torsdag 4 september 2008

Tiden som tog slut...

Som blixten från klaraste himlen slog det ner i mig.
Min lilleman har just börjat dagis...
Just nu ligger han i sin lilla säng och sover middag.

Jag stod länge böjd över hans lilla kropp och såg hans andhämtning bli tyngre och tyngre...
Hans silkeslena ben stack fram under den lilla rosarutiga filt jag själv haft som barn.
Med viljans allra starkaste kraft motstod jag att smeka de pyttesmå fjunen på hans vader, för jag vet att han hade vaknat då.
Jag minns med tårar i ögonen de stunder vi hade i vintras, då solen knappt nådde in genom våra fönster över trädtopparna.
Då vi satt i soffan i vardagsrummet och min lilleman somnade efter lunchen i mitt knä.
Hur jag lät tvn stå på i bakgrunden med inte kunde slita mina ögon från det långbenta knytte som sov i mina armar.

Idag ett halvår senare är han i dagarna 2år gammal. Och har just börjat sitt liv på dagis...
Han är stor nu. Lille Charlie...
Vinden drar förbi genom gardinerna i rummet och hans lilla ansikte ljusnar till någon sekund av solen. Hans ögonlock är stängda. Han sover fridfullt.
Jag lämnar honom till sin sömn och vandrar med en kaffekopp ut på bron. Tittar ut över skogen från kullen invid ängarna där de byggde det hus som nu är vårt.
Som har varit vårt under hela mina barns uppväxt.

Huset vi köpte, för att bli gamla i...
Inte tänkte vi då på några barn, faktiskt.
Det låter lika främmande nu, som barn hade gjort för oss på den tiden.
Underligt, hur livet kan svänga?... Klockan tickar mot tre. Storebröderna skall hämtas från dagis. Lilleman måste följa med.
Smyger åter in i det tyska - mörka och rofyllda rummet han fortfarande ligger och sover gott i. Nu smeker jag hans varma arm och fortsätter sakta upp mot hans kind som vilar tryggt mot kudden. Han vill inte riktigt vakna ännu.

Jag vill stoppa klockan, en timme eller sju. Att få stå och beundra en liten människa sova tröttheten av sig. När han befinner sig alldeles i början av sitt unga liv.
Så stort, och så innerligt kärleksfullt älskar jag honom. Mina Älskade Barn.
Jag kämpar med all min styrka och kapacitet att minnas hur jag känner för er.
Att jag aldrig skall glömma hur jag känner det just nu, idag.
Jag älskar er mer för varje dag...
Det känns nästan skrämmande övermäktigt då jag tänker på det!...

Inga kommentarer: