Idag upplevde jag några sekunder av ren skräck.
Var på ett större köpcentrum - fredag , jag veeeet... - på eftermiddagen.
Det var rätt mycket folk, jag hade just postat iväg alla paketen med smycken vi tillverkat under torsdagskvällen och fredagsmorgonen.
Jobbat länge, jag var trött men unnade mig att flanera runt lite och kika i några butiker. (Det blev ett och annat inhandlat. Ser ni någon med stans snyggaste boots så måste det vara jag...;o)
Ur högtalarna hörs plötsligt en mansröst:
"Vi efterlyser ANTON. (fingerat namn) Han är fyra år gammal och är klädd i grå byxor och en randig tröja.
Om någon ser Anton, var så vänlig och kom med honom till informationen."
Jag såg mig omkring. Ingen som kunde vara Anton...
Forstatte kryssa mellan butiker, och människor.
Kikade lite sporadiskt efter "Anton"...
Högtalarrösten återkommer några gånger med korta pauser, forstätter fråga efter Anton och om någon sett honom.
Så helt plötsligt, från ingenstans.
Det krafsar i nacken. Iskalla klor ristar så hårt att det bränner ända in i hjärtat!
Lille Pojken! Vilken fasa hans stackars föräldrar måste uppleva just nu!!
Jag föreställer mig hur det skulle kännas att förlora sitt barn, om så "bara" för någon minut i ett köpcentrum!...
Här, inomhus i ett varmt hus med brasan sprakande undrar jag hur snabbt den lille pojken blev återfunnen?...
Jag tänkte då jag åkte därifrån att de borde faktiskt ropat ut att / om han blivit återfunnen. Tänk på alla oss härute som springer om kring och oroar oss för allting...
Jag hoppas han fick en varm, varm kram av sin mamma ( och / eller) pappa...
Förmaningar och eventuella utskällningar måste man ju bara ta sedan, och inte då på en gång.
Även om det kanske blivit den omedelbara reaktionen på något så hemskt...
Under den stund barnet var borta vill jag inte ens föreställa mig alla de fasanfulla scenarion man som förälder målar upp för sig...
Huuuuuu....
Nu skall jag gå och pussa mina barns pannor där de sover i sina sängar.
Godnatt...
2 kommentarer:
Nä, fyyy! Micke fick springa till charken på utrop av Markus här för ett tag sen, på Coopen, personalen hade hittat en gråtande pojke... Gick fort också, han kikade bakom sig, bra där är han, gick fem meter, tog det han skulle ha, vände sig om: BORTA! Letade letade letade, 2 minuter senare: "Kan Markus föräldrar komma till..."
Men det här med Anton känns lite ruggit... fyyy
Huuuuuuuuu!!!
Jag har ännu klarat mig, och det är jag innerligt tacksam över!...
Men jag har hört historier!
(Lyckades!!) faktiskt ge en tjej i Emil & Joels klass en bra present då hon fyllde år - berättade pappan. Han hade tappat bort henne två gånger på IKEA!...
Usch och fyyyy så hemskt! Det är ju bara såååå stort, och fullt av gångar och "gömställen"!
Jag vet inte vem av dem som uppskattade presenten (Barnets namn på framsidan och mamma&pappas mobilnummer på baksidan.) mest, Pappan eller tjejen...
Skicka en kommentar