fredag 14 januari 2011

Något är fel.

Sent igårkväll var det dags igen.
In till Akuten med överjordiska smärtor.

Det började vid sjutiden. Vi lade barnen och jag gick ut i verkstaden, det är ju skönt att få fokus på någonting och slippa "bara känna".
Efter några timmar byttes i av, jag och Uffe.
Jag in och polera och fota dagens skörd, och Uffe ut och smida några ringar och en del gravyrsmycken.

Då kunde jag inte låta bli att ta en Diklofenak. Det krampade på ganska ihärdigt nu, men jag hoppades kunna stävja det som jag ju faktiskt lyckades ett par dagar innan.

Men denna gången gick det alltså inte.
Barnen sov i sina sängar och jag kände att jag inte skulle kunna köra bil in denna gången. Jag hade ju också tagit starkt smärtdämpade. Jag undrar hur ont jag hade haft om jag inte tagit det, och då läkaren frågade om det hjälpt, kunde jag inte svara på frågan ens, så ont hade jag.

Jag skicakde ett "försiktigt" SMS till min bror som bor i närheten och jodå, han var vaken och deras 1½åring hade just somnat om tillsammans med mamman.
Han gav mig tio minuter, så skulle han komma och skjutsa in mig.

Jag gick ut till Uffe i verkstaden och sa att jag skulle åka in nu.
Skönt att slippa väcka barnen, för att kunna åka in.
Alla borde ha en bror som bor i närheten.
Tack, min hjälte, Daniel för hjälpen!

Bror min följde också med in på Akuten, och väntade med mig medan jag fick spruta på spruta.
Magen, skinkan, och "direkt i armen".
Jag blev alldeles skakis en den jag fick i magen, helt klar i huvudet, men det kändes som om det var något lugnande, för jag dråsade ikull på sängen och kunde knappt röra mig. Men lika ont hade jag.
besynnerlig och otäck känsla.

Vårdlagen verkade denna sena timma ha långt mycket mer att göra än den förra gången - i lördags - jag kom in. Man fick ingen kontakt, och de lämnade oss själva.
Ikväll verkade personalen inte alls lika trygg.
Det var lite läskigt.

I alla fall så framåt tvåtiden på natten började det släppa och jag kunde få upp syreupptagningen ordentligt.
Så vi valde att åka hem.

Uffe mötte mig i dörren, och jag vinglade i säng. Men först kikade jag in till barnen som inte ens märkt att jag varit borta. Tror Uffe läste ut en bok under tiden, för han kunde inte somna.

Idag har jag varit väldigt trött och jag sitter och gäspar nu, trots att jag lade mig en timme sedan pappan skjutsat barnen till skolan.
Nu sitter de och tittar på "Barda" på tvn, men jag tänker lägga mig samtidigt som barnen, och inte en minut senare.

Må jag slippa vakna av smärtan i natt. Snälla.

Inga kommentarer: