tisdag 17 november 2009

En måndagseftermiddag.

Igår hämtade jag barnen i skymningen.
Drog ur deras reflexer ur fickorna, så att de skulle synas ordentligt då vi går över parkeringen.
Barnen är lite stojiga men trötta efter en måndag på skola och dagis.
Jag får bära Charlie som lutar sitt huvud mot min axel.
Emil och Joel stretar på med extratröjorna och ryggsäckarna i sina famnar.

Kör genom det allt tätare mörkret på den ganska smala landsvägen mot vårt hus som ligger på kullen vid skogsbrynet.
Vi leker att jag är piloten som kör flygplanet till Thailand.
Instrumentbrädans gröna siffror och symboler lyser mot oss i mörkret inne i cockpit.
Charlie är flygvärdinna och ropar "Vill nån beställa?!"
Emil och Joel sitter längst bak i den stora Chryslern som agerar flygplan i vår lek och kommenterar friskt ur sina fantasier vad det är vi ser utanför fönstren.

Jag manövrerar planet längs åkrar och numera tomma hagar, genom skogspartier och förbi av större avfart.
Fortsätter mot flygplatsen i Thailand där vi bestämt att vårt hus är flygplatsen.
Förundras över mina barns roliga fantasilek.

Vi svänger upp på garageuppfarten (landar), parkerar och stiger ut.
Möts av pappa och Sigge på bron. De får vara tullen!...

Vi äter middag tillsammans. Inte så värst Thai-inspirerat tyvärr, men mysigt då vi väljer att ha lampan i taket släkt och tänder istället den femarmade kandelabern och ställer den mitt på middagsbordet.
Pratar om dagen som gått, lekar, kompisar och så flygresan hem förstås.

Efter middagen går pappan med storgrabbarna och spelar tvspel.
Charlie vill se Blixten McQueen och parkerar sin härt på det stora stadiga soffbordet.
En gång då Charlie var ungefär två minns jag att jag bar honom och klappade honom lite på ena skinkan.
Frågade den spenslige pojken i min famn:
"Vad är det här för en liten skinka?" varvid jag rappt fick till svar:
"Det är ingen hinka, det är en HÄRT!"

Lägger mig och lutar huvudet mot armstödet på soffan - helt i fel vinkel för att kunna se filmen som börjar rulla på tv;n - men mina ögon vilar på den lille killen som med stora ögon betraktar alla färger på tnv som tillsammans bildar film och äventyr.

Han sitter alldeles stilla.
Jag tänker att det kan väl aldrig vara särskilt skönt att sitta på det hårda bordet, så jag lockar honom att komma och lägga sig bredvid mig.
Inte. Hans blick lämnar inte den röda racerbilen.

Jag betraktar hans profil.
Det nyklippta gyllene håret, som silke på hans hjässa.
Den lilla halsen med den mjuka gropen i nacken.
En trubbig näsa och en silkeslen kind. Stor mun, lite öppen i koncentration mot tvn.
Ett litet födelsemärke på kinden, nästan alldeles precis invid örsnibben.
Huvudets vackra form, den höga pannan. Min vackre lille son.
Hans härt blir platt mot bordsskivan och han sitter och dinglar så smått med benen.

Ur högtalarna lyssnar jag till:

Life's like a road that you travel on
When there's one day here and the next day gone
Sometimes you bend sometimes you stand
Sometimes you turn your back to the wind
There's a world outside every darkened Door
Where blues won't haunt you anymore
Where the brave are free and lovers soar
Come ride with me to the distant shore
We won't hesitate break down the garden gate
There's not much left today
Life is a highway
I want to ride it all night long
If you're going my way
I want to drive it all night long


Jag skulle göra allt för mina barn.
Att leva mitt liv vid sidan av mina barn... Jag gör vad som krävs och jag gör det i kärlek.
Den lille mannen på bordet störs inte alls av tjoandet i från rummet bradvid där brorsorna och pappan spelar spel. Hans blick är på tvn, på hans favorit-för-tillfället. Blixten McQueen. Den röda racerbilen som lär sig att först är inte alltid bäst...

Sträckläste Camilla Läckbergs Sjöjungfrun inatt.

Mina barn håller på att växa upp. Jag står bredvid och ser dem ta dagen an.
En mor, en betraktare och en beskyddare. En som älskar dem ovillkorligt.

Sjöjungfrun lämnade mig med sista sidan stängd i ett tillstånd av smått illamående, men berörd i både hjärta och sinne.
Ödet. Som man inte vet någonting om förrän efteråt, när man har facit i hand och då det är försent att ändra.
Än så länge kan jag skydda mina barn ganska bra.
Men de komemr ju att bli stora och behöva fatta sina egna beslut...
Det skrämmer mig lite, och inte så lite heller faktiskt...
Klart jag tror på dem, och gör allt i min makt för att lära dem om livet.
Men livet är stort, och även om mina barn är det särdeles största delen i mitt liv kommer ju jag förstås inte att vara den största delen i deras liv ju.

Att ha en bebis famnen eller i en vagn är en sak.
(Eller som jag förunnades, två små bebisar på samma gång.)
Att ha stora barn ger - tro mig! - en annan syn på livet...

Det lilla ansiktet på kroppen som fortfarande sitter på soffbordet och tittar på Blixten är uppmärksamt på vad som rör sig på skärmen framför.
Hans mjuka händer ligger i hans lilla byxbeklädda knä.
Fötterna sticker fram ur byxbenen med de små tårna - alldeles perfekta - lite viftandes i luften.
Jag ändrar ställning försiktigt och fråga återigen om han inte vill göra mig sällskap på soffan så att jag får krama honom lite?

Han tittar på mig och stäcker sina armar mot mig. Jag reser mig och hämtar den lille mannen som lägger sina armar om min hals och kryper nära mig då vi lägger oss igen på soffan.

Han fortsätter kika på filmen, jag fortsätter beundra detta lilla underverk och snusar honom försiktigt - så han inte skall bli störd - i nacken och håller mina armar om hans kropp så han inte skall trilla ner.

Än så länge finns gott om tid att oroa sig för vad som kan hända i deras liv, men jag tar stunden tillvara och njuter istället av den tid vi har just nu...

2 kommentarer:

MM sa...

Hej Tina,
Hittade till din blogg idag, tycker om ditt skrivande likväl ditt silversmide!

Själv hade jag en skrivblogg tidigare, en där jag bearbetade Livet, när det var som mörkast. Den jag har idag är lite mer en spegel av mitt liv som det förlöper, men nu mest i bilder.

Jag har sytt mycket precis som du, och har sedan något år pysslat lite med min nya, silver hobby. Tyvärr har det fått stå till sidan lite pga en totalrenovering av lägenheten jag köpte i våras, men NU är den i stortsett klar, o kreativiteten har börjat vakna igen. Jag har dock ingen önskan att starta en större produkton för försäljning som du, men tycker om att pyssla för husbehov.

Jag ser att du hittat stämplar med lite annorlunda typsnitt, jätte fina, har aldrig sett dom tidigare.
Var fann du dom?
Har du några tips på bra leverantörer? Själv har jag bara beställt från Sargenta hittills, de är ok, men har inte så mycket som jag söker, o söka på nätet är jag verkligen urkass på :( Hittar inget.

Fortsätt vara underbara Du, o låt kreativiteten flöda!

Varma hälsningar,
Malin

Ps. tror vi inte bor allt för långt ifrån varanadra, på Akademiska är mina barn oxå födda :)

Tina - alskadebarn.se sa...

Hej Malin!
Tack för din långa och härliga kommentar!
Kul med renovering! Man blir liksom aldrig klar... ;o)
Som med mycket annat...

Mina stansar och stämplar är de flesta beställda i det typsnitt jag själv valt, och tillverkade i Tyskland. Röltgen.
Ett typsnitt fann jag från andra världskriget i en liten butik i USA.

Jag älskar att leta, som en jakt liksom.
Hittar jag något känns det ju som en liten vinst förstås! Men jakten är också rolig.
Man blir inte klar här heller, det fortsätter och fortsätter.
Sargenta och Konrad W finns ju i sverige, jag vet inte var de beställer sina stålstämplar från, men du kanske kan höra om de har en svensk leverentör? Kanska kan de ordna den sortens stansar du vill ha?
Det är ju inga billiga verktyg direkt, det bör ju vara av lite kvalitte, men om du inte "använder-de-dagligdags-och-högfrekvent" kanske det finns några prisvärda alternativ att tillgå?

Annars, prova på handgravering!
Rista med något vasst, eller köp en gravyrmaskin?...

Jättestort Lycka till med renoveringsfinischen och dina andra hobbys!
Tina.