Bröllopsresa. Fem år sedan, minns det som igår...

Bröllopsresan med två tvååringar till andra sidan jordklotet.

Elva timmar tar det. Att flyga till Dominikanska Republiken.
Mina grabbars första utomlandsresa, och vår längsta hittills!

Det är mamman och pappans bröllopsresa, och förväntningarna ligger i luften!
Vigseln på flygplatsen strax innan avresan gick i familjens och kärlekens tecken.
Busiga små upptäckare på två år hann somna och sov som godast då personalen meddelade att flyget äntligen skulle kunna avgå.
Fem timmar försenat..

Elva timmar på ett flygplan.
Det är en lång tid om man är två år, har benen fulla med spring och vill upptäcka varje millimeter var sekund!
När man fyllt två år, så får man en egen sittplats i flygplanet. Man skall sitta fastspänd under start och landning. Och genom luftgropar förstås. Det är många luftgropar..
Det är tur att man som sällskap ha med sig mormor, morfar, morbror, gammelfarmor, och mamma och pappa.
Man byter sittplatser och knän att sitta i ofta!

När man är barn på flyg, så får man barnmat. Inte de överkokta grågröna med ris, som de vuxna får.
Man får kanske Nuggets?.. Eller pannkakor med sylt.. Så får man juice i tetra som man dricker med sugrör.
Eller så klämmer man ihop tetran, så juicen fotänlikt sprutar ner en själv, och de nämast sittande passagerarna!

Luften i planet är torr, och kylig. Fleecefiltar i marinblått blir finfina kojor.
Till slut är man ändå så trött på att ha upptäckt allt inom en radie av en meter, att ett knä är skönt att luta huvudet emot. Man är så liten när man är två år gammal, men en flygstol är faktiskt ännu mindre.
Man somnar till sist under filtkojan ihopknöcklad som ett gem.

Elva långa timmar. Det innebär flertalet toalettbesök. Att byta blöja på plats i flygstolen verkar inte så populärt bland flygpassagerarna.
Det blir till att knö sig fram längs raderna av stolar, och passagerare som sträcker på bene i mittgången.
Det är inte lätt, en tvååring är varken lätt att bära, eller lätt att fösa framför sig/ alternativt locka efter sig.
Vår procession sprider en doft av bajs längs plankroppen.

Väl nere på den undre våningen efter en strapats i en lång, vindlande spiraltrappa upptäcker man att flygplanstoaletter om möjligt är ännu mindre än flygplasstolarna!
Men det finns skötbord på samtliga toaletter!
Nöden är uppfinningarnas moder.
De 87centimetrarna barn vevar likt en elvisp runt sina ben i färd med att återigen upptäcka omvärlden. Denna gång toaletten med lampor, knappar och pappersdukar. Med okuvlig vilja lyckas han med att sätta igång vattenkranen och blöta ner hela sin tröja, fastän har ligger (med benen utanför) på skötbordet.

Blöjan bytt, och vi stegar upp för den smala trappan.
Mötande passagerare får glada tillrop; -Heeej!! Barnet strålar i sin nya blöja.
Väl uppe i gången så går det rysligt fort att kryssa mellan stående om man är 87cm lång.
Det går inte riktigt lika fort om man är mamma, väger sina modiga kilon, bär på tvättlappspaket, salv-tub, och handduk.
Ursäkta, Ursäkta, förlåt mig, ursäkta. Så är man framme.
Lillen sitter i knät hos morfar och äter dennes överblivna dessert. Båda ler emot mig.

Morbror har brorsan i knät. De leker med medtagna bilar. Morbror ser mamman komma, och lyfter den lille mannen emot mig. -Han behöver också ny blöja..

Jag ser ner längs den trånga gången, toalett trappan syns inte bakom allt folk som rest sig.
Pappan sover äntligen gott, så jag känner mig tvungen att återigen bana väg ner till closettverksamheten.
Phhiuu..
Ursäkta, Ursäkta, förlåt mig, ursäkta.
Nästa gång är det mormors tur.
Då blir det hela återigen ett enda stort äventyr, då de små ivriga benen får sträcka på sig.

Dag blir till sen kväll. De flesta runtomkring oss har somnat. Barnen likaså.
Uffe kikar på mig med sömndruckna ögon. Så tar han fram champagneflaskan vi fick av ombordpersonalen.
Vi ler trött i samförstånd mot varandra.
Bubblorna ger liv åt min alltför torra strupe, smaken retar min tunga och jag känner hur lugnet smyger sig över mig.
Min man sitter tätt bredvid mig, alla i vår familj sover gott.
Vi delar flaskan, och somnar mot varandra.

När vi stiger ur planet möts vi av en enorm värme, och en skrämmande hög luftfuktighet.
Det är natt, lokal tid, men morgon på våra kroppars inställda klockor.
Barnen sitter i tvillingparaplysulkyn och gör succe vid varje meter av vår väg.
Med sina mjukistigrar, och blonda nyklippta kalufser är de verkligen små superstjärnor!

Efter passkontroller, och säkerhetskontroller kommer vi ut i den Dominikanska natten. Stjärnorna återspeglas i mina barns ögon, månen lyser stor och klar.
Vi lotsas med våra medresenärer till bussen som skall ta oss till hotellet.
Stora ögon då vi kliver ombord på en iskall buss med airconditionen uppvriden på max.
Det är första gången Emil och Joel skall få åka buss!!
En sitter storögd i mormors trygga knä, och brorsan hans sitter hos morbror.
De har fått varsin festis. Litet blodsocker till trötta barn. Det har varit en lång resa, och den är inte till ända riktigt ännu.

Stötdämparna på bussen har sett sina bästa dagar, och det skumpar betänktligt då vi susar förbi neonlampor, palmer och vildhundar.
Barnen har intagit ståplats i knäna på mormor och morbror som håller om deras små kroppar med starka armar.
Jag gillar inte alls att åka "fordon" utan bilbarnstolar!!

Vi anländer till en tidigt-på-morgonen-öde hotell lobby.
Två uppsättningar bländande leendet tar emot oss och delar ut svitnycklar.
Trötta och sömniga blir vi skjutsade med "golf-bilar" med resväskor på släp till vår logi.
Joel och Emil gillar skaprt de små, öppna bilarna som säkert rattas på de trånga gångarna kantade av palmer och exotiska blommor.
Cicadornas sång har en sövande efftekt, och trots att smågrabbarna sovit en stor del av flygresan, så sover snart hela följet i mjuka sängar.

Innan jag somnar ligger jag i dunklet och ser på min familj. Joel har kurat ihop sig under pappas trygga arm.
Jag känner Emils varma kropp mot min. AC´n surrar och det känns kyligt. Jag håller Emil närmare mot mig och njuter av att känna hans varma andedräkt mot min hals.
Min familj. Vi är en helt nybliven och egen familj. Ringen på mitt finger återspeglar allt det ljus som finns i rummet, och skickar kaskader av strålat in i min ögon.
Min familj!
De sover redan och deras andhämtning sprider ro i rummet.
Sömnen smyger sig på mig och när jag öppnar mina ögon återigen blickar jag rakt in i min sons stora nyvakna ögon.
Klockan visar lunchtid!

De övriga två i den enorma dubbelsängen börjar röra på sig. Joel kikar upp över täcket och se yrvaket och nyfiket på oss.
Vi gör oss redo för en ny, spännande dag samtidigt som pappan joggar iväg med termosen för att hämta hett vatten till frukostvällingen. Killarna vill inte vänta tills vi kan inta frukost-lunch i restaurangen!
Mat NU!

Det känns mycket märkligt att iklä sig linne och kjol. Det känns ännu märkligare att se barnen i sina nya "sommaruniformer" och keps!
Var det inte iskalla vintern alldeles nyss?!

Vi möter mormor och morfar i foajén. De har just ätit frukost.
Erbjudandet om att ta Emil och Joel i vagnen på en upptäckarpromenad kan vi inte stå emot, och vi går hand i hand, det nygifta paret, till en dignade buffé.
Vi tillbringar nästan en hel timme sittandes och uppassade vid bordet.
Njuter av det Dominikanska starka kaffet, croissanter, frukter och nybakt bröd.
De enorma poolernas turkosblå vatten sprider ett harmoniskt skimmer i restaurangen.
Vi sitter tysta en lång stund och bara finns till i närheten av varandra.
Det känns fint.

Till slut blir ändå längtan efetr de små för väldig. Vi går ut i hotelområdet som badar i värme och solsken.
Emil och Joel har fått varsin nyplockad banan av morfar som drar vagnen stolt som en fura.
Mormor håller en liten gående gosse i handen.
Deras leenden matchar våra, hur skönt är det inte att sitta med sin älskade över ett överdådigt frukostbord, och hinna njuta av det?..

När alla medresenärer i vår lilla familjegrupp är samlade drar vi vagnen genom den lilla djungeln ner till sandstranden.
Havet i lagunen brusar, och skickar varma vågor upp i sanden.
Morfar och morbror tar varsin kille i handen och går ner till vattnet.
Sanden är vit och varm. Jag kisar för att se dem.
Jag ligger på en solstol och iakttar dem glada, lekande.

Vi hinner inte ligga längre än två minuter innan en leende servitör bjuder oss iskalla Cuba Libres från en bricka.
Så tidigt på dagen?..
Nåja, det är trots allt både semester och bröllopsresa!..

Rädd gråt ljuder från vattenbrynet.
Joel är rädd för det brusande vågorna och söker tröst i morfars famn tills jag kommer och kramar honom.
Emil och morbror har redan gått ut långt i det långgrunda havet. Lillen tjuter av skratt när morbror Daniel hissar honom. Han älskar havet.

Solvarma och tacksamma över den höga solfaktorn på barnen går vi hemåt då eftermiddagen nalkas.
Det har blivit sovdags för de små, och även Uffe och jag känner att en timmas vila i vårt svala rum känns på sin plats.
Killarna somnar utan problem efter litet välling.
De sover faktiskt fantastiskt bra vid alla tillfällen hela resan igenom!

Matutbudet på vårt hotel är helt otroligt. Vi har "All Inclusive" och har utrustats med plastarmband. Det är bara att hämta det man är sugen på.
Vi hinner inte prova alla sju restauranger innan våra veckor är över.
Den enorma buffén känns mest passande då man har två hungriga gossar som inte alls vill sitta snällt och vänta på Ála Carte.
Barerna provar jag faktiskt nästan inte alls, men några Cointreau/Noveau blir det ändå.

En kväll propagerar mormor å det bestämdaste att Uffe jag skall gå ut och äta själva.
Emil och Joel vill visst sova hos mormor och morfar!
De måste ju öva sig att sova "borta" tills mammans och pappans stundande bröllopsfest när vi kommer hem!

Det är med tungt, och ömmande hjärta jag går med på förslaget till slut. Vi hade ju ändå sett fram emot något sådant. Åtminstone för en kväll och natt..
Våningen vi lämnar, uppfräschade och uppsnoffsade, Uffe och jag är tyst.
Inga vilda barn som stojar och busar.
Vi vandrar hand i hand genom parken till en restaurang.
Innan maten kommer in får vi varsitt glas champagne som vi smuttar på.
Undrar vad Emil och Joel gör nu?..

Vi skrattar åt vår plötsliga saknad. De har det ju toppen!! Skulle få bada i badkaret, och busa med mormor!
Finns det något bättre?

Vi njuter av vår nya frihet och av att prata med varandra. Maten är underbar och vinet rinner vitt och klart ner genom våra strupar.
Hela mitt jag fylls av en innerlig kärlek och stolthet. Jag finns, och jag har det gott!
Något berusad av det farligt goda vinet, och lugnet i min kropp sprider sig.

När vi kommer ut ur restaurangen möter vi en parytsugen morbror Daniel.
Vi hänger på ner till standbaren, och låter oss förföras av musiken och stämningen.
Glada männsikor firar semeter och dansar i sanden.
Drinkar byter händer, och tar slut. Färgglada lyktor vajar i en ljummen bris. Havet kluckar varmt.
Det är fullt av människor med glittrande ögon.
Vi kikar efter en lämplig förströelse åt min lillebror, Morbror Danne.
Ingenting. Mest par.
Vi skrattar. Han är toppen med barnen och en mycket lämplig barnvakt!

Framåt tiotiden känner jag hur tröttheten kommer över mig.
Fnissig och glad att ha någon att hålla i handen vinglar jag hemåt med min man...Det blir visst inga vilda festkvällar för oss!

Våningen är lika tyst som vi lämnade den.
Försiktigt stannade vi till utanför mormor och morfars dörr. Knäpptyst.
Vi kryper ner i våra nybäddade sängar och somnar till Cikadorna och Ac´ns brus.

Morgonen har knappt grytt när vi slår upp våra ögon. Inga barn mellan oss i sängen, så det går mäkta fort att göra oss i ordning för att hämta dem till frukosten.
När vi knackar på hos dem så öppnar en nyvaken morfar.
Glada tjut vittnar om bus i badrummet med mormor.
Jag ropar in; -Finns det några underverk som längtat efter mamma?..
Tvenne pyamaskillar kommer rusande och slänger sig tillsammans i min famn.
Två sekunder, sedan bär det av in till mormor i badrummet återigen. De jagar varandra.

Ingen hade saknat mig, alltså?.. Jag upplåter en pust, av besvikelse, och lättnad..

Dagen går och vi leker i en park efter frukost
Sedan går vi till stranden, där morfar ordnat så vi får solsängar under ett parasoll av palmblad varje dag.
Lunchen intas med fröjd på strandbaren. Barnen äter hamburgare med god aptit.
Mätta i magarna lämnar jag och barnen pappan med svärföräldrar i solen på stranden och beger oss till rummet för dagens tupplur.
Vi turas om Uffe och jag, så den andre skall få vila sin kropp i solen ,och slippa komma hem lika liljevita som vi anlände till dettaparadis.
Barnen somnar gott, och doftar av solkräm.
Ingen bränd hud på mina små!

Tillsammans med två tvååringar med nyladdade batterier möer vi familjen vid barnpoolen på hotelområdet.
Barnbad för hela slanten.
Vi vuxna som inte badar med barnen njuter av Piña Coladas och nötter. Inte för mycket, det är middag snart.
Konstigt hur mycket man hinner äta på en semester egentligen?..

Så kommer dagen då morfar fyller år.
Han har såklart totalt avsagt sig presenter, och hotar med att om någon skulle motgå hans önskemål, så får denne betala sin resa själv.
Det har vi inte råd med, så vi köper presenter från Emil och Joel istället.
Mormor har smugglat med en present ändå. En musmatta med bild av de högt älskade barnbarnen.
Hon slipper betala sin resa. De har ju typ, ändå gemensamma slantar.

Morfar har bestämt att vi skall gå på "Det fina Steakhouse" till middag.

I garderoben hänger min vackra brudklänning, jag smeker den frasande duchessen. Om man skulle ta den någon kväll kanske?..
Barnen kan vi dock inte motstå att klä i sina smokings.
Ljuvliga som små prinsar och stolta som tuppar knackar de på dörren hos mormor och morfar då vi är klara.
Bedårande barn!

Om nu mina barn behandlats som kungar under vår vistelse, så blir denna kväll synnerligen speciell.
Turister på balkonger ropar och stoppar oss innan de kommer nedspringande med kameror i högsta beredskap.
Personal lyfter, busar och hissar våra små.
Folk ropar och pekar, vinkar och slänger slängkyssar.
Emil och Joel solar sig i uppmärksamheten. Tar vägen om och upp på en scen med mormor i släptåg.
Kamerablixtar går av.

Jag ler. Mina barn!

Så som sig bör på en Ála Carte så tar maten sin modiga sund att komma in.
Emil sitter i knät (en stund..) på sin gammelfarmor. Får smaka från hennes förrättstallrik. Jag vet inte vad han äter. Men äter, det gör han.
Och dricker. "Busdricka" säger pappa. Han smakar läsk.
Grinar upp sig och ser sådär tokigt lycklig ut. "Kolla vad jag upptäckt!"

När vår varmrätt kommit in, så har barnen ingen ro att sitta längre. Alls.
Jag klämmer i mig en kycklingbit, sköljer ner med bordsvatten.
Sedan tar jag barnen i vagnen och går på upptäcksfärd.
Hotellets vita väggar återspeglar ljuset i de små lyktorna längs gångarna. Det känns inte mörkt, och det känns inte hotfullt.
Jag möter Uffe som slängt i sig maten och kommer för att ta över vandringen.
Nu får jag sitta med de övriga och äta en stund.

Barnen gör succé, och jag hör turister prata om "Those cute twins" överallt.
Jag är deras mamma! Vilken underbar familj jag fått!..

Dagarna i solen går fort. Nätterna flyter på helt utan missöden. Barnen sover gott. Jag hade mina misstankar om att värmen kanske skulle oroa och störa deras fina nattsömn, men jag har oroat mig i onödan.

På dagen för hemresan hinner vi med ett par dopp i poolen, och efter en dusch klär vi på barnen sina sjömanskostymer med "allt-i-ett" korta ärmar och korta ben. Våra väskor är packade och hämtas av golf-bilen med kärra.
Vi får vänta en stund i hotellobbyn innan det är dags för mina barns andra bussresa i deras liv.
Den som skall ta oss till flygplatsen ,och den långa resan hem till Sverige.

Emil och Joel får sitta på desken med favoritreceptionisten, en ung kille utan egna barn.
Men får han barn, vill han ha två likadana som Emil och Joel..

Efetrosm vi har små barn får vi checka in på sidan av, och får gå den snabbaste vägen genom kontroller ut till avgångshallen.
Tyvärr fick inte barn under 12 (!?) vistas i Viploungen på Dominikanska Republiken.
Det blir en lång väntan i en solvarm, rökig hall.

Ombord, och fastspända får vi den glada nyheten att resan bara beräknas ta nio timmar istället för elva.
Vindarna är med oss!
Eftersom planet dessutom avgår på kvällen, så hoppas vi innerligt att John Blund kommer och vistas hos våra älskade små.
Den gör han.

Vi ser några filmer, med sovande små barn i knäna. Det går bra att flytta dem mellan oss, så vi alla hjälps åt.
Maten smakar faktiskt ok, och de varma bröden är alldeles frasiga. Smakar nybakt.

Vi landar i ett vintervitt landskap. Klockan har blivit tio på morgonen, och vi är trötta, men lyckliga.
Allt har gått smidigt.
Alla har bytt till varmare kläder, och vi ser fram emot att få komma hem nu.

Vi delar upp oss i olika bilar. Vår bil blir knökfull av väskor och barn.
Sakta och ovant rattar jag bilen på snötäckta vägar till vårt hus.
Det ser inbjudande ut och solan står högt över taket.
Vägen fram till huset är skottad fri från snö. Tack snälla farmor och farfar..

Farmor och farfar har varit här emellanåt, lagt in posten på bordet och ställt in en fräsch bukett tulpaner.
Bröllopspresenter trängs på köksbordet med posthögarna. Telefonsvararen blinkar och talar om att det finns tjugo nya meddelanden.
Allt får vänta.

Vi byter blöjor på barnen och somnar tillsammans alla fyra på vår stora egna säng.
Det är kväll då vi vaknar.
Så konstigt det känns med tidsskillnader?..

Resväskorna tömdes ut i tvättmaskinen, med god hjälp av fyra ivriga små händer.
Redan på kvällen tittade vi tillsammans på filmerna från vår semester.

Snutten som återstod filmade vi upp dagen efter hemkomsten då vi var ute hela familjen och åkte snowracer i backen.
Det så kul ut, två pepparkakor, och två mindre flarn mot den vita kalla snön som gnistrade i solen...