torsdag 15 november 2007

Att Avnjuta en Middag på Restaurang.

Jag satt ensam.
Ensam med min goda väninna Ulla.
Vårt bord stod vid ett fönster, och vi kunde blick ut över en vältrafikerad gata nedanför.

Vi var helt själv i restaurangen stora yta bland bord dukade med linne och silver.
Ljus brann på varje bord och speglade sig i vinglasens kristall.

Våra barn, hemma med sina pappor.
Mina älskade små. Tre stycken. Deras middag skulle bestå av Pannbiffar och potatis.
Med Pappa.

Då servitören kom hade vi fortfarande inte bestämt oss, men velade lite mellan två rätter.
Efter nogrann redovisning av smakkombinationer hade vi valt och lutade oss tillbaka och njöt av tystnaden.

Det började fyllas på med folk bland borden.
Vi hällde upp Ramlösa i glasen och knaprade på brödet som stod på bordet i en korg.

Att sitta så och samtala. Vuxet och om andra ting än bara barnen kändes underligt då jag kände efter.
Att veta att mina älskade hade det bra, och säkert jättemysigt tilsammans med pappan var fint.

Det var faktiskt skönt att fly vardagen litegrann med en kompis och känna att man faktiskt fanns kvar därinne, inom sig någonstans.
Men jag längtade...

När klockan närmade sig 19.0 och oxfilén på min tallrik var slut hördes från min ficka;
Min förstfödda tvilling;
-"Det Riiinger!!" Tre gånger innan jag fått upp telefonen och svarat. Hans röst;
-"Mamma, var e du nånstans?"
-"Jag är på restaurang med Ulla. Eddies mamma."
-"När får jag gå på restaurang med dig?"
-"Snart Älskling!" Och jag ville det.
Jag ville gå på "Fina Krogen" med mina barn. Tänk om man kunde gå varsin kväll med de stora-snart-femåringarna.
Så ljuvligt det är med samtal på tu man hand...

Vi sade Godnatt och lade på.

Just då kändes de oändligt långt borta.
Man ville hem på en gång!!...

Kaffet och VaniljCremen kom in.

Har ni druckit ryknde färskt kaffe och samtidigt inmundigat VanligCreme toppad med Chokladmusli och Skogsbär någon gång?
När snöflingorna faller utanför fönstret och man sitter tillsammans med en god vän.
Efter ett mycket behagligt samtal över en bit oxfilé?...
När man vet att barnen har det bra, men man längtar lite grann...

Man mår bra då...
Det är härligt..

Inga kommentarer: