommer att bli en jättebra dag!"

Godnatt för nu!

Inre välmående...

Amulett med hjärtan i länk och äkta sötvattenpärlor.

Imorgon är det dags.
Det har varit ett långt sommarlov.
Barnen har blivit stora på mer än ett sätt.

Då de var i Norrland med pappan satt jag en sen natt och tittade på en film ur videokameran.
Små, gulliga pojkgrabbsgullungar...
Talet var lite sissådär, mullet på kropparna hade knappt börjat lämna dem.
Bus, lek, skratt och sämja.
Sommar.
Känns om som det var igår..

Denna sommaren har bara rusat över.
Jag har haft så mycket att göra, eller om det är så att tidens hjul faktiskt snurrar på fortare nu än den gjorde i ungdomens dagar...

Imorgon börjar alltså dagis och förskoleklass.
Väskorna står packade i hallen.
Redo att lyftas med denna första morgon i de nya rutinerna.
Den första dagen på resten av våra liv.

Grabbarna sover i sina sängar.
Istället för godnattsaga satte jag mig på golvet i Emil och Joels rum.
Berättade om hur det var då jag började skolan.
Tog fram min gamla skolväska mamma sparat.
Den här örda väskan hade jag med mig på min första skoldag.
Jag hade klänning på mig, flätor och min pappa gick med mig och höll mig i handen under promenaden fram till skolgården.

Barnen skrattar.
Din pappa är ju morfar!!!

Jaaa. Det var länge sedan, den där första skoldagen...

Min fröken hetter Margareta, hade långt blont hår också hon i flätor.
Hon var så söt minns jag att jag tyckte.

Jag berättade om skolgården, och om några klasskamrater jag minns.
Lekplatsen, cykelstället, och gräsmattorna.
Skolbespisningen ( -Är det en riktig resturang?...) och våra klassrum och de långa korridorerna.
Att skolan var tre våningar hög, och att det ringde i en klocka och då var rasten slut.

Mina grabbar.
Jag tänker, nu börjar allvaret.
Mina små tvillingpojkar har blivit sex år gamla. Redan.
Minns det som igår då jag hade dem i min famn, båda två. I röda fleecefiltar vi fått av mormor.

Vilken resa mitt liv har varit. Imorgon stannar det till vid ännu en hållplats.
Några kilo lättare, det är väldigt skönt att slippa överviktsbagaget.
Även om handbagaget skulle visst kunna lätta ett par kilo till, men det tar vi tag i.

Ett inre välmående är viktigast och väger tyngst.
Jag mår bra nu. Som jag alltid gjort. Nästan.
Att få leva såhär lycklig, det kommer jag alltid att vara tacksam över.
Inuti mig pirrar det lite, jag vet ju inte vad som kommer att hända nästa dag, men min instinkt säger att det kommer att gå bra.
Hur det än blir, och vilka vägar mitt liv än tar in på.
Tillsammans med min familj och mina älskade vänner bär det av och jag känner mig ganska stark...

Den här blev för plåttrig.

Men det är ju så kul att rodda med bilder!...

Här blir ett kort inlägg, tiden tryter, ni vet ju det kan vara!...

Dagen har varit jättebra.
Barnen har varit på fotbollsskola och jag har hunnit fixa bort ( trolleri?!? ;o) en hel massa tvätt!
Som skall hängas nu, det sista.
Om det får plats...

I morgon blir det generalrep inför skolstarten på tisdag.
Upp i "ottan".
Nja, vi går ju upp tidigare än så även i vanliga fall, en nu under sommaren har vi ju inte haft några "måste-iväg-till" åtminstone.
Det ringer in till Förskoleklassen klockan 8.10.

Hösten kom idag tror jag bestämt.
Det blåste Rock´nRoll ute idag. Vårt stora fina parasoll blåste sönder.
Nu får vi köpa nytt, och det är ju tur i oturen att det är tok-rea på alla trädgårdssaker nu på höstkanten!

Appropå kant, jag gjorde typ världens godaste paj till middag, med mängder av Kantareller i!
Nästan bara kantareller faktiskt...
Bara Gyllengula "riktiga" kantareller...
Så det blev en rejäl sallad till det, en sååå vacker en! Så fina färger och sprakande fräsch!

Näpp, nu skall jag ut i tvättstugan för en sista omgång med tvättmaskinen.
( Du tänkte vad?...;o)

Godnatt för den här veckan!

Meckar bilder i Photoshop.

Amatören - självlärd.
Det här är ju roligt!!

I veckan har jag bokat upp modell, så det skall bli fotosessioner också. Spännande!!
Denna helgen blir dessutom (pappans) semesterns sista.
Sedan vardag.
Barnen börjar förskoleklass respektive dagis på tisdag.
Måndag blir ockå hektisk. Emil och jag skall till ögonläkaren - bara för kontroll som vi gör en gång i halvåret.
Sedan skall jag till en annan verkstad för att titta på verktyg efter lunch.
Eftermiddagen kommer ägnas åt packning till väskor som skall med till skola och dagis på tisdagen.
Märka kläder med namn måste också göras.

Den här sommaren har verkligen gått fort!!

Stora har de blivit också, barnen.
Vuxit ur plagg efter plagg.
Jag skall ha lördagskväll i syateljen och fixa ett gäng brallor och tröjor till Charlie. Han har redan valt tyger han tycker om.
Nya dojjor ligger i skolådan och väntar på barnafötter med spring i!
Till mig själv måste jag sy in några plagg. En annan har ju krympt!...

Skolstart, kyligare kvällar.
Björkfrön som faller liksom flingor från skyn, långärmat och långbrallor...
I samma veva kommer Älskade Barn AB. att "go family"!
Jag kommer att anställa.
Inte vilken som helst, för jösses vilka krav jag har... ;o)
Uffe och jag kommer att tillsammans arbeta med min baby...
Familjeföretag. Det skall bli underbart att få hjälp, för det behövs verkligen!
Jag märker att Uffe är glad också.
Hans jobb kommer att finnas kvar - till en början - eftersom vi börjar mjukt med en visstidsanställning och tjänstledigt från hans gamla jobb.

Det blir ännu en förändring härhemma.
Uffe kommer alltså inte längre att börja arbeta klockan 03 på nätterna och därmed somna i soffan samtidigt som barnen i sina sängar...
Kanske hinner vi med lite vuxentid nu också?...

Livet känns härligt, även fast alltså semestern (pappans..;o) är på upphällningen.
Det här blir en ny fas i våra liv.
Härligt att göra ett projekt tillsammans. Ett som jag innerligen älskar och som jag vet att Uffe verkligen uppskattar.
Nya tider. Energi och tilltro. Det är kärlek.

Tid.

Ibland undrar jag vart den tar vägen?....
De här dagarna som gått har på något sätt bara "flusch"... Rätt ut i intet.
Eller rakt bak ner i bagaget som en erfarenhet.

Min familj - barnen och pappan har varit tre nätter i Norrland hos farmor och farfar.
Eftersom man är egen företagare var det inte riktigt läge att följa med, för tydligen är det ruschperiod nu. Också.
Jag har jobbat dygnets alla timmar, då jahg inte gjort avbrott för sömn, eller rastning av valpen.
Jo, jag har ju hunnit äta lite också. Tanka kraft, annars stannar motorn.

Städet har skrällt ute i verkstaden dygnets alla timmar, gasolen har gått brännhet.
Ringarnas storhetstid!
Vad det har beställts fingerringar!
Och vad fina de blivit...
Så många utmaningar från olika håll! Kunder med egna idéer, det är så utvecklande för mig! Jätte, jätteroligt!

Om natten har becksvartet lurat ute bakom husknuten, tätt inpå.
Natten har inte varit helt tyst. Jag minns härom-midnatten då jag tog Sigge ut på en liten runda på tomten.
AAAaaaaaooooooooooooooooooo... Långt, utdraget, knivskarpt och kristalltydligt.
Långt bortifrån skogen men alldeles nära på samma gång...

Kalla kårar, överallt.
Sigge stannar upp och stirrar mot det svarta skogsbrynet.
Jag känner iskall skräck rakt in i ryggmärgen...
Som en blixt rusar jag upp på altanen och in till husets trygga värme, slår igen dörren efter valpen som rusar in under bordet i vardagsrummet.

Tyst. Alldeles tyst.

Jag hör mitt hjärta banka runt blodet i min kropp. Det rusar...
Öronen hettar och mina fingrar är iskalla.
Drar upp den lurviga mjuka valpen i knät i soffan.
Sitter en stund. Lugnar oss.

Vad rädd jag blev. Säger jag till Sigge och han ger min haka en puss.
Huu.. Dags att sova nu, om jag kan.

Minns att jag funderade på att sätta mig här vid bloggen och skriva om det, men då hade jag väl aldrig vågat somna sedan...

På dagen ser allting annorlunda ut. Mer tydligt och mer.. varmt?...
Tiden är den samma. Den går liksom lika fort.
Fastän det inte känns så ibland..

Charlie 2006 08 07. 20:06

Idag för exakt tre år sedan...

Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De busade och välte ut ett saftglas.
Jag smög undan och kände efter.
Jo.
Nu kändes det annorlunda.
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.

Telefonen hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång.

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag.
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället.

Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång.
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor.
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid..
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover.
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta.

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet.
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta.

Uffe har hunnit fram till telefonen.
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då hon kommer. Klockan har hunint slå nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.

Vid tio bestämmer vi oss öfr att krypa till sängs.
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti.
Jag väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna.
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen – jodå - han sover så.
Då inser jagatt det faktiskt är inlett.
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen;
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt."

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han rusar upp och strssar runt i huset för att få med allt.

Jag går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar; "Vi åker in nu.."

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...

Vägarna in till staden ligger helt öde.
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter.
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer-att-gå-bra-hormonet"...

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal.
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu komer det en bebis snart.

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikeslen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle lbi som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!!

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn!

Då blir jag nervös.

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov, som en hel-full-karls.
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt!

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller.

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*

Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får tillbaka min lustgasmask!!
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut.

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig.

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten männsiak har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.

Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!!

Sedan blir allt svart för en sekund.

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.

Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plocklar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip.

En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.

Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.

Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss,

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ymnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...

De här dagarna för tre år sedan. *Minnesanteckningar*

Evig, lustfyll, skrämmande väntan...



Det känns så.
Varmt och kvavt ute.
Hällregn på morgonen, allt är blött.

Katten sover i fönstersmygen, kidsen sitter i sina
Spidermanlinnen och slötittar på tv.
Pappan huserar i köket.
Tror det är lunch på gång.

Själv (sitter jag inte) vid datorn.
En bit ifrån tangentbordet.
Magen håller mig på behörigt avstånd. Den är stor min mage.
Jag är aldrig ensam, det är minst en till som påminner om sin
närvaro.
Har jag tur så är det bara h*n och jag som ligger i min säng
då jag obarmhärtigt vaknar på natten och behöver besöka
closetten.

Annars har jag en muskulös och spenslig treochetthalvtåring
tätt, tätt inpå ryggen, gärna med en arm om min hals.
Och så ännu en supermjuk lika-gammal som trycker sin gosiga
kropp mot mig och den putande magen, fastklamrande för fulla
muggar för att inte ramla ur sängen.

Då är det svårt att ta sig obemärkt ur sängvärmen/hettan och
in på toa ifred. Oavsett vad klockan är på dygnet.

De blöjfria älskade små ungarna kommer allt som oftast in
efter mig och sätter sina små sötstjärtar på varsin potta.
Så sitter vi där i kolmörkret. Säger ingenting utan gör det vi
kom upp för att göra (igen) och så går vi tillbaka till min
säng.
Lönlöst att försöka få dem tillbaka till sina egna sängar.
Där ligger förressten pappan, som då han på väg till sin säng
upptäckt att den förlänge sedan är upptagen.

Killarna somnar om bums, utan att ens pratat...
Själv ligger jag (inte) och känner hur den lill* i magen har
vaknat till och buffar lite på den store pojken som råkat
hamna närmast min mage.

Värmen från mina små trycker sig på, inte för att det är
outhärdligt, men det blir väldigt väldigt varmt.
Ser upp mot takfläkten som i flera år legat igendammad på
vinden, men som nu i denna 2006 års sommarvärme åter fått
fylla sin ursprungliga funktion.
Sparkar försiktigt av mig täcket och känner den varma luften
strömma runt oss där vi ligger.
Mörkret sluter tätt, och genom fläktens tysta brummande hör
jag mina älskade barns snusanden.

Snart kommer jag att ha ännu ett litet barn att älska.
Tiden krymper för varje minut på klockradion.
Snart är den lill* här...

Känner hur det små-rör sig inuti mig, och blir allt litet
sentimental då jag inom mig vet att det inte längre kommer att
kännas någonting röra på sig inom mig.
Detta blir vårt sista barn. Min sista graviditet och Emil och
Joels enda syskon.
Men jag längtar också. Det har jag gjort ända sedan de tre
teststickorna visade klart och tydligt att vi skulle bli en
till i vår familj...
För tre tester, det var ju bara så att jag var tvungen att
dubbel-trippelkolla. Med några dagars mellanrum, för tänk om
det visat fel?...

Det gjorde det inte, och det tog inte värst länge förrän
ytterligare tester var helt onödiga då magen själv visade
tydligt att det faktiskt var något på gång därinne...

Nu är det fyra fjuttiga dagar kvar på denna undrets mirakel.
Livets mage.
Slutet av början på någonting nytt.

Känner hur huden på mig darrar till lite i vad som är
skräckfylld nervositet totalt uppblandad med tillförsikt,
lycka och glädje över att få vara en del av ännu en graviditet
och ett äventyr som är totalt obeskrivbart för andra.

LyckoAmulett till Lyckling mormor/farmor.

Möjligheterna att kombinera samman mina smycken är nästan oändliga.
Här sitter en LyckoAmulett med en sötvattenpärla i pärlhatt i en silverring på Ormkedja. Med alla barnbarnens namn runtom såklart.

Dagen har förflutit i en trötthetens tecken/töcken.
Barnen och pappan sov ju föregående natt i tält på tomten.
Jag låg i min säng, med ytterdörren öppen och fönster ut öppet så att jag skulle höra dem om de vaknade.
Låg halva natten och lyssnade till deras icke-sömn...

Lilleman var så trött idag.
Klockan halv sex slog han upp sina gröna och gav sig inte förrän han väckt hela ligan.
Sigge stod vid grinden och ville ut till dem så det var bara att starta dagen i arla gryning.

Imorgon är det min brors årsdag. Han har födelsedag.
På fredag är det min älskade lille Charlies tur.
Ikväll orkar jag inte slå in några paket, men det skall jag ta itu med imorgon.
Om jag hittar presentpapper... Tänkte inte på det...
Well, well. Uppfinningsrikedomen är stor, så vi hittar nog på något.

Bredvid mig ligger en stor hög paket som väntar på att skickas med posten ut i Sverige. Åjo, ett till Finland och ett till Norge ligger där också.
Jättekul!
Och vet ni vad? Imorgon komemr ett paket till mig med posten också!
Silverleverens! Kanske lite 18 karat också, jag minns inte vad jag beställde. Det tar ju lite tid i sommartid har jag märkt.
Mina kunder har dock inte fått vänta och det är jag så glad och stolt över!...

Nu ropar min kudde på mig. Högt!...

3 augusti och solen kom åter med värmen.

Fler olika Typsnitt att välja blad hos mig Älskade Barn AB.


Lillemans födelsedag närmar sig med stormsteg.
Stod i hans rum alldeles nyss och lyssnade till hans lunga andetag.
Lille mannen som blivit så stor!.. Så fort!!...

Tiden lämnar spår och sätter minnen.
Stora minnen, ljuvliga minnen. Att ta sig en stund och minnas det där som sprider värme i ens bröst, det är en lisa för själen.

Jag minns då Charlie lades på min mage...
Lille, lille bebin.
Jag minns det som igår då vi kom hem, pappan och jag med det lille knytet i bilbarnstolen, hur han storebröder mottog honom med öppna armar.

Storebröderna som sover i våningssäng i rummet mittemot.
Mina tre barn.
Mina tre livslågor.. Så fulla av bus, kärlek och livsglädje.

Imorgon då vi vaknar skall vi möta den nya dagen tillsammans.
Men först skall vi möta morgonen. Tillsammans i lugn, ro och kärlek.

Skogens gyllene guld.

Idag tog jag med mina älskade barn och vår älskade mormor ut i skogen.
Vi fann flera liter av det gyllene guldet.
Kantareller!

Barnen letade glatt och såg fram emot picnicen vi packat i den lilla ryggsäcken Joel bar.
Korgarna fylldes snabbt med svamp - vi bor verkligen i riktiga svampmarker!
Solens strålar letade sig ända ner i mossan under granarna och spelade i gräsets långa strån. Och där, under björkarna glimmade det...

Vi vandrade långt hemifrån iklädda fleece och gummistövlar då markerna tydligen är lika fulla av mardrömsfästingarna...

Plötsligt, helt utan förvarning. (Vi hade ju blickarna sänkta ner i mossan och marken.)
ÖSREGN!!!

Mormor föste in oss under en stor gran där de värsta dropparna uteblev.
Skogen blev mörk på ett ögonblick och vi väntade bara på värsta åskknallen och blixtar.
Ingenting.
Bara ihållande ösregn.

Fram med matsäcken!
Små chokladbitar till barnen, riskakor och saft.
Regnet tätt inpå, men vi klarade oss någorlunda...

Minutrarna tickade. Regnet föll.
Tätt ihop kurade vi. Långt från vårt hem. Vildmark. Väta, stickiga barr och mygg.
Men kärlek.
Sammanhållning, brödraskap och tappert mod.
Vi härdade ut tills regnet övergick i dugg.
Då vek vi grangrenarna åt sidan och började vår vandring hem till värmen.

Solen hann före oss.
Vi värmde våra kinder och jag bar Charlie på min rygg.
Då vi kom hem var vi idel leenden och barnen var spralliga av vårt äventyr.
Pappan mottog oss med en brasa av allt ris vi rensat bort på tomten.
Grillade Marschmallows.

Rosiga ungar, äventyr, sol & värme, korgar fulla av gyllene svampar.
Det doftar av Kärlek...