söndag 5 juni 2011

Eftertanke.

Jag ligger längst nere på rutschkanan.
Den känns som formad efter min kropp, och den sista "puckeln" som barnen rutschar nedför är en hård huvudkudde till mitt huvud.

Kikar ner på vägen bortom gräsmattan förbi mina fötter.
Solens strålar bländar mig inte genom björklövens fladdrande i vinden.
En gräsklipparmotor surrar i mina öron.
Så en till..

Förbi mina fötter ute på gräsmattan går min ene tvillingson förbi.
Gräsklipparen han skjuter framför sig är röd.
Då han passerat ser jag ännu en gräsklippare. En gul och den dras av min andre tvillingson.
De möter varandra och jag ser hur de säger något till varandra och skrattar i samförstånd.
De är så fina och kloka, mina åttaåringar...

Vindens svalkande rörelse är som en lisa för både kropp och själ, jag ligger alldeles stilla.
En humla flyger förbi ovanför mig.
Gräsklipparnas motorer kommer närmare, passerar och försvinner bortåt.
Grabbarna går stolt där bakom.

Om det finns en tid då man känner kärleken till livet liksom alldeles på ett påtagligt fysiskt sätt, så är det nu.

Där jag ligger, längst nere på den stora rutschkanan med himlen alldeles öppen ovanför mig och våran plätt på jorden.
Min fina familj som jobbar på att göra fint på tomten, som för att välkomna sommarvärmen och det kommande sommarlovet...

Jag ligger alldeles stilla, bara mina ögon följer barnens framfart.
Så kommer en liten knatte och kryper in i min famn.
Hans bara hud känns lite kall mot min - solvarma.
Jag sluter mina armar om hans taniga kropp och håller honom hårt i min famn.
Vi ligger stilla tillsammans. Tätt, tätt. Mor och barn.
Jag och min - snart femåriga lille son.

Från de fem björkarna till vänster om oss ser jag hur några gulnande löv singlar genom luften. Kanske är det fjolårets gamla löv, som krampat sig kvar genom vintern och nu får lämna plats för de mustiga, klorofyll fyllda nya stora vajande löven?...

Ett flygplan har lämnat spår efter sig högt ovanför oss i skyn. Det har formen av ett vitt rökmoln som bildar en spikrak bana långt där uppe.
Inte ett annat moln på himlen, och mitt liv är så fullt av kärlek och tacksamhet över allt jag har...

Jag ligger kvar en stund till, med Charlies hjärta slående mot mitt bröst och med mina ögon fortfarande plirande mot mina stora söner, Emil och Joel där de stretar på.
Jobbandes, redan i deras arla stund här i livet på jorden.

Inga kommentarer: