måndag 22 september 2008

Fotjakt och Kärlek...


Emil och Joel var 3½ år gamla då vår lillebror Charlie kom till världen.
Tiden flyr så fort och jag önskar så hårt att det värker i hjärtat att jag skall kunna minnas alla de särskilda stunderna.
Du vet.
När allt bara faller på plats.
När bubblan man andas i är bara sin egen medvetenhet, och när allt runtomkring en bara strålar perfektion.
Som när man sitter med sin lille bebis...
När Charlie var Liten.
---------------------------------------------------------------------------
Han gurglar så roligt min lille minste son.
Låter så mycket nu då han verkligen testar sina resurser!

Han har just upptäckt sina fötter! Sträcker sina små händer förbi sina ben och ner mot de knubbiga pyttefötterna.
Tårna spretar och liksom sträcker sig i sin fulla längd mot de ivriga händerna.

Jag har min lilleman i knät. Det är vår egen tid på dagen. Storebrorsorna är på dagis. Idkar socialt engagemang. Då har vi vår egna stund, jag och min älskade bebis.
Det står en jämn rännil av sull på han haka, och det bubblar i hans mjuka mungipa. Han gurglar glatt och det glittrar i hans ögon. Tårna vinkar mot hans ansikte och jag undrar stilla vad som rör sig inom honom?..

Det låter precis som om man gurglar munvatten, men liksom bebis-gällare förstås!
Jag ler mot honom och försöker underlätta han kamp att nå sina små fötter.
Drar av den randiga strumpan som lossnar från den lilla varma foten med ett "poff".

Charlie gurglar av skratt och får tag om foten med ena handen. Bänder den mot munnen och uppbådar all sin vighet i den lilla knubbiga kroppen.
Sullet från hakan kladdar av sig på tårna och han är lycklig.
Hans kropp kavar och kämpar, jag känner hans obändiga vilja och livslust genom min tshirt. Han bökar och bänder, kämpar och gurglar.

Solen når hans kind och glittrar i sullet. De mjuka korta stråna på hans huvud gnistrar som en gloria på hans huvud. Huden är len och jag kysser den mjukt.
Han vänder genast munnen till och hela min kind blir sullig och blöt.
Jag srattar åt min lille kämpe som sitter i mitt knä utan ena strumpan. Hans fot känns varm och lite fuktig. Byxbenet har kasat upp till hans knä, och det goa tjocka vaden ligger mot min arm. Att bebihud kan kännas så len...
Små veck vid ankeln och den rundade fotsulan lika mjuk som resten av den fantastiske unge jag håller i famnen.

Han har fått i stortån och gnager glatt med sina första små tänder i underkäken.
De knubbiga händerna håller foten i ett järngrepp och han flinar mot mig. Jag ser mig själv i honom. Någonstans där bakom den slående likheten med hans far, och de tydliga dragen av hans storebröder. Där finns lite av mig också.
Jag bubblar lite mot honom och han skrattar åt mig.
Fortfarande med tån i munnen.

Hans ögonbryn har börjat bli tydliga. Ögonfransarna är långa, precis som sin ena storebror.
De blå ögonen har han efter sin pappa. Men i solens ljus geonom fönstret och utan skuggan från orkidéerna i fönstret tycker jag mig se några stänk av grönt.
Det kommer från mig...

Han är så liten min lille son men hans tyngd känns ändå så tydligt i min famn. Han kavar omkring och jag håller honom fast, men låter ändå honom böka runt och upptäcka sin omvärld och sig själv.
Så kommer han lite till ro, lutar sitt huvud tungt mot mitt bröst och drar en djup suck.
Letar lite och jag vet precis efter vad. Mat. Och närhet.

Hans rundade kind ligger tätt mot mig. Han håller sin lilla hand på mitt bröst med självklar äganderätt.
Den lilla näsan förser honom med luft, och han drar långa djupa, lugna andetag.
Ögonen är slutna och han känns så avslappnad.
De rosiga kinderna rör sig i takt med hans mun. Tystnaden kryper sig nära. Frid...

Stora snöflingor dalar utanför fönstret, små fåglar landar och lyfter från fågelbordet där vi dukade upp med solrosfrön.
Granskogen vajar i den svaga vinden. snön ligger i ett tjockt, mjukt glittrande täcke över kullen vi bor på.
Det är tyst. Det enda som når mina öron är min älskade son som sväljer sin mat. Det låter så gott...

Vi sitter så. Min son och jag.
Vi sitter stilla så, länge. Jag ser ner på honom där han sover i min famn. Rofyllda andetag och vilande små växande muskler.
Jag känner syret i mina lungor och jag känner hur mina ögon blinkar.
Hela mitt jag är just nu bara hans. Jag är hans mamma, och Gud vad jag älskar honom!...

Inga kommentarer: