Ettagluttare..

Solen stretar på över trädtopparna ner på skolgården. Barn och föräldrar överallt.
Ljudnivån är hög och glad.
Rektor hälsar alla högtidligt välkomna till läsåret, höstterminen 2013 och delar ut glass till alla barnen.
Min lille spenslige ettagluttare med fixad frisyr, liten tuppkam som blåsprejats, tar emot en hallonglass och springer och sätter sig i en solstrimma på en trappa mot en husvägg.
Litegrann en bit bort från de andra barnen. Hans solkyssta små ben sticker fram ur långshortsen och jag ser de små gyllene fjunen spreta på hans vader.
Min lilleman har varit min lilleman i sju hela år redan och idag börjar han första klass.

Vi låg på täcket igår och skojade om att när man börjar ettan - då kallas man "ettagluttare", och så skrattade vi.
Han var inte alls orolig, eller nervös! Inte det minsta.

Han tänkte nog inte riktigt som jag - hans mamma - att nu tar verkligen en era slut och en ny tar sin början. Skolan, vänner och livet.
Själv känner jag verkligen ända in i hjärtat att idag sker verkligen en förändring. Idag är den första dagen på resten av livet. Jag vet att jag gjort så gott jag kunnat, och jag vet inom mig att visst klarar de sig, barnen. De klarar finfint en dag i skolan och det kommer inte ens att tänka på mig - där bland sina vänner och klasskamrater.

Men lite fjärilar och lite oro har man ändå i magen. Då man ser sin lille kavata och envise son sitta i en solstrimma, ensam på skolgården bland många lekande och skolstartsfirande andra barn...
Må solen skina på dig min vän. Må du få många vänner och må livet le mot dig. Och om det inte gör det nån dag, då finns mammas famn här för dig. Alltid - alltid.