Tankar och bilder.

Långt tidigare än alla andra vankat i mitt hus smyger jag och vovven upp och ut. 

Morgonsolen håller på att bryta igenom nattens trolska dimmor och fåglarna har knappt vaknat.

Jag stoppar inte i hörlurarna, väljer att gå i tystnad. Den enda ljud är mina skors skrap mot det grus som ligger på vägkanten. 

Hunden studsar längs diket, upp i skogen och tillbaks till mig. Jag kikar in bland skuggorna och trädes stammar. Kisar lite och undrar vad jag kan få syn på.

Det har gått varg här, och det finns gott om hjortar och vildsvin.

Ekorrar älskar hasseln som växer en bit bort från vår tomt.

Men jag ser ingenting som lever och andas. Bara träden, växterna och mitt lakritstroll till hund som plöjer vidare i gräset och blir full av kardborrar och fröer.

 På en extra skuggig plats har diket fyllts av nät. De syns knappt när det är dag och torrt ute.
Tänk att bo sådär. Mitt i luften, av tråd man spunnit själv och fäst lite här och var. Kanske dom inte ens bor i de där näten... Att de bara fungerar som matfångarfällor?... Det finns så mycket olika djur..

Och olika växter finns det. Den här som växer på min tomt är en storfavorit i september. Då blommar den med miljoners vita blommor som liksom exploderar ut från alla grenar.

Den afrikanska bambun som jag grävde upp en rot från mitt gamla föräldrahem växer så det knakar.

Den ena - som står framför mitt hus - är över 2,5 meter hög och lika bred. Gäller att hålla efter, annars växer den och " tar över" med sina höga stänglar och stora blad. 

På kvällen tar jag och Sigge-lakritstroll en runda till. Denna gången går vi på vägen åt andra hållet, och följer ett gammalt järnvägsspår mot solnedgången.

Rälsen ligger tätare än dagens nya tågspår. Och de bruna, märkta av tidens spår - slipersarna ligger inte alls på samma avstånd. Tvärtom. Man får ingen bra takt alls när man sätter ner fötterna på den, och det gäller att passa sig för spridda stora makadam-stenar. Fotarbete. Fokus.