Att hinna.

Till min stora (trötthet) och glädje vaknade jag ett tag innan klockan ringde imorse.
 - Klockan ringer inte, men alarmet går på mobilen..;o)
Nåja.

Vid min sida låg min lille snart-sjuåring. ( Sexåring höll jag på att skriva, men han blir ju faktiskt 7 i augusti!)
Han låg på änden av min kudde och hade sin hand på sin kind.
Hans rufsiga hår genomlystes av ljuset från morgonen som redan börjat sin bana utanför vårt hus.

Att få ligga bredvid sitt sovande barn, och verkligen få titta på honom ordentligt, ganska nära - det är helt underbart!...

Ibland kommer han om natten och kryper ner bredvid mig i min säng.
Pappan har nog gruffat lite om att det snurras och sparkas och bökas en del då det skall "sovas-i-mammaopappas-säng" och att de nog är stora nog att sova i egna rum, men jag tycker det är så mysigt jag!..

Tids nog blir de stora och kommer inte ens att vilja kramas lika mycket som jag vill!...

Jösses. Vid frukostbordet sedan såg jag på var sida om mig tvenne jättestora grabbar - som blev tio år i januari sitta och äta både yoghurt och en macka till frukost.
I bara pyamaskalsongerna, rufsiga i sina långa hår - jag fick inte klippa dem längre... - och nyvakna.
Det är faktiskt inte riktigt klokt hur fort de växer, barnen!...
Och hur kloka de blir!... De två grabbarna som i år kommer att gå ur tredje klass satt och pratade om hur de nationella proven gått, och vilka resultat klassen fått....

Jag lyssnade uppmärksamt, men mest på hur de pratade sinsemellan och inte egentligen så mycket om vad, men jag kan säga att jag är en mycket, mycket stolt morsa!...

Joels hår går en bra bit ner på ryggen nu. Hans bruna lugg ligger bakom ena örat och pappan skojar om att han har en "brats-frisyr"... Emil är den blondare och är lockig.
Charlie lilleman sitter på kökssoffan med ryggen mot fönstret och morgonsolen ger honom en gloria...

Tänk vad lycklig jag är. Och tänk vad lycklig jag är som hinner inse det!...

Nu är det slut på veckan.

Sista skälvande timmarna av vecka 6 anno 2012.

Helgen har runnit iväg likt vatten i en vårbäck.

Men det har varit kallt...
Fast idag var det helt ljuvligt väder hos oss! Vi har skrillat milen med våra kids.
Jösses, så duktiga de har blivit! Det var ett tag sedan jag åkte med dem nu, och det märks att de lär sig verkligen hela tiden!

Igår hade min pappa årsdag.
"Han fyller ju inte år längre!" Eftersom mamma inte får utsättas för smittorisker och barnen hade handbollssammandrag hela halva lördagen, så vi packade ett stort paket som vi skickade med Posten.
Hur ofta får man paket på posten egentligen?.. ;o)

Han blev jätteglad för innehållet.
"Jag är Zlatan", och ett par fina isdobbar. Han gillar ju också att åka skridskor, och mamma gillar inte att han är ute och ränner på isarna i Öregrund utan säkerhetsnät...

Sedan efter handbollsturneringen (de lär sig tydligen om det också, för jag hängde minsann över läktar-räcket och tjoade och hejjade på Lag Vassunda av rena ååhh-vad-det-är-spännande-inspirationen!
(Hemska, pinsamma mamman... ;o)
Fast de sade inget om det, barnen. Tror to.m de tyckte det var rätt kul, för jag tjoande ju igång en hel del andra föräldrar också!

Nåja, efter turneringen blev klockan så mycket att vi struntade i att stressa hem för att laga mat. Alla fick önska vad de ville ha, så det blev buffé uppdukat på vårt köksbord sedan. Sushi, Pizza och Hamburgare med pommes.
Det var en hög hungriga killar som högg in!

Sedan anslöt vi oss till större delen av svenskarna. (?) I soffan framför melodifestivalen.

Inte för att jag sett mycket på tv, men vet ni vad?
Två oberoende av varandra - program / människor har burit våra smycken!!
Gissa "känslan när du ser någon bära något du själv skapat med dina egna händer."...

En skön helg snart slut.
Imorgon har jag en massa planer som jag knappt kan vänta på att få sätta tänderna i!
Inspiration!!

Eftertanke.

Jag ligger längst nere på rutschkanan.
Den känns som formad efter min kropp, och den sista "puckeln" som barnen rutschar nedför är en hård huvudkudde till mitt huvud.

Kikar ner på vägen bortom gräsmattan förbi mina fötter.
Solens strålar bländar mig inte genom björklövens fladdrande i vinden.
En gräsklipparmotor surrar i mina öron.
Så en till..

Förbi mina fötter ute på gräsmattan går min ene tvillingson förbi.
Gräsklipparen han skjuter framför sig är röd.
Då han passerat ser jag ännu en gräsklippare. En gul och den dras av min andre tvillingson.
De möter varandra och jag ser hur de säger något till varandra och skrattar i samförstånd.
De är så fina och kloka, mina åttaåringar...

Vindens svalkande rörelse är som en lisa för både kropp och själ, jag ligger alldeles stilla.
En humla flyger förbi ovanför mig.
Gräsklipparnas motorer kommer närmare, passerar och försvinner bortåt.
Grabbarna går stolt där bakom.

Om det finns en tid då man känner kärleken till livet liksom alldeles på ett påtagligt fysiskt sätt, så är det nu.

Där jag ligger, längst nere på den stora rutschkanan med himlen alldeles öppen ovanför mig och våran plätt på jorden.
Min fina familj som jobbar på att göra fint på tomten, som för att välkomna sommarvärmen och det kommande sommarlovet...

Jag ligger alldeles stilla, bara mina ögon följer barnens framfart.
Så kommer en liten knatte och kryper in i min famn.
Hans bara hud känns lite kall mot min - solvarma.
Jag sluter mina armar om hans taniga kropp och håller honom hårt i min famn.
Vi ligger stilla tillsammans. Tätt, tätt. Mor och barn.
Jag och min - snart femåriga lille son.

Från de fem björkarna till vänster om oss ser jag hur några gulnande löv singlar genom luften. Kanske är det fjolårets gamla löv, som krampat sig kvar genom vintern och nu får lämna plats för de mustiga, klorofyll fyllda nya stora vajande löven?...

Ett flygplan har lämnat spår efter sig högt ovanför oss i skyn. Det har formen av ett vitt rökmoln som bildar en spikrak bana långt där uppe.
Inte ett annat moln på himlen, och mitt liv är så fullt av kärlek och tacksamhet över allt jag har...

Jag ligger kvar en stund till, med Charlies hjärta slående mot mitt bröst och med mina ögon fortfarande plirande mot mina stora söner, Emil och Joel där de stretar på.
Jobbandes, redan i deras arla stund här i livet på jorden.