måndag 31 januari 2011

Teckenspråk, I Love You!

Ulf har graverat ett fotografi av en barnhand som tecknar "I Love You"!
Är det inte nästan lite för sött?!...

Smycket är ett Mellanhjärta 17mm i 1mm gods - 925 Sterling Silver naturligtvis - inuti ett "Stort Silverhjärta" 28mm i 1.5mm Gods.

Här är framsidan,
Stora hjärtat handstansat med typsnitt Elin - liggande, och Mellanhjärtat maskingraverat med typsnitt nr 2.


Tänk att vi får göra så fantastiskt betydelsefulla smycken?!...

söndag 30 januari 2011

Vackra Kundbilder!

Här är två bilder på våra namnsmycken tagna av en nöjd kund och skickade som tack!
Jättekul att få visa upp!

Silverhjärta, 17mm i 1mm gods med äkta sötvattenpärla
och berlocken Hjärtan i länk
.
Namnet och symbolen kommer från Uffes gravyrverkstad!



Skicka gärna in bilder på ditt smycke från oss!
Det är så roligt att få se!

lördag 29 januari 2011

Hemma - Igen!

Äntligen hemma!
Inget är väl så skönt som att komma hem när man varit borta och längtat!

Jag kom hem igår, med tre hål i magen, och en galla kort.
Min gallblåsa var tydligen helt slut, både inflammerad och full med sten.
Nu finns den inte mer! Hoppas de bränt upp den och gömt askan långt, långt bort!

Uffe har dragit ett stort lass och roddat både barn och beställningar och mail som forsat in!
Jättekul och jag är verkligen både glad och stolt att han gjort det så bra.
Några mail hade han sparat till mig, men nu skall jag ha besvarat dem alla.

Jobbade så mycket jag bara orkade igår, men det är lite jobbigt att sitta, tyvärr.
Hoppas på ett rekordsnabbt tillfrisknande, så att våra leveranstider är så korta det bara är möjligt!
Ser inte alls att det skulle bli längre än förut och det känns tryggt och glädjande!
Det är jättemånga gravyrbeställningar och det är ju bra, eftersom gravyrverkstaden är Uffes domäner!

Min mamma är här, och hade storstädat överallt. Både tvättstuga, kylskåp och hem glänser!
Barnen är glada, och turas om att sova i hennes del av huset.
(Bra med egen våning till mammsen, om man vill bli av med henne! ;o)
Tror nog att hon tycker det är skönt att smyga undan emellanåt också.

Nä, hörrni.
Jag spar nog mitt sittande framför datorn till mail och beställningar.
Lyx som skriva-blogg får vänta ett litet tag tills jag kan göra det lite "friare".

Dessutom hör jag att mamma börjar bli klar med Muffinsbaket ifrån köket!...
Kram så länge!

tisdag 25 januari 2011

Som man tänkt sig.

Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Jag ligger på Enköpings lasarett inför operationen imorgon.
Inget farligt, mest rutin.
Men ack, så ont jag haft.

Nu skall det bort.
Men jag hade inte tänkt vara sjuk!...

Sjukhuset här är mer eller mindre mörklagt, det har tydligen brunnit någonstans, och personalen är lite irriterade, förvirrade och saker och ting strular.

Nu blir det fullständigt elavbrott.
Så jag stänger ner datorn.

Ibland blir det inte ALLS som man tänkt sig...
Suck.

måndag 24 januari 2011

JPG och PDF och hoppas på det bästa.

Tur att man är bra på det man jobbar med.
Men ibland behöver man - tydligen - jobba med saker som man förhoppningsvis lär sig en massa av också. (För att se det positivt...)
Sitter just nu med jpg och pdf och hit och dit.
Saker / bilder kan alltså sparas på flera olika sätt.

Här är en JPG som skall bli en PDF. Tydligen nödvändigt...

lördag 22 januari 2011

Namnhjärtan i Silver!

Detta "Stort Silverhjärta" är en favorit!
Hjärtat är ett stort silversmycke, 28*28mm och här kombinerat med en äkta sötvattenpärla i mitten.
Texten är handstansad i typsnitt 2mm original, och symbolerna - hjärtana - 1.5mm stora. (små! ;o)


Dopgåva!
Vårt "Mellanhjärta" - självklart såsom alla våra silversmycken, smitt i 925 Sterling Silver. Här är det kombinerat med vårt berlock "Hjärtan i länk" som ju är sammanlänkade hjärtan av silvertråd, och en äkta sötvattenpärla!
texten är graverad i uffes gravyrverkstad. Typsnittet är "Nummer 18". Symbolen blev så fin till! Perfekt till en liten prinsessa!


Denna kunden, en pappa / make visste ganska precis vad han ville ha, och jag blev det utvalda verktyget att så den äran att skapa smycket som skulle ges i present!
Två sammanlänkade hjärtan integrerade i halskedjan! Namnen handstansade med typsnitt 2mm original längs ytterkanterna på hjärtana.

Så fint!

torsdag 20 januari 2011

Förtroende!

Vi får ju stora förtroenden att skapa väldigt betydelsefulla smycken till våra kunder!
Vi är väldigt tacksamma och överlyckliga för det.
Både Ulf och Jag är synnerligen stolta och glada för det jobb vi får ynnesten att ha!

Igår kom ett paket från en kund, Åsa Kåryd, som ville ha - liksom jag själv på mina egna älskade ringar - namnen runtom hela ringarna.

Hon skickade med sina vitguldsringar med diamanter, så jag kunde få fota dem tillsammans för att lägga ut på min hemsida.
Här är en förhandstitt på en av bilderna;


Uffe har just åkt in till stan med en låda paket som vi vill skall hinna fram före helgen, och just dessa ringar är på väg tillbaks till Åsa nu också.
Tack snälla Åsa, för ditt förtroende, både att få skapa dina namnringar du önskade dig i födelsedagspresent, och för det stora förtroende du visade genom att låna ut dina fantastiska diamantringar!

Nu har vi skapat färdigt i verkstaden för idag.
Återstår gör de beställningar / betalningar som kommer vid bankgirotransaktionen klockan 16.00.

Barnen skall få middag hos mormor som är här och hälsar på.
Hjälper oss litegrand, då jag ju kan få ont närsomhelst igen.
Operation som skall ta bort det onda är inbokad till nästa onsdag.
Tyvärr innebär detta inskrivning på lasarettet redan på tisdagen, och jag uppskattar inte riktigt att två dagar som jag uteblir från verkstaden.
Men Uffe roddar ju det mesta!
Vi räknar absolut med att inte ha några som helst förseningar i leveranserna!

Nu skall jag börja så smått med middagen.
Uffes och min.
På tu man hand... ;o)

onsdag 19 januari 2011

Min smärtstillande medicin

hjälper åtminstone så de tar udden av smärtan!
Fick jag erfara igårkväll!

Kom ju hem från sjukhuset till full rusch i verkstaden igen!
*Hihi*
Uffe hade arbetat sig igenom större delen av inboxen och berättade flämtande att det var som "julrusch"! ;o)

Så vi - ut i verkstaden så snabbt benen bar då barnen lagt sig.

Så kände jag.
Ssssmmmmyyygande.
Smärtan återvända till mitt mittparti.

Jag kände efter. Jodå.

Tog dosen jag blivit ordinerad och sängläge en timme.
Pillren tog åtminstone bort det allre värsta, så jag kunde slippa ännu ett akutbesök!

Det blir att ta det lugnt, och prioritera dagarna fram till operation tycks det.

Nåja, jobbet klarar vi av, och det skall inte alls påverka vår leveranstid!

Uffe - gravör, hade arbetat hela tiden, och här är ett av hans verk;
Handavtrycksgravyr på specialbeställd 9 karat Guldbricka;


Barnens namn och datum graverade på baksidan också.

Uffe stansar ju inte för hand - den biten gör jag! men han är en hejare på gravyrmaskinen, och blir bättre och bättre på att ha hand om beställningar också!
Vi lär så länge vi lever,
och att förkovra sig i detta, vårt yrke är ju fantastiskt kul!

Nu är det dags att hämta barn från skolan!

tisdag 18 januari 2011

Hemma!!

Nu har jag kommit hem med två ytterligare uthämtade smärtstillerecept.
Det här blir nog bra.
Hoppas de hjälper om smärtan sätter in igen.

Man får vara försiktig! ;o)

Det var jag tydligen inte då jag störtade ut i verkstaden det tredje jag gjorde idag då jag kommit hem...
(Först in och pussa och krama på min sjuke lille Emil 40graders feber - så sååå många pussar blev det inte förstås. Gäller ju att passa sig...)
För det andra rodda med de beställningar och mail Uffe lämnat till mig.
men jösses, vad duktig han varit!
Han har tydligen haft fullt upp med en massa, massa beställningar och leveranser!
Jättekul!!

Sedan ut i verkstaden alltså, och det första jag gör är att skära mig i vänster långfinger på en vass silverkant.
Smart blondin det här! ;o)

Nåja, hemma och någorlunda kurant. Så länge det inte gör ont, så mår jag ju finemang!
Nu skall vi jobb aikapp, och så blir det synnerligen mild och försiktigt med mat, så jag klarar mig fram till operation som är datumsatt till 26 jaunari.
Hoppas på att få komma hem samma dag.
DoktorHildegun, min älskade mamma har lovat komma hit och assistera, och jag känner mig säkrare i hennes kapabla händer än i sjukvårdens.
Så länge det bara är "post-operationsvård".

Hej, för nu!
Jag har massor att göra!

måndag 17 januari 2011

Med utsikt mot Uppsala Slott och Domkyrkan.

Det har vi inte hemma.
Utsikt mot kyrkan och slottet. Korrekt.
Jag sitter i en säng på våning 8 på Akademiska sjukhuset och väntar på doktorn.

"Farbror dokto´rn" -Sådant gäller verkligen inte längre!
Vette sjutton om inte "doktorerna" jag träffat inte är yngre än mig to.m. I alla fall en av dem.
Läkaren på akuten.

Åkte in för tredje gången tiding i söndags morse.
Snöstorm, Hala vägar - och glömd mobiltelefon kom jag på då jag åkt nästan halvvägs. Men jag vågade inte väda heller, det gjorde för ont.
Snabb tanke som jag motade bort;
"Kör jag av vägen nu så dör jag."

Denna tidiga timma var det nästan bara jag ute på vägarna öster om Uppsala där vi bor.

Jag körde själv, det bästa var att pappa Uffe var hemma med barnen, och sedan att alla omständigheter runtokring var sådana det var är ju bara maximal otur.
Faromor och farfar uppe i Norrland, Mormor hemma med magsjuka osv.
Ja, ni vet.

Sedan var jag inte längre så smärtlindrad, då mina piller redan tagis för flera timmar sedan, men nu gick det bara inte att stå ut en natt till hemma.
Jag behövde hjälp.

Parkerade utanför Akutmottagningen. Vinglade in genom den vinande vinden och piskande snön.
Fick komma in ganska omgående.
Denna, tredje gången var det bara en människa som satt i väntrummet.
Första gången var det helt folktomot, andra gången, i torsdags natt vid midnatt - nästan fullt.

Fy sjutton var ont jag hade.
Som tur var var personalen jättefin, och hjälpsam.
Liksom "varannan gång", första gången bra personal, andra gången " inte så bra...".

Just nu sitter jag på en fyrsal, en kvinna är på väg hem.
En annan är iväg på ulrtaljud, och den tredje är inte här. Än.

Idag känner jag mig ganska pigg faktiskt. Dagarna innan har jag bara sovit. Sovit, sovit, sovit.
Vaknat bara då personalen komemr in för att kolla.
Och det gör de hela tiden!...
Droppet de satt - måste fasta sedan ett drygt dygn - läckte litegrann.
Hoppas de slipper sätta ny nål.
Gillar inte nålar vidare värst.

Undrar hur Uffe gilalr att få jobbet lastat på sig?...
han ringde igårkväll och frågade;
-"Hur får man igång mailprogrammet?"

Ehh.. Min man.
Han är superbra på mycket, men jag skall nog utbilda honom lite i datorernas och internets värld.
Det värsta vore nog iså fall om vi fick turas on med denna - lilla vita datorn - och den stora "vanliga".
Men det vore nog inte så farligt. Kanske kul to.m?...

Nåja.
Jag längtar hem, och jag vill aldrig med få såhär ont.
Ok?

lördag 15 januari 2011

Smärta igen.

Så igår kväll var det dags igen.
Det började 19.00. Fick isäng barnen till klockan 20.00 då jag tog värkmedicin.
Hjälpte föga.
Natten fram till 03.15 (då jag sist sneglade på de illröda digitalsiffrorna i taket) var hemsk!
Behöver man säga att man är urlakad?
Styrde in de älskade barnen på muffinsbak i köket istället för som utlovat, Bio.
Behöver jag säga att de inte är på världens bästa humör?...
usch, jag känner mig otillräcklig också.

Jag vankade av och an genom hela huset inatt, hängde på handdukstorken i badrummet, satt med kallsvettningar och yrsel i köket medans familjen sov.

Tänk om man bara kunnat "knalla över" till akuten?..
Det är inte så himla enkelt då man bor ute på landet, och har tre barn.
Sedan tänker man nog inte så rationellt när man har så ont.
jag lovade i alla fall mig själv att ringa och fråga hur jag/ man gör i fortsättningen.
jag menar, hur många gånger skall man åka in?
Jag blev ju inlagd för en vecka sedan, åkte hem - och fick ett "anfall" igen som då gick över med Diklofenak. Fick ett till - åkte in, åkte hem efter sprutor då smärtan lagt sig, och så nu inatt. Hemska, hemska smärta.
Fick svar att de inte kan göra något. Det är bara att åka in till Akuten då det sätter igång.
Visst. Om det händer på natten, med tre sovande barn.
Allting är inte så lätt som man kan tro.

Jag stannade i alla fall hemma den här natten.
Igår då jag var på akuten fick jag knappt någon hjälp av personalen - sprutorna verkade inte hjälpa, jag hade fortfarande fruktansvärt ont - men det är klart, det hade säkert gjort ondare utan dem.
Sedan verkade personalen vara motsatsen till de jättegulliga och trygga jag träffade förra gången jag var tvungen att åka in.

Usch.
Jag vill bara att de skall hitta felet, och att det försvinner!
Nu.

fredag 14 januari 2011

Något är fel.

Sent igårkväll var det dags igen.
In till Akuten med överjordiska smärtor.

Det började vid sjutiden. Vi lade barnen och jag gick ut i verkstaden, det är ju skönt att få fokus på någonting och slippa "bara känna".
Efter några timmar byttes i av, jag och Uffe.
Jag in och polera och fota dagens skörd, och Uffe ut och smida några ringar och en del gravyrsmycken.

Då kunde jag inte låta bli att ta en Diklofenak. Det krampade på ganska ihärdigt nu, men jag hoppades kunna stävja det som jag ju faktiskt lyckades ett par dagar innan.

Men denna gången gick det alltså inte.
Barnen sov i sina sängar och jag kände att jag inte skulle kunna köra bil in denna gången. Jag hade ju också tagit starkt smärtdämpade. Jag undrar hur ont jag hade haft om jag inte tagit det, och då läkaren frågade om det hjälpt, kunde jag inte svara på frågan ens, så ont hade jag.

Jag skicakde ett "försiktigt" SMS till min bror som bor i närheten och jodå, han var vaken och deras 1½åring hade just somnat om tillsammans med mamman.
Han gav mig tio minuter, så skulle han komma och skjutsa in mig.

Jag gick ut till Uffe i verkstaden och sa att jag skulle åka in nu.
Skönt att slippa väcka barnen, för att kunna åka in.
Alla borde ha en bror som bor i närheten.
Tack, min hjälte, Daniel för hjälpen!

Bror min följde också med in på Akuten, och väntade med mig medan jag fick spruta på spruta.
Magen, skinkan, och "direkt i armen".
Jag blev alldeles skakis en den jag fick i magen, helt klar i huvudet, men det kändes som om det var något lugnande, för jag dråsade ikull på sängen och kunde knappt röra mig. Men lika ont hade jag.
besynnerlig och otäck känsla.

Vårdlagen verkade denna sena timma ha långt mycket mer att göra än den förra gången - i lördags - jag kom in. Man fick ingen kontakt, och de lämnade oss själva.
Ikväll verkade personalen inte alls lika trygg.
Det var lite läskigt.

I alla fall så framåt tvåtiden på natten började det släppa och jag kunde få upp syreupptagningen ordentligt.
Så vi valde att åka hem.

Uffe mötte mig i dörren, och jag vinglade i säng. Men först kikade jag in till barnen som inte ens märkt att jag varit borta. Tror Uffe läste ut en bok under tiden, för han kunde inte somna.

Idag har jag varit väldigt trött och jag sitter och gäspar nu, trots att jag lade mig en timme sedan pappan skjutsat barnen till skolan.
Nu sitter de och tittar på "Barda" på tvn, men jag tänker lägga mig samtidigt som barnen, och inte en minut senare.

Må jag slippa vakna av smärtan i natt. Snälla.

torsdag 13 januari 2011

Vårstädning.

Jag städade datorn idag.
Eller, rättelse;
Jag slog igång ett program och lät det städa hårddisken åt mig.
Höll på att bli tokig på hur långsam den var. Nu har jag tagit bort en massa autostarter och rensat ut en massa onödigt.
Kanske, kanske klarar jag mig från att köpa en ny den närmsta framtiden.

Uffe förberedde en mängd i verkstaden också. Tyvärr städade inte han, och trots min storstädning för en liten tid sedan känns det i alla fall som om vi borde göra något åt den...
Har en liten renovering planerad, och den ser jag mycket fram emot.

Uffe fortsatte ut till gravyrverkstaden och här är ett Diabetessmycke som blev fint!

onsdag 12 januari 2011

Namnringar & Alliansringar!


I min mailbox kom en fantstiskt fin bild från en nöjd kund!
Namnringarna är smidda i 2mm tjockt gods - 925 Sterling Silver förstås, och är 3mm breda.
Namnen är handstansade i typsnitt "Elin".
Mellan namnringarna sitter Alliansringar, och behöver jag säga att det blev onödigt snyggt?...

Nu fick jag dock blodad tand, kanske har du någon bild på våra smycken som du vill delge?... Jag är så nyfiken!
Skicka ett mail på info(a)alskadebarn.se
Jättetack på förhand!

måndag 10 januari 2011

Man trippar lite på tå...

Igårkväll kom det onda tillbaks igen...
Som tur var hade jag ju fått med mig dunderpiller, och det hjälpte, så jag kude somna.

Jag kom hem mitt på dagen i söndags.
Fortfarande utan diagnos.
En remiss skulle jag få, men jag är lite oklar över vartifrån ännu.
jag fick ju fylla i papper om min hälsa och vilken vårdcentral jag tillhörde i lördags då jag kom upp från akuten.
Något snurrig och vilsen vill jag säga... Påverkad av alla sprutor, men utan smärtan dock.

Vårdcentral hade jag skrivit in där jag gick på mödravården då jag väntade Charlie, men min husläkare finns ju på helt annat håll...
Jag som så sällan är sjuk och aldrig på sjukhus, mer än för barnafödsel var väl lite förvirrad kan man säga...
Mina förhoppningar är att vi redde upp det hela innan Uffe hämtade mig vid sjukhusentrén efter att jag blivit utskriven.

Jag kanske skulle slå en signal (någonstans;o) imorgon och dubbelkolla.
Jag hörde att det skulle bli Gastroskopi och Ultraljud.
Magsår, eller gallbesvär tydligen. Kanske...

Skönt var det i alla fall att få komma hem till barnes små famnar.
Farmor hade kommit på lördagskvällen, så att Uffe kunde hämta bilen jag parkerat i BB-garaget innan min smått förvirrade "promenad" ner till Akutmottagningen.

Nu hoppas jag innerligt att jag slipper denna vedervärdiga smärta igen, för man har liksom inte tid att vara på sjukhus då man har mitt underbara jobb och mina fina barn!!

Våren kommer att bli spännande, jag kan knappt vänta att få sätta tänderna och verktygen i mina planerade projekt!!
Imorgon, tisdag börjar vardanen åter. Skolan börjar och lilleman skall leka med kompisarna på dagis.
Vi får jobba i dagsljus ute i verkstaden, och sova på nätterna!
Inte för att det spelar någon roll egentligen, hur vi förlägger arbetstiden, men är det något jag avskyr så är det att skjuta upp saker!

Minns hur jag bannade mig själv för att jag tog ett glas vin på fredagskvällen, då jag firade mina fullkomliga åtta år som mamma. (Istället för att jobba klart ute i verkstaden.)
Vi satt framför tv:n (det är synnerligen ovanligt att jag "står ut" med att sitta där alls till Uffes förtret) och njöt av lugnet och friden i huset efter en fullspäckad födelsedag som firades både utomhus och inomhus med släkten och vännerna.
Vi tänkte ju jobba ikapp på lördagen.
Men se; icke.
Då låg den här mamman och företagerskan på en sjukhussäng och sussade så gott så. Typ.
Måttligt tillfredställande...

Nu har jag i alla fall äntligen fått smida lite. Det sitter som i mina händer, jag måste få min "dos" silver och guld! ;o)

Jag brukar säga att alla borde få ha en silververkstad och tillverka vackra saker!
Ikväll har vi hunnit massor.
Efter att Joel och Emil läst godnattsaga för mig i våran stora säng.
Efter att Charlie-lilleman kommit upp ur sin säng efter nattningen sisådär en fem gånger.
Liten söt röst:
-Jag skall bara säga en sak...

Nu skall jag gå och pussa på deras små kinder och sedan skall jag gå och lägga mig.
Jag använder mina "försiktiga steg" och hoppas och ber till högre makter att min mage håller sig lugn i natt.
Imorgon vill jag vakna bredvid min lille unge, äta frukost tillsammans runt köksbordet i kandelaberns sken, göra en mysig morgon till en jättebra dag.

Godnatt alla ni!

söndag 9 januari 2011

Inlagd på Sjukhus!...

Vaknade tiiidigt på morgonen efter mina tvillingars födelsedag.
Jätteont i magen!

Jag kände igen smärtan från ett par gånger innan jul, och senast för ett par nätter sedan.
Då hade jag lyckats stävja det med ett par Alvedon, och i särskilda fall även en Ipren.
Det lyckades inte denna gången.
Jag vankade av och an i det kolsvarta, sovande huset.

Provade iskallt vatten, provade ligga, stå, luta mig, gå och sitta på de mest underliga ställningar.
Fungerade inte.
Smärtan ville inte ge med sig, och efter en timme blev det än värre. Det var då jag tog Iprenen också.

Inte efter ännu 40 minuter blev det bättre, snarare värre.
Kramp, eller - jag skulle helst vilja likna det vid värkar faktiskt, som hela tiden gjorde ondare och ondare.

Jag smög iväg från de tysta sovrummen för att inte väcka dem och slog siffrorna till Sjukvårdsupplysningen.
"Du är nummer tretton i kön".
Jippie...

Minuterna gick, och jag hörde "Tack för att du väntar " / "Du behåller din plats i kön" / "Du vet väl att du kan få information på vår hemsida" osv flera, flera gånger.

Till sist svarade en kvinna, och jag fick rådet att jag definitivt skulle åka upp till "Stora akuten".

Val;
Väck familjen och få skjuts in...
SMSa grannen och hör om hon är vaken, eller gör likaså med brorsan som iofs bor lite längre bort, klockan är ju i alla fall snart 07.00...
Kör själv.

Det blev det sista alternativet.
Jag hoppades ju på att få något piller eller spruta så smärtan försvann och så jag kunde åka hem igen. Direkt. Typ.

Det blev inte så. Riktigt...

Jag körde på ishala gator, den mil vi har in till Akademiska Sjukhuset.
Parkerade i ett fortfarande mörkt parkeringsgarage, där jag visste det var "dra kortet då du kommr och dra igen då du åker, betala bara för den tid du står".

Lite hukandes stapplade jag sedan ner till vart jag trodde Akuten fortfarande låg.
Icke.

Mörka gator, mörka byggnadsplatser.
Inte en människa så långt ögat nådde.

Nu börjar det göra riktigt, riktigt ont!

jag tar mig ner till "stora vägen" där det finns en stor upplyst skylt.
Igenisad!

Jag skrapar bort den tjocka isen med mina vantar ( Tack och lov för dessa!!) finner en röd prick - där jag tydligen står just nu - och skrapar vidare och finner akutingången en bit bort, uppför backen.

Nu börjar det bli svårt att andas, och smärtan tilltar.
Känner iskalla tårar rinna på min kind, och försöker torka bort dessa, men känner att jag får rivsår av mina stela, frusna vantar.

Kommer så äntligen bort till ingången som är upplyst.
Ser ingen människa, men snubblar in i ett bås och lutar mig lite över bänken.
Då kommer en vitklädd kvinna.
"Oj, jag skall bara hämta en sköterska!"

Hon försvinner bakom en krök i bakre delen av rummet.
Jag står kvar, framåtlutad som känns bäst för tillfället.

Efter en stund ( hur länge?...) kommer en annan kvinna och sätter sig ner framför datorn och mig.
Hon frågar, och jag svarar, minns inte vad.

Får gå ut i väntrummet och sitta ner.
Visst. Jag sitter. 200 gånger, och går omrking lika många steg.
Väntrummet är tomt.

Jag kvider, och hör inte när en sköterska (?) manlig sådan kommer och säger mitt namn så jag hoppar till.

Han går tyst fyra steg framför mig genom en lång korridor.
Jag visas in i ett rum.
Lägg sig ner, ta på en sådan här skjorta.
Han håller fram en av landstingets vita kokbara rockar som jag väl känner igen sedan jag födde mina barn.

Nu kan jag knappt få luft ner i mina lungor, men han går ut och jag får på mig rocken.

Jag tar plats på britsen, och han återkommer med en till man. (Läkare, sjuksköterska?) Vet inte, men tydligen måste nål sättas och jag måste få smärtlindring innan de kan fråga någonting alls.

Ber dem ta litegrand först, men såhär i efterhand kan jag säga att det blev både en och annan modig milliliter av Morfin innan de kunde få några svar.

Här blir allting lite luddigt. (Luddigare?...)

Plötsligt svartnar det och min mage får en smärta så stark att jag har svårt att mäkta med.
Paniken väller över mig och den första manlige sköterskan (skötaren?) får order om mer, men nu måste jag snabb till ett akutrum!!
Sköterskor komemr in och jag dras i snabbt rullande säng mot ett annat rum.

Jag får panik här. Riktig isande, skarp panik.
Jag minns att två sköterskor turas om att försöka tala till mig, och "Andas, Tina!! Andas med näsan in och med munnen ut!!"

Jag blir så rädd!...

De tar EKG, och en massa blodprover. Smärtan lämnar min kropp för en stund, för att komma tillbaks med full kraft vilken sekund som helst.

Jag blir upprullad av en sköterska - beväpnad med morfinsprutor till röntgen.
Får en påfyllning efter hissturen för att smärtan är på väg tillbaks.
Vi stävjer den.

Har faktiskt en rätt trevlig pratstund i korridoren innan röntgensalen blir ledig.
Han är 29år, har flickvän och har också han bytt bransch.
Han från brandman till sjuksköterska.

Han vill höra mer om mitt företag, och skriver ner adressen.
Som presenttips inför framtiden!..

I röntgen fann man ingenting.
Jag får i alla fall absolut inte åka hem!!..

Blir inlagd.
Ringer till mannen från en korridor i en del av sjukhuset. Kommer inte att komma hem idag... Imorgon, kanske?...
Får ett rum med två andra tanter, på våningen längst upp, Åttonde våningen och mitt fönster har utsikt över både Uppsala Slott och Domkyrkan.
Det blir fort mörkt ute.

Lika mörkt som då jag åkte in för fem timmar sedan.
Klockan har slagit tolv och jag är fullständigt slut.
Snurrig av morfinet och dödstrött av all smärta.

Hinner tänka att guuuud vad jag längtar efter mina barn och min familj innan jag sluter mina ögon som somnar ovaggat.

torsdag 6 januari 2011

Tvillingmamma, 8år!

Att mitt liv skulle ta en sådan otrolig vändning då jag fick plusset på stickan den där sommarvackra dagen den sjunde maj 2002 hade jag aldrig kunnat tro...
Imorgon, den sjunde januari fyller jag åtta år som tvillingmamma...

Frågan är om dagarna någonsin kommer att bli vanliga igen, nu när man är mamma till tvillingar..
Förr var dagarna så.. vanliga..
Man steg upp, duschade, åt frukost bestående av smörgås, kaffe och juice. Så strök man skjortan och klädde sig.
Tillbringade en kvart framför spegeln och blev i bästa fall nöjd med håret efter "första omgången".

Så for man iväg hemifrån. En halvtimma med bil, officiellt en timmes restid till jobbet.
Bra musik på stereon, dyr i inköp, men ack så värd sitt pris med tanke på hur många mil man körde egentligen.
Musik på maxvolym var ett måste för en bra dag, och en god början på en toppendag!
Bilen, en liten, snygg, snabb sak. Blixtrande ren och i skarp färg. Matchade mig som person ganska väl enligt vänner.

Så, den där lördagseftermiddagen.
Vi hade just hämtat ett par vänner och var på väg till sommarens största fest.
Jag körde givetvis, inte "bara" ganska nyligt gravid, utan också oändligt rädd om min bil..
Ingen annan fick röra..

Korsar en större väg och kör in på en rak, dubbelfilig 50-väg.
Klockan är 17.30 vi har god tid på oss och jag kör inte fortare än 50 km/h.
Musik i bilen, och ett glatt gäng diskuterar livligt vad som skall komma att hända under kvällen.
Själv skall jag "släppa graviditetsbomben" för alla mina vänner!
Mitt leende på läpparna förvrids till ett ljudlöst skrik, jag hinner se min man och hans kompis i backspegeln,
i ögonvrån ser jag min väninna sträcka sina händer mot instrumentbrädan.

Mina ögon naglar fast kvinnans, som sitter i den röda Ford Escorten och som just svängt ut från parkeringen och som korsar vår körbana.
Hon skriker..

Jag har trampat ner bromspedalen för allt jag är värd, mina knogar vitnar om ratten, min käke går liksom i lås.

Så smäller min bil in i förarsidan på hennes..
Jag ser fortfarande in i hennes ögon.


Mina vänner klämmer sig ur bilen. Jag får inte ens upp min förardörr.
Får hjälp att klättra ur på passagerarsidan. Mina händer skakar. Jag kan inte tänka..

Folk börjar samlas omkring, men ingen vågar gå fram. Min vänninna är sjuksköterska och får med mig till dikeskanten där vi sätter oss. Jag sitter helt still.

Kvinnan som kört Escorten är hysterisk, hon erkänner omgående att hela felet var hennes.
Jag tar fram min nyinköpta kamera. Istället för att fota glada vänner på fest, förevigar jag min vackra bil.
Totalförstörd..

Polis anländer till platsen. Tre brandbilar och tre ambulanser.
Jag får blåsa i en alkoholmätare. Självklart har jag inte druckit fräser jag, jag är ju GRAVID!
Min vänninna får tvinga mig in i en ambulans, maken har de lagt på bår med stödkrage. Jag följer väl med för hans skull..
Sitter i fram och samspråkar med ambulansföraren. Nu i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratade om.

Våra vänner kommer efter i en taxi.


Uffe rullas iväg för röntgen och de vill göra ett Ultraljud på mig. Bältet och krocken kan ha skadat bebisen.
Jag leds iväg av min kompis. Undrar vad jag gjort utan hennes stöd?

Vi kommer upp på en till synes öde avdelning och sätter oss i väntrummet. Då börjar jag bli lite rädd.
Tänk om det faktiskt hänt något med fostret? Jag är i vecka tio nu..
En läkare, Maria kommer och hämtar mig, klockan har slagit 19.00 på lördagskvällen.
Johanna frågar om hon skall följa med. Nädå, det är ok..
Jag stapplar efter läkaren och får lägga mig på en brits.
Maria börjar med ett VUL.
Sköterskan som står bredvid mig håller min hand och småpratar. Jag har börjat skaka okontrollerat och har frossa. Mumlar något om att jag fryser..
Läkaren frågar om vi vill ha en liten pojke eller en flicka?
Jag svamlar fram något om att, jag vill nog ha en kille, och Uffe vill nog ha en tjej, men så sa Uffe att det vore ju skoj om det blev två, då hade man ju gjort sitt liksom..

Maria övergår till UL.
Titta här säger hon och jag tittar.. En grå suddig skugga, några siffror och lite ljusgrått dis..
Sköterskan flämtar till och släpper min hand. Går fram till skärmen och tittar sedan på mig.
-Vad sa du att din man ville ha sa du?
Jag håller andan och vill inte höra,
-Tala inte om vad det blir för kön!! Det vill vi INTE VETA!!

Läkaren ler mot mig. Jag kommer fortfarande idag exakt ihåg hur hon ser ut.
-Ni skall få tvillingar!
Hon visar de två mörkare partierna på skärmen, och så de två små bönstora fostren.

Jag skriker.
Johanna säger att hon blev verkligen livrädd då hon hörde mig ute i väntrummet. När jag sedan kommer mot henne och storgråter, då är hon säker på att jag har förlorat den lilla i magen..
Jag får inte fram ett ljud, står i väntrummet och håller fram Ultraljudsbilderna.
Viskar; -Vi skall få tvillingar..


Vi gråter en stund, av lycka eller förvirring. Så går vi ner till akutväntsalen. Där ligger min sambo på en bår, med stödkrage bland alla akutsjuka eller skadade.
Han ser på mitt rödgråtna ansikte, men hör min spruckna röst när jag håller fram bilderna;
-Vet du??, vi skall få två på en gång! Vi skall ha tvillingar!

Någon i väntrummet trotsar den tunga tystnaden i väntrummet och börjar applådera, några fnissar.
Jag hör ett "Grattis".

Vi får flytta till ett litet rum innanför dörrarna. Jag håller bilderna i handen och tittar förundrat på de två ljusare fläckarna. Det där är mina barn?.. Två?.. Vi skall få två stycken..

När blivande pappan rullas iväg för ännu en röntgen ringer jag mina föräldrar.
De är i sommarstugan tio mil bort.
Det är pappa jag talar med då jag meddelar att det bor två stycken i min mage.
Han blir alldeles tyst.
Så hör jag mammas röst. Då börjar jag gråta igen.

Nu i efterhand har mamma berättat att jag var väldigt ledsen över min bil, jag grät i pappas öra och bedyrade min kärlek till den där plåtsaken.
Pappa sade att han struntar väl i bilen?! Han köper en ny, om det var så himla viktigt!
Han skulle ju bli morfar! Dubbelmorfar på samma gång!!


Efter diverse kontroller och med krage och sjukskrivningsblanketter fick vi lämna sjukhuset.
Våra vänner skjutsade hem oss och det var nog inte förrän då, hemma i vår egen säng som jag verkligen fattade vad läkare Maria hade sagt.. Jag kände på min mage och sände varma tankar ditin.

Prolog;
Min kära bil stod inte att rädda. Den fick tillbringa sin väntan på skroten på bilverkstadens bakgård.
Vi fick komma dit och tömma den på saker. När jag såg den stå i solljuset, alldeles skinande ren men totalt tillknycklad började jag åter att gråta.
Men när jag då lade händerna på min mage och kände hur nära mina två små barn fanns, och hur oändligt mycket viktigare de var för mig, tyckte jag nästan att det var värt det.
Annars skulle jag ju inte fått veta på tio veckor..

........................
Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell..Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oudvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.


Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..


Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, Nu äntligen Tina.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än..

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.


Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrann med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer Ulf. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Uffe har tårar i ögonen..



Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd. Så säger han till mig;
-Jag tycker att det blev en "Emil" och en "Joel".
Nils Emil och Nils Joel.
Emil som kom ut 13.44 vägde 3750gram och var 51cm, Joel anlände 13.45 vägde 2670 och var 46cm lång.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?..Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när Uffe gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.


I en liten glasvagga, under röda fleccefiltar ligger de. Emil och Joel. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och Uffe väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn...

tisdag 4 januari 2011

"På spisen puttrar en kastrull med vatten."

Om två dagar fyller jag åtta år som mamma...
Den sjunde januari 2003 föddes våra tvillingar Emil och Joel.


Jag hittade ett dagboksurdrag;


På spisen puttrar en kastrull med vatten.
Ångan stiger upp i fläkten som med ett sövande brummande har en nästintill hypnotisk verkan på mig.
Min halvsovande hjärna registrerar bubblandet i kastrullen, vattnet kokar.
Jag uppbringar styrkan att resa mig upp från köksstolen och släpar mig fram till spagettin och den kokande kastrullen.
Bryter ner stråna och ser dem försvinna ner i gyttret av ånga och hetsiga bubblor.

Vacklar baklänges tillbaka till stolen och placerar min tunga gump på dynan.
Ögonen liksom sovande, men ändock seende.
Nattsömnen blev störd i natt av både det ena och det andra. Tröttheten vill inte ge med sig trots mina ihärdiga försök att skrämma den på flykten, iskall dusch, hett svart kaffe, språngmarsch till postlådan efter tidningen.
Luften går ur mig i en djup innerlig suck.
Mina fingrar sluter sig om vattenglaset på bordet, den svala krispiga vätskan ger liv åt min strupe. Näring till min kropp. Jag känner lite av livet återvända till min domnade lekamen.

Man kan tro i det här fallet, att jag sitter själv i godan ro. Kanske till och med att jag har världens baksmälla, till grund av en häftig gårdagskväll och efterföljande natt. Att liksom, varför är hon så törstig när hon nu drack så mycket igårkväll?..

Jag blinkar till och ler. Mina tvillingpojkar kommer instörtandes på jakt efter lek och bus.
Ett och ett halvt år, drygt.. Mina godingar, mitt hjärtas fröjd!
Av deras eventuella sömnbrist märks ingenting. Den ena väckte den andra, kanske av en mardröm, och så var vi vakna alla tre i två timmar. Sedan var mamman vaken själv i ytterligare två. Att hon aldrig lär sig att hoppa över kaffet så sent på kvällen, trevligt sällskap till trots?..
Och vips så var det morgon. Ikväll skall jag i alla fall gå isäng samtidigt som mina barn!
Som om jag inte planerat det förr..
Det skall mycket till för att en trött mamma skall ge avkall på sin alldeles egna tid efter barnens läggdags. Även om den inte brukar bli på mer än någon timma.

Spagettivattnet bubblar vidare, och jag ställer in en bytta köttfärssås i micron.
Tomatbaserad sås i all ära, men vilka fläckar det blir.. Vart lade jag de heltäckande haklapparna?
Microvågsugnen plingar till och samtidigt är spagettin klar.
Killarna sitter, inte så tålmodigt förvisso, men de sitter i sina barnstolar. Bankar med varsin gaffel och sked.

Doften når min näsa och jag känner hur det knorrar till i magen.
En bantande kvinnas hunger..
Jag låter den ljuva doften dra ända in djupast i mina lungor. Det vattnas i munnen.
Det känns som om jag skulle kunna äta vad som helst, men gärna köttfärssås med spagetti..

Så dukar jag fram för mina små. De ropar högljutt och kivas fäktande med gafflarna mot varandra.
Jag får nyttja mina reflexer att rädda en ful tallrik med mat från att fara i golvet. Phu..
Slår mig ner mitt emot mina förhoppningsvis hungriga ungar. Avvaktar.
Hoppas. Vill, att de skall få i sig maten.

På bordet står muggar beredda med vatten, de går att duka fram, då dricker de sig mätta. I synnerhet "store"brorsan. Emil dricker tills det är slut, vad det än är. Mjölk kan man dock inte ens lura i något av mina barn.. Försökte till och med göra milkshake en gång. Ratades, och hänvisades med en duns till golvet.

Jag försöker i perioder bjuda på lite mjölk varje dag, så att det kanske vänjer sig vid och uppskattar smaken någon gång. Än så länge har det inte fungerat.
Kanske är de trötta på vad som de en gång i tiden levde på dygnet om i ett halvår, och som sedan minst varannan måltid bestod av.
Nåja, ibland petar de i sig en ostskiva, och de gillar ju verkligen yoghurt och fil.

Jag kan inte minnas att jag varit så kinkig med maten..
Min mor skrattar både högt och länge då jag påpekar detta i ett av våra närainpå dagliga samtal.
-Du var det mest petiga barn i området när du var liten!! När jag skulle med en väninna på stan vägrade du högaktningsfullt att svälja, men jag tror du gapade så att hela portionen var slut.
Till slut tömde du dina kindpåsar på innehåll över hela den fina stassen jag klätt dig i dagen till ära.
Och förresten, har du lärt dig äta tomater och sill, ännu?

Jag skruvar på mig.. Jag som gillar allt i matväg, ju.. Eller?.. Nästan i alla fall..

I början försökte jag laga goda grytor till barnen. Såser och blandningar.
Det skulle vara grönsaker och nyttigheter förstås!
Kyckling i en gryta, kött i en annan. Fisk i en tredje, och så korvstroganoff.

Vi har provat blodpudding med lingon, vi har provat med äppelmos.
Vi har mjukstekt fiskpinnar, hemgjort potatismos och vi har provat pulvermos.
Tomat, gurka och sallad. Gurkan går fint, den får gärna vara inlagd. Tomat går ok, men sallad skiter vi i.
Majskorn är toppen att peta i både sig och sin bror. Morötter går bra så länge de är kokta och mjuka.

Barnen älskar banan. Till mellanmål mellan frukost och lunch har vi fruktstund. Någon fruktjuice, och oftast banan. Plommon går också bra, och vindruvor. Vi gillar apelsin och clementin.
Citron ger fina miner, med testas gärna om och om igen. Underligt..
Äppelbitar går bra, men päron är ingen favorit.

På eftermiddagen känns det fint att fylla på energiförrådet med något gott.
Fika förstås! Kakor är gott, visa sorter. Barnkex med lite extra "gott" innehåll.
Det går med Café Colour Cookies också när det skall vara lite extra festligt.
Pappas hembakta bullar sitter alltid fint.
Men det godaste är mammas riskakor. Gärna helst med pizzasmak, eller dill..

Till middag och lunch är det som alltid går hem i barnens magar så simpelt som; varmkorv & lite ketchup, köttbullar, fullkornspenne-pasta, fiskbullar - samtliga smaker och så pannkaka förstås. Häromdagen fick de till och med oxfilé med pommesfrites och rejäla klickar bearnaise. Det var gott det!!

Mormors mat går hem vad än det är, och det tycker mamman är konstigt ibland; Porterstek, Herrgårdsgryta med senap, Korvstroganoff (Som f.ö är mammans absoluta favorit, alla kategorier!)

Man kan i sitt stilla sinne tro att små hungriga killar med stor aptit på livet skulle uppskatta smörgåsar. Men, nej, mina grabbar gillar inte alls att smör skall bres på bröd. De föredrar smöret direkt i mun från asken via smörkniven. Mormor som skämmer bort förstås, till mamman och pappans förtret.

Glass. Det är poppis! I våras då den första solvärmen kom, så kom mormor och morfar med två stora paket miniglasspinnar! Här skulle övas i att lära sig äta själva!
De behövde inte övas med alls! De åt så fint och spillde nästan inte alls redan från början..
Mormor lämnade de stora paketen i vår frys med order om att; -"En om dagen".
Njaa, i alla fall när det är lite festligare dagar..

Jag sitter mitt emot mina älskade små prinsar. De kör ner gaffeln i spagettiåköttfärssåsen. Får oftast med sig några kletiga strån till munnen. Pappan har lärt dem hur man skall suga in spagettin, och det fungerar fint.
De är orangea i halva ansiktena och Joel har en klutt sås i ena ögonbrynet.
Emils hår ovanför höger öra är rödtonat.
De ser båda mycket koncentrerade ut. Gaffel i tallrik - gaffel till mun, gaffel i tallrik - gaffel till mun.
På golvet ligger högar av bevis på vad de åt till lunch. Blir till att sopa köket för tredje gången idag. Dammsuga, det får vi göra på kvällarna. Pappan eller mamman får då antingen gå ut med barnen, eller stänga dörren till barnkammaren. Killarna blir jätterädda för dammsugaren, men förstår ingalunda varför den måste fram vareviga dag.

Är vädret fint, så försöker vi åtminstone äta lunchen och mellanmålen ute. Pappan har skruvat till en jättefin barnbänk med bord i ett med ett parasoll över. Perfekt för lunch och mellanmålsfika.
Där gör det inte så mycket om lite käk hamnar i gräset..
Haklappar skyddar det mesta av kläderna, även om kläder sällan kan användas mer än en dag, men det är ju trevligt om barnen kan se något representativa ut i alla fall en liten stund..

På något sätt så verkar barnen gilla, lika mycket som vi, att få sitta ute och äta. Större portioner, och mer intresserat, liksom.
Denna sommaren har dock inte inbjudit till fler äta-ute-dagar, än sitta inne och äta dagar.

Det märks tydligare och tydligare på dem att de intresserar sig mycket för vad det är vi vuxna stoppar i munnen. Man kan inte längre ha an skål med "vadsomhelst" framme. Inte bara för att de ivrigt klättrar upp på bordet och tömmer ut innehållet, utan för att de så gärna vill smaka!

De ser direkt skillnaden på deras tallrikar och våra. Är inte innehållet detsamma så brister de ut i högljudda protester.
Men det är självfallet inte så enkelt att lära dem äta nya saker..

I alla fall så är det synnerligen gott med välling!
Frukost, mellanmål och kvällsvällingen kan man bara inte hoppa över!
Det spelar mindre roll vart den inmundigas, men bara man får den på klockslagen! Det är viktigt!

Det känns också lustigt, fastän det egentligen inte borde det, för det är ju självklart, men de vet precis vad som är gott!
De vill ingalunda sitta med fruktbitar då det knapras på annat håll på saltapinnar. De vill inte alls ha russin, då det finns en godisskål.
Varför nöja sig med vatten, när det ser så mycket godare ut i pappans glas??
Varför käka pannkakan, då det finns grädde och sylt ovanpå?

Lustigt, men så är det. Så är vi väl alla, egentligen? Vi vill väl inte äta sådant som bara är nyttigt för oss, om det finns annat som är gott?
Sunda förnuftet talar till oss, och självklart väljer vi det som är bäst för oss, kanske bara för stunden ibland, men vi väljer medvetet. Det gör barnen också nu.

Uppfostran och medvetenhet vill vi ge våra barn. Självförtroende och aptit på livet.
Man tänker inte alltid på att allt man gör som förälder ger intryck och sätter spår. Tänker jag efter så känns det lite underlig och lite skrämmande att mina två pojkar är tv helt egna individer med egen syn på livet och maten.
De visar tydligt vad de vill och vad de inte tycker om.
Man månne sucka och frusta över hur köksgolvet, eller restan av huset för den delen, ser ut som. Man förbannar smulorna under fotsulorna och grimaserar åt blöta strumpor då man just torkat upp den utspillda/uthällda mjölken med sina kläder.

Men jag förundras när jag tänker efter, över varje sätt mina barn väljer att visa sin egna vilja och personliga styrka på. Två små alldeles egna viljor, det är mitt jobb, min livsuppgift att se till att de får ut det mesta och det bästa ur livet.
Jag skall minsann lära dem plocka russinen ur kakan...

måndag 3 januari 2011

Städa ut det gamla & in med det Nya!


Idag har vi städ-dag i verkstaden tills klockan 16.00 då bankgirot registrerar alla inbetalningar. Sedan blir det smide igen!

Pappan har tagit barnen till farmor och Farfar för skridskoåkning, och då passar jag på!
UUUuuuut med stöket och ge detta nya fantastiska, spännande år rena ytor att husera på!

De dagar jag lyckats vara lite ledig har givit mig ett par synnerligen intressanta idéer och planer inför både hela 2011 och ett par nya saker i kollektionen!
Kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna och tängerna i det!
Men först skall det beställas lite material och verktyg!

Jag brukar faktiskt tillverka de flesta verktyg - eller ok, modifiera verktyg så de blir som jag vill ha dem och så att de fyller sin funktion bättre för oss, men nu har jag hittat en sak som jag behöver, som jag förhoppningsvis slipper ändra på!

Den första nyheten viskade jag ju om redan i slutet av december;
Då guldpriserna tyvärr ligger skyhögt i dagsläget har vi börjat tillverka en Fyrstav i 18 karat guld som är ihålig!

Denna Fyrstav graverar Ulf med sin gravymaskin, för skulle jag stansa på den med hammare och mina stålstämplar, skulle den... tappa formen.. ;o)
18k GuldFyrstaven är ca 4mm bred och 20mm lång.
Pris inkl ett namn 2499:-
Ytterligare namn 50:- st

Nu skall jag passa på att hinna med både lunch och dammsugning och skurning av verkstaden - tro mig, det blir både dammigt och silverspånigt så till den milda grad!
Jag inbillar mig i alla fall att det är tur att vi har en riktig verkstad och ingen tjusig "boutique"!
Så vi kan fokusera på att smida vackra smycken och ge snabb och trevlig service istället för att behöva lägga andra arbetsuppgifter och därmed kostnader på våra smycken än det faktiska priset.

söndag 2 januari 2011

Godaste av Fortsättningar!!

Hoppas alla haft en minst lika trevligt nyårsfirande som vi hade!
Goda vänner, gott att äta, spel och glada kids!

Till och med vår hund Sigge fick en lekkamrat, den tre månader gamla Pigge.
(Vit, superfluffig -jag-minns-inte-rasen-men-något-franskt...;o)

Allt fortlöpte exemplariskt, i ett trivsamt makligt tempo.
Nåja, det gick ju fort för pulkafantasterna i backen härute på gården förstås... Men för mig.

Då våra gäster skulle åka hem på nyårsdagen hade vi letat deras bilnyckel i flera timmar utan resultat, så pappa Ulf skjutsade hem dem.
Så sade vi att så fort de åkt så skulle jag och barnen så klart hitta den.
Men icke.
Nyckeln var och förblev borta.

Kanske - förhoppningsvis - skulle de hitta den nedpackad i sin packning då de kom hem?...
Tyvärr inte det heller.

Men Uffe, då han gick ut med Sigge på natttimmen, sparkade till en snöhög nedanför pulkabacken, och där. Låg den.