Sitter med en nytänd brasa sprakande i bakgrunden.
Ångan från min espresso ringlar sakta över min arm där två ringar med småflagor från Afrikasolen börjat tröda fram.
Den torra flygplansluften har gjort sina spår...
Min kropp är så full av minnen från vår semester.
Min kameras minne är fullt, videokameran spolar den andra filmen med semesterbilder.
Glada, soliga ungar som badar i havet och springer mellan delfiner, apor och krokodiler.
Jadå, vi har sett mycket av Afrikas djurliv...
Försöker sålla lite bland allt vi varit med om.
Hitta en början på min berättelse.
Det allra färskaste minnet, och semesterns allra sista är mina brunbrända barn som slumrar in ovanför Banjuls flygplats, två minuter efter takeoff.
De sov hela vägen hem!...
(Fortfarande sitter minnet från flygresan till Thailand för ett år sedan fastestat i mitt medvetande. Charlie som grät förtvivlat hela vägen!... Det var riktigt hemskt!...)
Jag väljer att göra en mjukstart och berätta om vår semesters första dag;
Vi står nyvakna klockan 04.00 på måndagsmorgonen.
Barnens ögon tindrar och det är idag vi skall åka flygplan ända till Afrika!
Våra väskor är omsorgsfullt packade och vi har verkligen kämpat för att skära ner på packningen.
Fyra resväskor i olika storlekar tronar på vår bro.
Vi kikar ut genom fönstren efter taxin vi beställt.
Natten är fortfarande svart och sömnen vill inte riktigt lämna våra kroppar ännu...
Jag har trippelkollat med det stora taxibolag vi skall åka med till Arlanda.
Min man lider an hiskelig resfeber, vill kolla allt hundra gånger och vara ute i enormt god tid.
Så. Ett par starka billyktor kommer upp för vår garageuppfart.
Äntligen är vi på väg!
Jag håller Charlies lilla hand i min och pappan och de två sexåringarna kånkar duktigt väskor somo de överräcker till taxichauffören.
Nattens svenska kyla i mars biter i våra kinder, men de är röda av en helt annan anledning! Nu reser vi till äventyr!!
Så.
Taximannen ser på mig. (Nerifrån eftersom han är kortvuxen.)
-Du, mamman. Det verkar som om jag åkt ifrån bilbarnstolen.
Jag ser oförstående på honom och min halvsovande hjärnhalva reagerar inte på vad han säger.
-Vi hade ju beställt två bälteskuddar och en bakåtvänd stol till min lilleman?
-Öööhh, jo, men nu har jag glömt den stolen.
Jag fattar fortfarande inte, men så tänds en liten gnista:
-Du skämtar?!
Min reaktion blir heligt förbannad.
-Vilket jäkla dåligt skämt?!
Uffe och jag ser på varandra. Det går inte in.
-Eeehh, det är ju mitt fel. säger taxichaffisen.
Just det. Det är hans fel.
Men vad fan hjälper det när vi står hela familjen, mitt i natten med ett flygplan att passa?!...
Våra väskor står i bilen.
Kylan bits.
Barnen står förvirrade i den stora taxibilens dörr.
Vad gör vi nu då?
Uffe kollar på sin armbandsklocka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar