Efter lång eftertanke och mogen övervägan med än mer sorg i hjärtat än jag trodde var möjligt...
Mitt hjärta svider, en tår letar sig nedför kind och en långsam, tung andhämtning tvingar ner syre i mina lungor för att förse mitt sorgsna sinnestillstånd med lite vakenhet och insikt om att det är bäst det som skall ske ändå till slut.
En tid går till ända. Ett avslut är så nära förestående.
Att skiljas från någonting så kärt...
Något som stretat på tillsammans med en, som stöttat och med varsam närvaro hjälpt en överkomma hinder och svårigheter.
Som delat livets stigar, fört en över berg och djupa dalar, genom skog och längs landsvägars slingrade asfalt.
Någonting som skyddat mot isande kyla, vätande regn och mil efter mil skyddat och aldrig svikit en tum...
I mitt hjärta känner jag att jag nog aldrig kommer att få några som er igen...
Nu bär det av mot den sista vilan.
Tack för att ni gjort mig till en bättre människa.
Tack för ert tappra sällskap, jag kommer att sakna er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar