Han är borta.
Min lille Sjali...
Sitter med bilden i handen, där jag bär honom tätt mot mitt bröst i en Kråkbärs-Sino...
Hans lilla näsa sticker fram, och han kikar med nyfikna ögon på omvärlden.Trygg mot min kropp.
Alltså, min Charlie ligger och sover i sin säng just nu.han var så trött efter dagens eskapader med sina storebröder...
LillemanCharlan har hunnit bli femton månader, och vill nästan inte ens åka vagn på affären längre... Han har så mycket spring i sina små underbara ben! Finns det nåt sötare än när små ben kavar runt i strumpbyxor på kvällen, innan man klär dem i en brun velourpyamas med Nalle Puh på?...
De har race i vår långa hall. Storebrorsorna snart fem år har stora tjurrusningen i Marielund när det börjar närma sig läggdags. Och så lillefjant efter! De sladdar på parketten, och kiknar av skratt.
Man blir nästan trött bara av att sitta på golvet och se på dem. Ögonen glittrar av bus, de kan inte hejda det som bubblar upp i bröstet och de brister ut i ett gapflabb samtidigt som de faller över varanda i en härlig hög med ungar!
Mina små.
Jag ser deras gänliga kroppar. Deras ansiktsdrag växker till sig var dag under mina -beundra-och-kika-på-dem-i-smyg-sessioner varenda dag.
Varje morgon då min lille ettårings kropp börjar röra på sig och på så sätt väcker mig ur min slummer kikar jag på honom och förundras över hur stor han har blivit under natten....
På en hög byrå ser jag den skymta fram. Den mjuka, alldeles underbara sjalen i svart och beige-guld jag sydde. En lång skapelse i allra mjukaste, underbaraste bärtyg. Om jag bara visste vad det hette... Jag smeker dess lena yta ibland, då jag hänger in något i skåpet, eller då jag går förbi... Minns de ljuvliga stunder jag bar min lille bebis i den.
Så drar jag ner den. Andas ut. Borrar ner näsan i den och drar djupt in luft i mina lungor och förnimmer den doften som var då jag bar min Sjali...
Tyget är så lent mot mitt ansikte, och det luktar så gott... I sol, och i kyla. I regn, under en vindtygsjacka. Med ett fleeceöverdrag, under ett paraply. Många långa timmar har min nyfödda varit i sjalen nära mig. Vilka minnen som vävts in i detta stycke tyg.
Våra "märkes"sjalar har jag avyttrat.Men detta tygstycke kommer jag att behålla tills jag dör.Häri finns timmar, dagar och nätter.
I varje kantstygn sitter kärlek. Varje litet ludd har rört vid våra hjärtan, mitt och Charlies.
Jag viker varsamt ihop den långa tygbiten. Lägger tillbaks den på skåpet. På väg ut ur rummet kikar jag ner i spjälsängen, där Charlanbralan sover den första halvan av natten...
Fridfulla andetag, ena armen över sitt fjuniga huvud. Fingrarna böjda som om han höll i något. Kinderna som mjukaste persika, och det är med stor avhållsamhet jag håller mig från att stryka den lena huden. Jag känner hur värmen stiger upp i mitt bröst. Den sanna moderskärleken tvingar upp tårar i mina ögon, och jag får blinka många gånger för att åter möta den fantastiska syn det innebär att se sitt barn sova tryggt.
Jag lämnar rummet bakom mig och stänger försiktigt dörren. På väg till köket för att hämta ett glas vatten passerar jag mina storgrabbars rum. Jag lyssnar in i mörkret. Tystnad.
Djupa andetag och kompakt mörker.
Tassar fram på tå till den plats jag vet att våningssängen står. Tyst, tyst... Jag sträcker ut min hand och smeker det lena håret som sticker fram under täckets kant.
Barnet drar en djup suck, och jag sticker in min hand till stormannen som sover på överslafen. Också han rör sig lite, men jag kan verkligen inte stå emot min önskan att få röra dem lite.
Här känner jag en kind med en hand under mot kudden.Varm och trygg.
Jag lämnar rummet och låter mina älskade barn sova vidare.
Mitt hus är tyst.Jag saknar den tid som var, då huset var fullt av små bebisar!..
Men jag ser med förväntan och nästan lite skrämmande lustfyllda förhoppningar mot framtiden, och vad den kan bära med sig.
För det är sannerligen ett äventyr att få leva med barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar