Jag hör skratt.

En bil kör förbi nere på vägen, påskdagen.
Jag sitter på kontoret, har just duschat efter en morgonjogg.
Ville egentligen inte alls ut idag, men igår var vi på middag hos min mamma och pappa.
Barnens mormor och morfar som ju gärna bjuder till när det är middag. Så man behöver en jogg dagen efter, liksom...
Vi, ( familjen på fem) barnens farmor och farfar var alltså bjudna på Påskmiddag till Öregrund denna skärtorsdag.

Efter en välkomstfika - mad alldeles för många kaksorter och en tårta till kaffet bestämde vi oss alla för en långpromenad.
Samtidigt följer vi med min farmor UllaBritt - en synnerligen pigg 89åring en bit på hemväg. Hon kunde inte vara med på familjemiddagen, eftersom hon var bjuden på middag på annat håll minsann... ;o)

Vi går längs småvägar, hamnen och genom den gamla delen av Öregrund "city". Läser plaketter med historia på de väderbitna gamla husen.

Solen skymtar mellan molnen och vindarna blåser - inte ljumma ännu.

Vi kommer fram till skogsstigarna med de handikappsanpassade grusvägarna.
Barnen springer och hoppar i naturen.
Hunden har fullt upp med alla dofter och ställen att sno in sig i träd och buskar på.

Familjedag när det är som bäst.

Vi kommer fram till en utsiktsplats med en liten bro över till en klippa lite längre ut i havet.
Jag och hunden går först över bron.
(Kollar så den håller, vilket egentligen inte är någon fara!)

Farmor och lilleman sju år, kommer strax efter.
Morfar kommer också över bron och berättar om fyrarnas namn man ser strax norr om Gräsö.

Sedan går det fort.
Jag ser hur Charlie kanar lite för långt ut på klippudden vi står på.
Han vänder sig på mage, men glider ner i det kalla svarta vattnet. Ner och ner.

Jag ser i hans ögon...

Jag kastar över hundkopplet till farmor och skriker, "Håll i"! Är fullständigt beredd att slänga mig i vattnet och simma, eftersom vi absolut inte skulle kunna komma upp på samma ställe igen.
Vänder mig om mot Charlie som nu är helt nere i vattnet, simmar med bentag men händerna krafsande mot klipphällen.
Morfar har slängt sig raklång med foten utsträckt mot min lilleman och kasar liggande närmre honom och vattnet.

Barnet - mitt barn! - får tag i foten och morfars hand och jag får samtidigt tag i hans lilla turkosa jackkrage och vi drar upp honom på den skarpt sluttande klippan. Han är drypande blöt.

Resten av familjen står längre bort på stranden och har ännu inte uppfattat vad som hunnit hända.

Som tur är är vi inte särskilt långt hemifrån, jag tar av hans dyblöta jacka och tar på honom min långa, och vi skyndar hemåt.
Ner med honom i ett varmt badkar.

Morfar som jobbar ideellt, men mycket! - med sjöräddningen i Öregrund stod för dagens insats, och ler mot Charlie: - "Nu är det du som badat först i år!"

Det säger Charlie glatt till oss sedan; "Det var i alla fall jag som badade först iår!"

Den ungen inser nog inte vad som kunnat hända. Han kommer dock inte att gå "för långt" ut på klippor igen, hoppas jag...

Med varmt mammahjärta sitter jag här på kontoret, och lyssnar till barnaskrattet ute i köket och det är ljuv musik för mina öron.

Jag & min luftmadrass.

Jag känner vattnet mot min hand.
Långt ovanför mig färdas moltussar över en mycket blå himmel. Solen når min kind med värme och genom mina ögonlock sprider sig ett varmt, rött sken.
Jag hör hur mina barn åker sparkcyklar på altanen.
Hjulen rullar över plankorna med ett rogivande dunk-dunk-dunk.

En vind drar förbi. Det svalkar fint...
Jag låter ena foten glida ner i det 24gradiga vattnet.
Spretar lite med tårna.
Lyssnar på ett samtal mellan mina två tvillingar. Något viktig i leken avhandlas.
Lilleman ropar på Sigge. Sigge skall vara ett lejon i hans lek.

Jag ligger på min farmor och farfars luftmadrass.
Skatten jag fann på vinden i deras sommarhus.
Farmors sommarhus.
Men det var ju farfars också. Nu vilar han i våra minnen, spridd i en minneslund en sommar innan mina äldsta pojkar drog sina första andetag.
Han fick aldrig träffa dem. Mina fina barn... Han skulle ha älskat dem av hela sitt hjärta och med hela sin varelse. Det vet jag.

Luftmadrassen hittade jag en dag då vi åkt för att fira min farmor UllaBritts födelsedag och barnen absolut ville gå upp och kika på vinden.
I originalförpackning ligger den. Helt oanvänd. Prislappen sitter kvar. 73:-

Jag vet inte hur många plastluftmadrasser vi (barnen?) avverkat. Det har gått hål på den på löpande band, och i våras sade Uffe att "-Man skulle leta upp en sådan där i tygbeklätt gummi, jag vet att mina föräldrar har eller hade en. Brun och gul. Men det finns väl inga kvar att köpa nånstans längre."

Nu har jag alltså hittat en. Marinblå,vit och rödrutig med en helt röd andra-sida.
Jag ligger på den och tänker på min familj. På livet och min farfar.
På att livet kan ta slut. På att sommaren faktiskt snart är slut.
I alla fall mina barns sommarlov...
De börjar på fritids och dagis om åtta dagar.
Åtta korta, sommarfyllda dagar kvar på lovet...

Den här sommaren har gått så snabbt.

Jag ser på mina barn, hur de växer! Benen blir långa och får små gyllene fjun, runda kinder smalnar av.
Byxor växs ur och cykelsadlar måste höjas.

Jag paddlar sakta över mot den skuggiga delen av poolen.
Blundar fortfarande och det röda skarpa ljuset byts mot ett brunare, dovare mörker.
Vattnet kluckar lite.
Jag hör en trollslända landa strax ovanför mitt huvud och hur den lyfter igen med ett intensivare surrande.
Barnen leker vidare.

Pappa Ulf är ute i silververstaden och smider en ring på expressbeställning.
Måste bli klar innan Posten stänger för dagen.

Jag öppnar ögonen.
En björk susar i vinden ovanför.
Jag drar ett djupt andetag, ligger alldeles stilla på min luftmadrass.
Varm. Ledig. Loj...

Glider ner i vad jag först upplever som isande kyla, men som snart bara känns fint.
Barnen tjoar att "Nu baaadar mamma!!!" och kommer studsande över altanen.
"Maaammaaaa!! Tvångsdoppa mig!!" vrålar Charlie. Han vågar knappt komma i vattnet annars. Eller - det tar för honom alldeles för lång tid, och brorsorna har förmodligen redan gått upp när han väl kommit i annars.

Jag fångar hans solvarma smala armar i mina kalla händer och han skriker förtjust.
Innan jag släpper ner honom i vattnet håller jag hans lilla kropp mot min och drar in hans solkrämsdoft medan han vrider sig och tjuter av glädje att jag skyddar honom mot brorsornas dyk-stänk med min kropp.
Då doppar jag honom, ända ner till halsen.

Han skrikskrattar och vrider sig ur mitt grepp, på väg mot Emil och Joel som just belägrat min luftmadrass.

Något är fel.

Sent igårkväll var det dags igen.
In till Akuten med överjordiska smärtor.

Det började vid sjutiden. Vi lade barnen och jag gick ut i verkstaden, det är ju skönt att få fokus på någonting och slippa "bara känna".
Efter några timmar byttes i av, jag och Uffe.
Jag in och polera och fota dagens skörd, och Uffe ut och smida några ringar och en del gravyrsmycken.

Då kunde jag inte låta bli att ta en Diklofenak. Det krampade på ganska ihärdigt nu, men jag hoppades kunna stävja det som jag ju faktiskt lyckades ett par dagar innan.

Men denna gången gick det alltså inte.
Barnen sov i sina sängar och jag kände att jag inte skulle kunna köra bil in denna gången. Jag hade ju också tagit starkt smärtdämpade. Jag undrar hur ont jag hade haft om jag inte tagit det, och då läkaren frågade om det hjälpt, kunde jag inte svara på frågan ens, så ont hade jag.

Jag skicakde ett "försiktigt" SMS till min bror som bor i närheten och jodå, han var vaken och deras 1½åring hade just somnat om tillsammans med mamman.
Han gav mig tio minuter, så skulle han komma och skjutsa in mig.

Jag gick ut till Uffe i verkstaden och sa att jag skulle åka in nu.
Skönt att slippa väcka barnen, för att kunna åka in.
Alla borde ha en bror som bor i närheten.
Tack, min hjälte, Daniel för hjälpen!

Bror min följde också med in på Akuten, och väntade med mig medan jag fick spruta på spruta.
Magen, skinkan, och "direkt i armen".
Jag blev alldeles skakis en den jag fick i magen, helt klar i huvudet, men det kändes som om det var något lugnande, för jag dråsade ikull på sängen och kunde knappt röra mig. Men lika ont hade jag.
besynnerlig och otäck känsla.

Vårdlagen verkade denna sena timma ha långt mycket mer att göra än den förra gången - i lördags - jag kom in. Man fick ingen kontakt, och de lämnade oss själva.
Ikväll verkade personalen inte alls lika trygg.
Det var lite läskigt.

I alla fall så framåt tvåtiden på natten började det släppa och jag kunde få upp syreupptagningen ordentligt.
Så vi valde att åka hem.

Uffe mötte mig i dörren, och jag vinglade i säng. Men först kikade jag in till barnen som inte ens märkt att jag varit borta. Tror Uffe läste ut en bok under tiden, för han kunde inte somna.

Idag har jag varit väldigt trött och jag sitter och gäspar nu, trots att jag lade mig en timme sedan pappan skjutsat barnen till skolan.
Nu sitter de och tittar på "Barda" på tvn, men jag tänker lägga mig samtidigt som barnen, och inte en minut senare.

Må jag slippa vakna av smärtan i natt. Snälla.