Idag hittade jag en liten strumpa på golvet under en garderob.
En liten, ljusblå ministrumpa med en giraff på.
Emil, eller Joels...
Strumpan var dammig, men jag blev så glad att den inte försvunnit upp genom dammsugarröret och förvunnen genom soppåsen utan att läggas märke till.
För när jag satte mig sedan ute en stund i solen senare, så kom jag att tänka på den lilla strumpan och på tiden som varit.
För åtta år sedan, för en livstid sedan blev jag mamma.
Två små perfekta barn kom ur min mage in i mitt liv och vände upp och ner på hela min varldsuppfattning.
För så var det.
Omtumlande, lite läskigt och alldeles nytt.
Vi fick reda på att vi väntade tvillingar i vecka 10 någonting.
På ett ultraljud efter en bilkrock såg vi två små blivande barn inuti min mage...
Jag minns det som igår, den sjunde maj då stickan för andra gången visade positivt.
På en mödravårdcentral, eftersom det första testet jag gjorde hemma ju kunnat visa fel.
Då tog jag min lilla knallturkosa bil och körde till närmsta Apotek. Som var stängt.
Så jag drog en chansning och svängde in på vårdcentralen och sade som det var.
Kanske gravid, men vill kontrollera.
Jag fick vänta i ett väntrum. Sedan kom sköterskan och visade in mig i ett undersökningsrum.
Min kropp minns idag precis hur det kändes de där minutrarna av evig väntan innan hon log mot mig och sade att visst var jag gravid. Ingen tvekan alls.
Uffe var på jobbet, jag var ledig - för det var en vardag.
När jag öppnade dörrarna från vårdcentralen och steg ut i det strålande solskenet var det som om solen, himlen och hela världen var annorlunda...
Jag gick på darriga ben till bilen och satte mig bakom ratten.
Slog på radion och Celine Dions röst ljöd:
"I´m Alive"
God knows that...
That I'll be the one
Standing by through good and through trying times
And it's only begun
I can't wait for the rest of my life .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar