torsdag 7 augusti 2014

Trippelmamma 8 år idag!

För åtta år sedan blev jag trippelmamma.
I dag fyller min yngste son åtta år. 
Två storebrorsor har han, tvillingarna 11½år och en pappa som älskar honom mer än allt på jorden.
Vi är en lyckligt lottad familj och bor på landet, utanför Uppsala.

Här är ett dagboksurdrag, åtta år gammalt...

................................................................................................
Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den. 
Värken. 
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna. 

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa. 
De busade och välte ut ett saftglas. 
Jag smög undan och kände efter. 
Jo. 
Nu kändes det annorlunda. 
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar. 
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min 
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul. 

Telefonen hade gått varm i ett par veckor. 
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen. 
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång. 

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti.. 
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag. 
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt. 
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället. 

Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång. 
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor. 
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn? 
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid.. 
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk. 
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover. 
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta. 

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet. 
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta. 

Uffe har hunnit fram till telefonen. 
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig. 
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över. 
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något 
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor.. 

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då mormor kommer. Klockan har hunint slå nio, och hon får en Martini av Uffe. 
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång. 
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats. 

Vid tio bestämmer vi oss öfr att krypa till sängs. 
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti. 
Jag väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna. 
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna. 
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse. 

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen, jodå, han sover så, så inser jag att det faktiskt är inlett. 
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen; 
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt." 

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu... 
Han rusar upp och stressar runt i huset för att få med allt. Mormor har berättat det för mig i efterhand, stackarn - han var räddare för förlossningen som nu skulel komma att ske, än vad jag var själv...

Jag går in till mormor som sover i barnens rum. 
Viskar; "Vi åker in nu.." 

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen. 
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen... 

Vägarna in till staden ligger helt öde. 
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu. 
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter! 
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen! 

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer -att-gå-bra-hormonet"... 

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal. 
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu komer det en bebis snart. 

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum. 
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen. 
Besvikeslen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle bli som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in... 
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund. 
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala. 
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll. 
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!! 

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn! 

Då blir jag nervös. 

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen. 
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken... 

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet. 
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov ultrarapid, som en hel-full-karls. 
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv! 

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner. 
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad. 

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet. 
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt! 

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen. 
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller. 

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos". 
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna. 
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet. 
DÅ satte det igång. 
Jäklar vad det satte igång!!! 

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden. 
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på! 
*oooooooont* 

Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal. 
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får tillbaka min lustgasmask!! 
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav. 
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut. 

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig. 
I slutskedet; 
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille. 
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"? 
Nej. 
Krysta ändå! 
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"... 

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig. 

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett. 
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara. 
Mor och barn. 

Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet... 

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort. 
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn. 
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!! 

Sedan blir allt svart för en sekund. 

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara. 
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren. 
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår. 
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst. 
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn... 

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig. 
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket. 
De slår i min säng i väggar och dörrar. 
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det. 

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum. 
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte förstår. 
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!! 

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort. 

Vaknar i dovt ljus. 
Här har jag varit förr!! 
Uppvaket. 
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant... 

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet. 
Inte ett ljud kommer över mina läppar. 
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa. 
Min hals känns ihopsnörd! 
Plockar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip. 

En vänlig äldre dam kommer till min bädd. 
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor... 
Jag har opererats i sex timmar. 
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra. 

Uffe mådde inte så bra. 
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte mer. 
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor... 

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen. 

Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen. 
Däri ligger han, mitt nya barn! 
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa. 
Det bara är så, att det är en Charlie. 
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme. 
Lyckan är på väg åter till mig. 
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss, 

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen. 
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen. 

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen. 
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja. 
Lille Charlie sover på hans mage. 
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker. 

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind. 
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor... 
Så bräckligt och oförutsett vi lever. 
Så underbart vi får ymnesten att vara del av. 
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det.. 
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...