Då var det kväll igen.

Natten är i antågade och mina små sover.

Sover på kuddar med kinder lena som silke.

Bara ben i pyamas-shorts och lite smuts under fötterna.

Snusande andetag som andas ro.

Lilleman håller nappflaskan med en vattenskvätt kvar i sin lilla hand. Jag plockar försiktigt den ur hans grepp för att den inte skall läcka i hans säng. Han rör sig inte.

Jag lyssnar en stund till hans jämna andhämtning. Trygg.

I storebrödernas rum är det kolsvart.

Den svarta velour"gardinen" jag sytt för att mörkläggningsrullgardinen alltid glipar på små ställen och släpper in det skira morgonljuset alldeles för tidigt gör ditt jobb alldeles till belåtenhet.

Våningssängen tronar längs ena väggen.

Jag smyger försiktigt på golvet, rädd för att trampa på någon blinkande och tjutande leksak.

Egentligen tror jag inte att de skulle vakna av det...

De har varit ute hela dagen med pappa. Busat och stojat.

Badat i den - för mig - iskalla poolen tills läpparna blivit blå.

De har klippt gräsmattan, och fyllt sandlådan med ny och fräsch sand.

Skjutsat grus - och säkert varandra - i skottkärran.

Två unga killar. Mina tvillingbarn. Så olika, så älskade.

När jag går förbi hallspegeln ser jag mitt ansikte. Svart av polerpasta på vissa ställen.

Säkert en täckande mörk hinna också, men den syns inte i dunklet i vårat hus.

Jag går ut och häller vatten på mina blomlådor med prunkande Penséer i Lila - vitt och blåa toner.

Drar in ett djupt andetag och fyller mina lungor med lantlivssyre.

En gök gal i fjärran.

Solen har gått ner, men sprider sitt ljus över våra ängar nästan hela dygnet ändå.

Vattnet sipprar genom ampeln ner på mina fötter. Jag ryser till. Kallt.

Saknar den värmebölja vi hade för en liten tid sedan.

Men det är klart att man sover ju bättre nu, då de inte är så tokvarmt...

Sova.

jag borde göra det.

Nu.

Smyger förbi datorn. På väg till badrummet för att duscha av mig Silvret.

Imorgon har jag egentligen semesterstängt.

men jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att tillverka och skicka iväg de smycken som betalningen registrerats för imorgon ändå.

Det var bara åtta.

Det hinner jag.

Godnatt, för idag.

Semester.... Snart...

Nu är det bara dagar kvar, tills jag får min hett efterlängtade lediga vecka tillsammans med min familj, och med två av mina närmsta vänner och deras familjer!

Vi har hyrt hus på en ö, och drar iväg på lördag morgon.

Det skall bli så ljuvligt...

Sola, bada, läsa en tidning!!!

Bara tanken på att kunna slå upp en pärm och läsa lite lättsmält nöjesläsning får mig att känan en hisnade känsla i magen!

Att mitt företag går bra, det går inte att ta miste på!

Jag älskar varje sekund att hålla på med det! Allt!!

Silversmedjan, tillverkningen, inköp och design! Produktplanering, och sökandet efter den perfekta nyheten!

( Som f-ö är på gång, men inte förrän efetr min semester!)

Jag älskar att sitta med bokföringen och rodda siffor.

Att boka bankmöten för smidigare betalningslösningar, och att komma på förbättringar i mitt egenhändigt gjorde inventeringsprogram.

De är ett stort nöje att jobba med min lilla hemsida! Vilken jag säkert kommer att behöva hjälp med inför en liten förändring/ förbättring jag har avseende att genomföra.
Men jag skulle bra gärna vilja ha tiden att lära mig göra det själv!

Den stora glädje jag finner med alla härliga kunder, och alla goa mail jag får!

I dag när jag stod vid bänken och polerade så fingrarna glödde kikade jag ut genom de stora förnstren på den prunkande sommargrönskan som vajade i vinden.

Löven fladdrade vil i den starka vinden, och jag hörde mina barn skratta i sandlådan utanför.

Pappan satt på muren med händerna bak i nacken och begrundade sitt livsverk som stojade i sandlådan.

Jag är så lycklig. Oförskämt lycklig känns det som ibland, när man liksom kommer på sig själv med att bara fullständigt njuta av sitt liv.

Min stora lycka att ha ynnesten att jobba hemifrån, mina älskade barn som leker med sin pappa - på föräldra"ledighet" hela långa våren och sommaren...

Att få jobba med det an tycker är allra roligast!

Barnen, som är små under av välvilja, bus och upptåg.

Vore det inte för att jag verkligen borde ta tag i min kondition och hela Beach-2008prylen, så vore allting komplett!...

Jag måste verkligen ta mig tid igen! Satsa på min egen kropp, att förlänga livet lite!...

Inspiration, Kom till mig!!!

I sjöns mörka vatten glimmar en strimma av sol. Eller är det Silver?...

Idag var jag och mina två stora killar till den hett efterlängtade simskolan.

Det var inte så hett i vattnet...

Hela 17.5 grader över fryspunkten.

I väskan hade vi packat rykande kaffe och varm choklad.

Innan grabbarna ens fått av sig till badbrallor ville de ha den varma chokladen.

Underbara Älskade Barn!

Deras ännu ljusa skinn som inte sett solen på ett tag - vi fuskade ju till oss början av solbrännan i Thailand - knottrade sig i den svala vinden.

Vi satt och höll om varandra tills simläraren ropade att det var dags för Räkorna 2 att hoppa i.

Med tveksamma steg förflyttade de sig närmre det brunaktiga vattnet och passerade Räkorna 1på bryggan med blåfrusna läppar...

Emil kavade i omgående.

Fattade rockringen den lilla gruppen stod runtom och doppade huvudet genast. Faran i vitögat!

Joel klev tveksamt ner på översta trappsteget mot vattnet.

Lockad av Simlärar Madde.

Jag hör hur det fräser till då han doppar tårna i vattnet.

Inte från hans tår, utan med hela hans ansikte och mun frustar och fräser han att "-Han viiiiill iiiinteeeee"!

Jag lägger den tjocka handduken runt hans lilla kropp och håller honom intill mig.

Brorsan Emil simmar flera varv i den lilla bassängen innanför bryggan innan han kommer upp.

Under tallen på det stadiga träbordet sitter vi tillsamamns med kompisarna och smuttar oss varma på Choklad och kaffe. Vi bjuder på pappas enorma bullar och just som vi tar fram den lilla kakrullen så bryter det sig loss stora tunga droppar och faller från molnen över oss.

Handdukarna skyddar litegrann.

När vi komemr hem är det innerlige skönt att kura i soffan en liten stund innan det är dags för mamman att gå ut i silververkstaden.

Jag hinner jobba i en kvart innan telefonen ringer.

Bonnier vill låna högupplösta bilder för ett reportage.

"-Javisst...?..."

Eftermiddagen går åt till att mixtra med kamera och upplösningar och pixlar och dpi.

Tur att det finns kunskaper att låna av andra!

I Nattsvarta Mörkret känner jahg Sommarvärmen..

Med svidande fingertoppar, brända av silvrets glöd sitter jag med kvällens skörd av smycken.

Min ljuvliga tillvaro. Mitt underbara jobb. Min sommar.

Mina underbara kids har råkat ut för Vattkoppor. Jojjo är en liten prickig korv, Emilen har just tillfrisknat, och vette sjutton om inte Charlan haft också, med EN koppa.

Sötstruten. Snart två år gammal, och pratar så att det inte går att få stopp på honom...

StorEmil har kommit hem i eftermiddag från tre dagar och nätter hos mormor och morfar i Öregrund.

Huset har varit stilla.

Joel har förnöjt bäddat ner sig i soffan.

Jo, Charlie förstås. Han har härjat som vanligt, och är som en liten papegoja. Härmar allt!

Det gäller att bita sig i tungan ibland för att inte säga dumma saker...

Poolen har tagit form, och den har i dagarna vattenfylts at flera tanklastbilar - till mina barns stora förtjusning.

Snart räknar jag med att det uppvärmningssystem vi har på hustaket har värmt böljan till härliga bad temperatur!

Ett svidande jack på vänster pekfinger gör sig påmint.

man måste vara försiktig då man byter millimetertunna blad på guldsmedssågen...

Blänkande ligger alla smycken som skall iväg till sina ägare.

En bröllopsgåva. Så vacker. Två fyrstavar, den ena med hans och hennes namn, och så KÄRLEK.

Den andra i några ringar lite längre ner från kedjan. Med TRYGGHET.

Så fint! Vilken underbar tanke!

Igår stod jag ute i silververkstaden och kände inte bara mina fingrar bränna, utan även mina tårar svedde bakom ögonlocken.

Jag hade fått en memorianbeställning.

Namnet på den 26åring som hastigt ryckts bort, och på sídorna ÄLSKAD och SAKNAD.

Öden...

Idag gjorde jag faktiskt min första FOLKEbricka också. tror jag...

Det är så härligt med alla underbara namn!

Fick en beställning på ARVE också. Det vet jag med säkerhet är min första ARVEbricka.

Det finns så fina namn! Och det är kul att veta att bakom varje smycke jag gör finns en liten härlig människa också!

Ibland är de inte så små heller, förressten!...

Silversmide.

Helgen spenderade jag i Stockholm hos Silver - corpus och Guldsmed Charlotte Franck.

En makalös kvinna, med enorma smides - guld och silverkunskaper.

Man blir imponerad varenda gång, och sitter som en svamp och suger åt sig kunskaper.

Denna ringen är hennes design, men jag har smitt den alldeles själv och är mäkta stolt...

Stenen är en handslipad rökkvarts, och den är helt felfri!!

Är det våren som knackar på?....

Det var nästan vår i luften..
Ute flög massor av småfåglar ut och in i det lilla trähus vi fylld med Solrosfrön alldles nyss.

Charlie stod med knubbiga små ben iklädd långärmad body och strumpbyxor uppflugen på soffryggen och kikade ut genom fönstret.

-"Dää!!" Han pekade ivrigt med fingrar kladdiga av banan som han i ren nyfikenhet klämt sönder.
-"DÄÄÄÄÄäää!"
-"Ja, killen! Titta där!" Jag uppmuntrade hans nyfikenhet för att få lite ro att kika på Celine Dion på Oprah...
-"Titta Charlie, en massa små fåglar, Piip piip."

Celine tog en av sina höga, alldeles klara långa toner och jag kände hur hennes röst gick rakt in i mitt hjärta.
"You were my strenght when I was weak, You were my eyes when I couldnt see.. Because you love me.."

Lilleman pekar och gestikulerar med sina små armar. -"Dää!, Dää!!""
Fåglarna hämtar frö efter frö.
Spiller på marken nedanför, och solrosfröna bildar en cirkel rund stolpen huset sitter på.
Charlie tittar storögd på detta naturens skådespel.

Solen skiner över trädtopparna från en molfri himmel.
Våren knackar på tror jag...

Min lilleman står och gör någon sorts fågeldans med knixiga knän till musiken som skvalar ur tv;n.
Jag låter filten jag lagt om mina ben falla till golvet, och går iväg och hämtar ett glas vatten till oss att dela på.

Då jag sätter mig kommer min älskade unge och kryper ner i min famn.
Han lägger huvudet mot mitt bröst och sina små armar om mina axlar.

Då börjar den.
"When you call on me.
When I hear you breathe, I get wings to Fly, I´m Alive..."
"When you look at me, I can touch the Sky, I feel that I´m Alive..."
"You set my heart on fire, you fill med with love, made me a woman on clouds above."

Musiken som jag lyssnade på hela den dag jag fått det första posivita graviditetsbeskedet.
Den sjunde maj år 2002.
Emil och Joel började växa i min mage...

Solen stod strålande från en klarblå himmel, och det var så underbart som bara våren kan vara!

Nu sitetr jag i min soffa.
I huset ute på landet. På kullen på ängarna invid skogen.
Jag är gift. Vi har tre underbara barn.
Jag har gjort min hobby till mitt blomstrande företag. Jag är lycklig.

Kärleken bränner i mitt bröst, jag känner mig slagen av urkraft.
Mina armar håller hårt om det lilla barnaknytte jag har i min famn.
På mina kinder rullar tårar av lycka, och Celines röst minner mig om hur det började alltsammans...
I´m Alive.
Jag kände verkligen ända in i själen hur jag levde den där fantastiska dagen i maj för snart sex år sedan!

Charlie brottar sig loss från mig, och får solens strålar i motljus runt sitt huvud.
Strålarna spelar i hans mjuka hår, och jag ser en av mina tårar glimmande leta sig ner över hans lena hud på den högra tinningen och ner över hans kind.

Stor och våt rinner den sakta som en smekning och droppar ner från hans haka.
Hans små fingrar smeker mina våta kinder och han ser bekymrat på mig.
-"Mammaaa"...

Jag skrattar åt honom och drar honom till mig i en innerlig omfamning.
Mina fingertoppar letar sig in i hans små varma armhålor, och jag kittlar honom försiktigt.

Han skrattar hjärtligt och bänder sin lilla kropp loss från mitt grepp.
Vi ler åt varandra i busigt samförstånd. Vi älskar varandra så!...

Klockan tickar, och snart är det dags att hämta storebröderna från dagis.
Jag längtar tills huset är fyllt av mina barns lek och bus.
Jag längtar efter dem så!...

När Magin talar så Tydligt...

När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.

Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.

Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.

I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.

Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.

De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..

Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...

Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.

Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.

Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..

Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...