Tid.

Ibland undrar jag vart den tar vägen?....
De här dagarna som gått har på något sätt bara "flusch"... Rätt ut i intet.
Eller rakt bak ner i bagaget som en erfarenhet.

Min familj - barnen och pappan har varit tre nätter i Norrland hos farmor och farfar.
Eftersom man är egen företagare var det inte riktigt läge att följa med, för tydligen är det ruschperiod nu. Också.
Jag har jobbat dygnets alla timmar, då jahg inte gjort avbrott för sömn, eller rastning av valpen.
Jo, jag har ju hunnit äta lite också. Tanka kraft, annars stannar motorn.

Städet har skrällt ute i verkstaden dygnets alla timmar, gasolen har gått brännhet.
Ringarnas storhetstid!
Vad det har beställts fingerringar!
Och vad fina de blivit...
Så många utmaningar från olika håll! Kunder med egna idéer, det är så utvecklande för mig! Jätte, jätteroligt!

Om natten har becksvartet lurat ute bakom husknuten, tätt inpå.
Natten har inte varit helt tyst. Jag minns härom-midnatten då jag tog Sigge ut på en liten runda på tomten.
AAAaaaaaooooooooooooooooooo... Långt, utdraget, knivskarpt och kristalltydligt.
Långt bortifrån skogen men alldeles nära på samma gång...

Kalla kårar, överallt.
Sigge stannar upp och stirrar mot det svarta skogsbrynet.
Jag känner iskall skräck rakt in i ryggmärgen...
Som en blixt rusar jag upp på altanen och in till husets trygga värme, slår igen dörren efter valpen som rusar in under bordet i vardagsrummet.

Tyst. Alldeles tyst.

Jag hör mitt hjärta banka runt blodet i min kropp. Det rusar...
Öronen hettar och mina fingrar är iskalla.
Drar upp den lurviga mjuka valpen i knät i soffan.
Sitter en stund. Lugnar oss.

Vad rädd jag blev. Säger jag till Sigge och han ger min haka en puss.
Huu.. Dags att sova nu, om jag kan.

Minns att jag funderade på att sätta mig här vid bloggen och skriva om det, men då hade jag väl aldrig vågat somna sedan...

På dagen ser allting annorlunda ut. Mer tydligt och mer.. varmt?...
Tiden är den samma. Den går liksom lika fort.
Fastän det inte känns så ibland..