tisdag 12 februari 2008

Är det våren som knackar på?....

Det var nästan vår i luften..
Ute flög massor av småfåglar ut och in i det lilla trähus vi fylld med Solrosfrön alldles nyss.

Charlie stod med knubbiga små ben iklädd långärmad body och strumpbyxor uppflugen på soffryggen och kikade ut genom fönstret.

-"Dää!!" Han pekade ivrigt med fingrar kladdiga av banan som han i ren nyfikenhet klämt sönder.
-"DÄÄÄÄÄäää!"
-"Ja, killen! Titta där!" Jag uppmuntrade hans nyfikenhet för att få lite ro att kika på Celine Dion på Oprah...
-"Titta Charlie, en massa små fåglar, Piip piip."

Celine tog en av sina höga, alldeles klara långa toner och jag kände hur hennes röst gick rakt in i mitt hjärta.
"You were my strenght when I was weak, You were my eyes when I couldnt see.. Because you love me.."

Lilleman pekar och gestikulerar med sina små armar. -"Dää!, Dää!!""
Fåglarna hämtar frö efter frö.
Spiller på marken nedanför, och solrosfröna bildar en cirkel rund stolpen huset sitter på.
Charlie tittar storögd på detta naturens skådespel.

Solen skiner över trädtopparna från en molfri himmel.
Våren knackar på tror jag...

Min lilleman står och gör någon sorts fågeldans med knixiga knän till musiken som skvalar ur tv;n.
Jag låter filten jag lagt om mina ben falla till golvet, och går iväg och hämtar ett glas vatten till oss att dela på.

Då jag sätter mig kommer min älskade unge och kryper ner i min famn.
Han lägger huvudet mot mitt bröst och sina små armar om mina axlar.

Då börjar den.
"When you call on me.
When I hear you breathe, I get wings to Fly, I´m Alive..."
"When you look at me, I can touch the Sky, I feel that I´m Alive..."
"You set my heart on fire, you fill med with love, made me a woman on clouds above."

Musiken som jag lyssnade på hela den dag jag fått det första posivita graviditetsbeskedet.
Den sjunde maj år 2002.
Emil och Joel började växa i min mage...

Solen stod strålande från en klarblå himmel, och det var så underbart som bara våren kan vara!

Nu sitetr jag i min soffa.
I huset ute på landet. På kullen på ängarna invid skogen.
Jag är gift. Vi har tre underbara barn.
Jag har gjort min hobby till mitt blomstrande företag. Jag är lycklig.

Kärleken bränner i mitt bröst, jag känner mig slagen av urkraft.
Mina armar håller hårt om det lilla barnaknytte jag har i min famn.
På mina kinder rullar tårar av lycka, och Celines röst minner mig om hur det började alltsammans...
I´m Alive.
Jag kände verkligen ända in i själen hur jag levde den där fantastiska dagen i maj för snart sex år sedan!

Charlie brottar sig loss från mig, och får solens strålar i motljus runt sitt huvud.
Strålarna spelar i hans mjuka hår, och jag ser en av mina tårar glimmande leta sig ner över hans lena hud på den högra tinningen och ner över hans kind.

Stor och våt rinner den sakta som en smekning och droppar ner från hans haka.
Hans små fingrar smeker mina våta kinder och han ser bekymrat på mig.
-"Mammaaa"...

Jag skrattar åt honom och drar honom till mig i en innerlig omfamning.
Mina fingertoppar letar sig in i hans små varma armhålor, och jag kittlar honom försiktigt.

Han skrattar hjärtligt och bänder sin lilla kropp loss från mitt grepp.
Vi ler åt varandra i busigt samförstånd. Vi älskar varandra så!...

Klockan tickar, och snart är det dags att hämta storebröderna från dagis.
Jag längtar tills huset är fyllt av mina barns lek och bus.
Jag längtar efter dem så!...

onsdag 6 februari 2008

När Magin talar så Tydligt...

När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.

Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.

Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.

I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.

Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.

De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..

Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...

Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.

Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.

Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..

Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...

måndag 4 februari 2008

Minnen...

FotJakt och Kärlek..

Han gurglar så roligt min lille minste son.
Låter så mycket nu då han verkligen testar sina resurser!

Han har just upptäckt sina fötter! Sträcker sina små händer förbi sina ben och ner mot de knubbiga pyttefötterna.
Tårna spretar och liksom sträcker sig i sin fulla längd mot de ivriga händerna.

Jag har min lilleman i knät. Det är vår egen tid på dagen. Storebrorsorna är på dagis. Idkar socilat engagemang. Då har vi vår egna stund, jag och min älskade bebis.
Det står en jämn rännil av sull på han haka, och det bubblar i hans mjuka mungipa. Han gurglar glatt och det glittrar i hans ögon. Tårna vinkar mot hans ansikte och jag undrar stilla vad som rör sig inom honom?..

Det låter precis som om man gurglar munvatten, men liksom bebis-gällare förstås!
Jag ler mot honom och försöker underlätta han kamp att nå sina små fötter.
Drar av den randiga strumpan som lossnar från den lilla varma foten med ett "poff".

Charlie gurglar av skratt och får tag om foten med ena handen. Bänder den mot munnen och uppbådar all sin vighet i den lilla knubbiga kroppen.
Sullet från hakan kladdar av sig på tårna och han är lycklig.
Hans kropp kavar och kämpar, jag känner hans obändiga vilja och livslust genom min tshirt. Han bökar och bänder, kämpar och gurglar.

Solen når hans kind och glittrar i sullet. De mjuka korta stråna på hans huvud gnistrar som en gloria på hans huvud. Huden är len och jag kysser den mjukt.
Han vänder genast munnen till och hela min kind blir sullig och blöt.
Jag srattar åt min lille kämpe som sitter i mitt knä utan ena strumpan. Hans fot känns varm och lite fuktig. Byxbenet har kasat upp till hans knä, och det goa tjocka vaden ligger mot min arm. Att bebihud kan kännas så len...
Små veck vid ankeln och den rundade fotsulan lika mjuk som resten av den fantastiske unge jag håller i famnen.

Han har fått i stortån och gnager glatt med sina första små tänder i underkäken.
De knubbiga händerna håller foten i ett järngrepp och han flinar mot mig. Jag ser mig själv i honom. Någonstans där bakom den slående likheten med hans far, och de tydliga dragen av hans storebröder. Där finns lite av mig också.
Jag bubblar lite mot honom och han skrattar åt mig.
Fortfarande med tån i munnen.

Hans ögonbryn har börjat bli tydliga. Ögonfransarna är långa, precis som sin ena storebror.
De blå ögonen har han efter sin pappa. Men i solens ljus geonom fönstret och utan skuggan från orkidéerna i fönstret tycker jag mig se några stänk av grönt.
Det kommer från mig...

Han är så liten min lille son men hans tyngd känns ändå så tydligt i min famn. Han kavar omkring och jag håller honom fast, men låter ändå honom böka runt och upptäcka sin omvärld och sig själv.
Så kommer han lite till ro, lutar sitt huvud tungt mot mitt bröst och drar en djup suck.
Letar lite och jag vet precis efter vad. Mat. Och närhet.

Hans rundade kind ligger tätt mot mig. Han håller sin lilla hand på mitt bröst med självklar äganderätt.
Den lilla näsan förser honom med luft, och han drar långa djupa, lugna andetag.
Ögonen är slutna och han känns så avslappnad.
De rosiga kinderna rör sig i takt med hans mun. Tystnaden kryper sig nära. Frid...

Stora snöflingor dalar utanför fönstret, små fåglar landar och lyfter från fågelbordet där vi dukade upp med solrosfrön.
Granskogen vajar i den svaga vinden. snön ligger i ett tjockt, mjukt glittrande täcke över kullen vi bor på.
Det är tyst. Det enda som når mina öron är min älskade son som sväljer sin mat. Det låter så gott...

Vi sitter så. Min son och jag.
Vi sitter stilla så, länge. Jag ser ner på honom där han sover i min famn. Rofyllda andetag och vilande små växande muskler.
Jag känner syret i mina lungor och jag känner hur mina ögon blinkar.
Hela mitt jag är just nu bara hans. Jag är hans mamma, och Gud vad jag älskar honom!...