Solen tokstrålar ner från en sedan tämligen länge sedan, så blå himmel. Trädens blad speglar guld och luften här på landet frisk och krispig.
Det är inte bara den starka solen som får mina ögonlock att brännas idag. Det är inte bara solens varma strålar som sänder vågor in i mitt bröst.
Det är inte bara den stilla vinden som ger mig små rysningar och sänder kårar längs min rygg.
Jag är rädd.
Rädd för vad som händer, rädd för hur framtiden kommer att te sig. Min framtid, mina barns.
Jag känner mig ynklig i den här stora världen. Mycket som skräms. Det är jobbigt att vara rädd...
Tänker på de andra människor därute, som liksom jag är rädda också.. Stor kram, och vi försöker sända ut lite vänskap till varandra va? Så blir världen lite vackrare!...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar