Evig, lustfyll, skrämmande väntan...
Det känns så.
Varmt och kvavt ute.
Hällregn på morgonen, allt är blött.
Katten sover i fönstersmygen, kidsen sitter i sina
Spidermanlinnen och slötittar på tv.
Pappan huserar i köket.
Tror det är lunch på gång.
Själv (sitter jag inte) vid datorn.
En bit ifrån tangentbordet.
Magen håller mig på behörigt avstånd. Den är stor min mage.
Jag är aldrig ensam, det är minst en till som påminner om sin
närvaro.
Har jag tur så är det bara h*n och jag som ligger i min säng
då jag obarmhärtigt vaknar på natten och behöver besöka
closetten.
Annars har jag en muskulös och spenslig treochetthalvtåring
tätt, tätt inpå ryggen, gärna med en arm om min hals.
Och så ännu en supermjuk lika-gammal som trycker sin gosiga
kropp mot mig och den putande magen, fastklamrande för fulla
muggar för att inte ramla ur sängen.
Då är det svårt att ta sig obemärkt ur sängvärmen/hettan och
in på toa ifred. Oavsett vad klockan är på dygnet.
De blöjfria älskade små ungarna kommer allt som oftast in
efter mig och sätter sina små sötstjärtar på varsin potta.
Så sitter vi där i kolmörkret. Säger ingenting utan gör det vi
kom upp för att göra (igen) och så går vi tillbaka till min
säng.
Lönlöst att försöka få dem tillbaka till sina egna sängar.
Där ligger förressten pappan, som då han på väg till sin säng
upptäckt att den förlänge sedan är upptagen.
Killarna somnar om bums, utan att ens pratat...
Själv ligger jag (inte) och känner hur den lill* i magen har
vaknat till och buffar lite på den store pojken som råkat
hamna närmast min mage.
Värmen från mina små trycker sig på, inte för att det är
outhärdligt, men det blir väldigt väldigt varmt.
Ser upp mot takfläkten som i flera år legat igendammad på
vinden, men som nu i denna 2006 års sommarvärme åter fått
fylla sin ursprungliga funktion.
Sparkar försiktigt av mig täcket och känner den varma luften
strömma runt oss där vi ligger.
Mörkret sluter tätt, och genom fläktens tysta brummande hör
jag mina älskade barns snusanden.
Snart kommer jag att ha ännu ett litet barn att älska.
Tiden krymper för varje minut på klockradion.
Snart är den lill* här...
Känner hur det små-rör sig inuti mig, och blir allt litet
sentimental då jag inom mig vet att det inte längre kommer att
kännas någonting röra på sig inom mig.
Detta blir vårt sista barn. Min sista graviditet och Emil och
Joels enda syskon.
Men jag längtar också. Det har jag gjort ända sedan de tre
teststickorna visade klart och tydligt att vi skulle bli en
till i vår familj...
För tre tester, det var ju bara så att jag var tvungen att
dubbel-trippelkolla. Med några dagars mellanrum, för tänk om
det visat fel?...
Det gjorde det inte, och det tog inte värst länge förrän
ytterligare tester var helt onödiga då magen själv visade
tydligt att det faktiskt var något på gång därinne...
Nu är det fyra fjuttiga dagar kvar på denna undrets mirakel.
Livets mage.
Slutet av början på någonting nytt.
Känner hur huden på mig darrar till lite i vad som är
skräckfylld nervositet totalt uppblandad med tillförsikt,
lycka och glädje över att få vara en del av ännu en graviditet
och ett äventyr som är totalt obeskrivbart för andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar