Amulett med hjärtan i länk och äkta sötvattenpärlor.
Imorgon är det dags.
Det har varit ett långt sommarlov.
Barnen har blivit stora på mer än ett sätt.
Då de var i Norrland med pappan satt jag en sen natt och tittade på en film ur videokameran.
Små, gulliga pojkgrabbsgullungar...
Talet var lite sissådär, mullet på kropparna hade knappt börjat lämna dem.
Bus, lek, skratt och sämja.
Sommar.
Känns om som det var igår..
Denna sommaren har bara rusat över.
Jag har haft så mycket att göra, eller om det är så att tidens hjul faktiskt snurrar på fortare nu än den gjorde i ungdomens dagar...
Imorgon börjar alltså dagis och förskoleklass.
Väskorna står packade i hallen.
Redo att lyftas med denna första morgon i de nya rutinerna.
Den första dagen på resten av våra liv.
Grabbarna sover i sina sängar.
Istället för godnattsaga satte jag mig på golvet i Emil och Joels rum.
Berättade om hur det var då jag började skolan.
Tog fram min gamla skolväska mamma sparat.
Den här örda väskan hade jag med mig på min första skoldag.
Jag hade klänning på mig, flätor och min pappa gick med mig och höll mig i handen under promenaden fram till skolgården.
Barnen skrattar.
Din pappa är ju morfar!!!
Jaaa. Det var länge sedan, den där första skoldagen...
Min fröken hetter Margareta, hade långt blont hår också hon i flätor.
Hon var så söt minns jag att jag tyckte.
Jag berättade om skolgården, och om några klasskamrater jag minns.
Lekplatsen, cykelstället, och gräsmattorna.
Skolbespisningen ( -Är det en riktig resturang?...) och våra klassrum och de långa korridorerna.
Att skolan var tre våningar hög, och att det ringde i en klocka och då var rasten slut.
Mina grabbar.
Jag tänker, nu börjar allvaret.
Mina små tvillingpojkar har blivit sex år gamla. Redan.
Minns det som igår då jag hade dem i min famn, båda två. I röda fleecefiltar vi fått av mormor.
Vilken resa mitt liv har varit. Imorgon stannar det till vid ännu en hållplats.
Några kilo lättare, det är väldigt skönt att slippa överviktsbagaget.
Även om handbagaget skulle visst kunna lätta ett par kilo till, men det tar vi tag i.
Ett inre välmående är viktigast och väger tyngst.
Jag mår bra nu. Som jag alltid gjort. Nästan.
Att få leva såhär lycklig, det kommer jag alltid att vara tacksam över.
Inuti mig pirrar det lite, jag vet ju inte vad som kommer att hända nästa dag, men min instinkt säger att det kommer att gå bra.
Hur det än blir, och vilka vägar mitt liv än tar in på.
Tillsammans med min familj och mina älskade vänner bär det av och jag känner mig ganska stark...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar