Vi växer.

Välkommen ombord, Uffe!

Min lilla idé, mitt intresse och min hobby...
Som blev min enskilda firma, som blev mitt Aktiebolag...
Älskade Barn AB och Favoritsmycken har vuxit ur sin roll som enmansföretag.

Det är med varm hand jag delar mina arbetsuppgifter med Uffe.

Älskade Barn AB har blivit ett familjeföretag!
Uffe har i höst gått utbildningar och som lärling för att nu bli en del av min stora stolthet. Mitt företag!
Jag ser ljust på framtiden, nu kommer jag att få möjligheten att ge snabbare och mer effektiv service till våra kunder.
Jag kommer att få tid att utveckla, utbilda mig och fullfölja nya idéer och tankar!

Jag kommer att hinna sova också! ;o)

Att se sina barn växa upp, växa ur båda brallor och skor på löpande band. Att få vara deras mamma och leva vid deras sidor, med alla deras sidor och med mina...

Vilken ynnest det är att få vara mamma tycker jag...

Att som grädde på moset få se sin lilla idé bli en kär hobby, att få chansen att göra den till en affärsidé och starta enskild firma...
Att bilda aktiebolag och allt som hör till det.
Vilken skola jag gått i de senaste åren?!
Det är helt enormt!

Idag föll vintern 2009 första snö.
Jag vaknade före hela min familj, det var knappt så valpen Sigge tassade upp efter mig denna tidiga morgontimma.
Ljuset föll på ett helt annorlunda sätt och det liksom låg någonting i luften.
Det kände jag, att det berodde inte bara på att jag steg upp direkt vid första bebisskrattet ( min lille Charlie spelades in då han vara baby) då min mobils alarm gick igång.

Det var någonting mer...

Utanför köksfönstret i det knappa morgonljuset speglade det vita täcket över marken in solens strålar i vårt fönster...
Snö...

Jag tog på fleecestället och knatade ut med en yster valp som med förvånade ögon och fnattig svartlockig kropp angrep det nya han aldrig någonsin sett förut.

Barnen påpälsades raskt fleecefodrade galonisar ( för det tänker väl aldrig behaga ligga kvar detta oskuldsfulla vackra vita?...;o) för att hinna rasa en liten kort stund innan skola och dagis.

Idag har varit en stor dag.
Den första i resten av våra liv.
En ny början, ett nytt kapitel i boken.

Det är med spänning jag ser fram emot de fortsatta dagarna som blir till vårt livs berättelse.
Jag skall försöka skriva ner och minnas så mycket jag hinner...

Ännu en lördag förbi...

Silvercirkel fäst på hjärtekedja.
Budskapssmycken enligt kundidé. Då blir det alltid bra!...


Lördagen gick så fort att jag knappt hann med!
Vi gjorde en visit hos vänner ( med fö stans största lekpark!) och fick kaffe och nybakta bullar!
Sedan var vi till lekparken och lät barnen rasa av sig! Massor av olika rutschkanor, klätterställningar, gungor, sjörövarskepp, karuseller och en hel del annat som jag knappt ens vågar mig på att namnge!

Trötta kids på eftermiddagen, eftersom fredagskvällen blev sen - och barn kan ju (inte mina i alla fall) inte sova längre på morgonen efter...
Snabbmiddag - men gott!! Lax och bakpotatis, ett halvt glas Carl Reh och någon timme senare låg vi i sängarna hela familjen.
Barnen somnade omgående och Uffe och jag låg och slötittade på tv.
Alltså, hur länge sedan var det man låg i sängen och titatde på tv?!...
Känns synnerligen avlägset!

Idag känner jag mig mosig. Kanske sovit för mycket?...
Förskoleklass-träff hägrar. Med lekar och korvgrillning på skolgården.

Det regnar ute.
Duggregnet strilar ner.
Galoniskläderna - såklart! - inlåsta på skolan...
Har varit ute och inventerat förrås och garderober efter ( urväxta?) dito som kan fungera idag.
Utan tur.

Får ta en sväng till. Ut skall vi och galonisar behövs.
Stövlar har vi en uppsjö av, men hur många stövlar kan man trä på barn - egentligen?...

Kanske skulle bara lite?
Kikar ut.
Mot skogsbrynets färgglada skfitningar ligger regnet tätt.
Tunt, men tätt.

Ser inget trevligt ut.

Men det blir trevligt, bara vi ser till att komma iväg.
Tufft när det känns som om en brasa i öppnaspisen, en värmande kopp thé och raggsockor känns mer lockande.

Vet ni hur man skall tänka då?

Hur mycket godare den där thékoppen, hur mycket mer sprakande värmande brasan och hur mycket gosigare de där raggsockorna kommer att kännas efter det att man varit ute i höstvädret och träffat andra barn och föräldrar
ett par timmar med prat och lek på en skolgård ute i Funbo en söndag anno 2009...

Upp, upp och Iväg!

Försäkringar...

Tänk att en bil - med samma (skadefria!) förare - kan beroende på vem som står som ägare skilja 5000:- i kostnad per år?!...
Från 4000:- till 9000:-

Det tycker jag är en hutlös skillnad...Faktiskt.

Annars är jag väldigt mycket för försäkringar. Väldigt för. Men när det är sådan skillnad på "namnet på räkningen", då blir jag förbannad.

Nu släpper jag det. För idag. ;o)

Kommer strax!

Kolla!! Amulett i 9 karats Guld.
Här är en förhandsvisning på den, ännu finns den inte i sortimentet. Men snart!

Här sitter den på en 1.5mm Kulkedja, och jag har fallit för frestelsen - ja Amuletten är min egen! - att fästa en Prisma i Lila i en hake som fritt hänger runt Amuletten.
De nya Lila prismorna är så snygga!!
På baksidan av Amuletten har jag skrivit in barnens födelsedatum och så är det tre hjärtan på baksidan där det står "Älskade". Ett litet hjärta för varje älskat barn.

Idag sitter jag klädd i fleece.
Efter morgonens powerwalk är jag fortfarande iskall! Trots att jag blev så svettig!

Igår då det var säkert tio grader kallare blev jag alls inte lika kyld in till märgen som idag.
Konstigt. Funderar om det kan bero på att jag sprang mycket längre igår, fast med mössa?... Som jag lånade av brorsan eftersom jag råkat sticka hemifrån utan själv...
Klantskallen...

Pencillitet mot Borrelia håller på att ta slut.
Såklart - mitt i behandligen - blir jag biten av två till som sätter sig fast.
Shit, vad jag avskyr dessa äckliga djur!!

Inga märken efter dem dock.
Kanske var det den pågående pencillinbehandlingen som fixat det, eller så var det helt enkelt inga Borreliafästingar.
Eller så kommer det sen...
Huuuuu...

Kikar ut ner till vägen, men ännu ingen postbil.
Konstigt att det kan skilja flera timmar på när den kommer?!
Bara för att jag vet att det kommer en avi för att hämta ut ett paket - ännu en spännande leverens! - så dröjer det såklart... Länge...

Usch, det verkar som om det är blogginlägget är dedicerat till självömkan. Det var ju inte likt mig!!!
Skärpning, Tina.
Kolla in solen!!
På med en jacka, ut med sig och Sigge!
Tjolahopp!!

Vilken helg...

Alltså, jag fattar inte hur snabbt tiden - timmar-dagar-veckor kan gå egentligen?!
Jag kommer snart att fira 85årsfödelsedag om det skall fortsätta såhär!...
Hoppas jag har en stor härlig familj då och ett helt gäng barnbarn!

I fredags ringde en nybliven pappa.
Hans dotter hade just blivit tre timmar gammal och han behövde ett vackert smycke med dotterns namn - EMILIA - på till sin tjej.
SJÄLVKLART!!! Expressleverens förstås!
Ibland känner man liksom för riktigt "personlig leverering" och hela kittet!
Han var så rar, omtumlad och lycklig. Vi pratade en liten stund.

Jag minns den första tiden med en (eller, vi fick ju två) liten, liten nyfödd bebis..
Jag minns kylan och snön utanför och jag minns kärleken...

I helgen har mina stora barn, nu har de blivit 6½år och lillemannen har hunnit bli 3år och två månader.
Alla brallor har de vuxit ur, typ.
Så vi begav oss och handlade hela familjen!
Stannade och åt lunch på restaurang och jag bara konstaterar:
Mina kids är fantastiska! Så snälla och väluppfostrade. Det var en fröjd att göra en sådan här utflykt.
Jag var något eftertänksam och tänkte att kanske borde vi åka till något lek-ställe eller vildmarksbana-betonat, men vi behvöde ju shoppa på oss både brallor och skor. Skor måste de ju prova nuförtiden...

När vi kom hem på lördagseftermiddagen tände vi en brasa och njöt av att vara lediga.

På söndagen kom farmor och farfar. Uffe bjöd på Blodpuddig till lunch - som jag lite småsnajdigt skippade...
Sedan gav de sig iväg uti skogen.
Mamman-jag var alltså själv hemma?! Hur ofta händer det?!

Satte mig med septemberbokföringen och är klar med det nu.
Så härligt att ligga i fas, och gärna en stund före tycker jag!

Nu skall jag uppdatera webbutiken litegrann.
Sedan blir det kurs ute i verkstaden här i Söderby.
Stansningskurs.

Har någon sett Anton 4år, kom med honom till informationen...

Idag upplevde jag några sekunder av ren skräck.

Var på ett större köpcentrum - fredag , jag veeeet... - på eftermiddagen.
Det var rätt mycket folk, jag hade just postat iväg alla paketen med smycken vi tillverkat under torsdagskvällen och fredagsmorgonen.
Jobbat länge, jag var trött men unnade mig att flanera runt lite och kika i några butiker. (Det blev ett och annat inhandlat. Ser ni någon med stans snyggaste boots så måste det vara jag...;o)

Ur högtalarna hörs plötsligt en mansröst:
"Vi efterlyser ANTON. (fingerat namn) Han är fyra år gammal och är klädd i grå byxor och en randig tröja.
Om någon ser Anton, var så vänlig och kom med honom till informationen."

Jag såg mig omkring. Ingen som kunde vara Anton...
Forstatte kryssa mellan butiker, och människor.
Kikade lite sporadiskt efter "Anton"...
Högtalarrösten återkommer några gånger med korta pauser, forstätter fråga efter Anton och om någon sett honom.

Så helt plötsligt, från ingenstans.
Det krafsar i nacken. Iskalla klor ristar så hårt att det bränner ända in i hjärtat!

Lille Pojken! Vilken fasa hans stackars föräldrar måste uppleva just nu!!
Jag föreställer mig hur det skulle kännas att förlora sitt barn, om så "bara" för någon minut i ett köpcentrum!...

Här, inomhus i ett varmt hus med brasan sprakande undrar jag hur snabbt den lille pojken blev återfunnen?...
Jag tänkte då jag åkte därifrån att de borde faktiskt ropat ut att / om han blivit återfunnen. Tänk på alla oss härute som springer om kring och oroar oss för allting...
Jag hoppas han fick en varm, varm kram av sin mamma ( och / eller) pappa...
Förmaningar och eventuella utskällningar måste man ju bara ta sedan, och inte då på en gång.
Även om det kanske blivit den omedelbara reaktionen på något så hemskt...

Under den stund barnet var borta vill jag inte ens föreställa mig alla de fasanfulla scenarion man som förälder målar upp för sig...
Huuuuuu....

Nu skall jag gå och pussa mina barns pannor där de sover i sina sängar.
Godnatt...

Ibland känns livet tungt...

MEN INTE SÅ LÄNGE!!!
Såhär hade vi haft det om det blivit dubbel uppsättning! ;o)