torsdag 22 augusti 2013

Våga.

Att våga. Att ha mod.
Att vilja mer än man törs. Att skapa sina förutsättningar. Att önska.

Jag har ju en egen silververkstad. Så jag tillverkade mig själv ett "Mantrarmband". Såhär:
Mantrarmband

Mantrarmbandet är en silverbricka,
5mm bred i 1mm gods. Nätt & lätt & fingerbar.
Bra att fingra på alltså. När man behöver...

På baksidan av mitt Mantrarmband.
MOD

måndag 19 augusti 2013

Ettagluttare..


Solen stretar på över trädtopparna ner på skolgården. Barn och föräldrar överallt.
Ljudnivån är hög och glad.
Rektor hälsar alla högtidligt välkomna till läsåret, höstterminen 2013 och delar ut glass till alla barnen.
Min lille spenslige ettagluttare med fixad frisyr, liten tuppkam som blåsprejats, tar emot en hallonglass och springer och sätter sig i en solstrimma på en trappa mot en husvägg.
Litegrann en bit bort från de andra barnen. Hans solkyssta små ben sticker fram ur långshortsen och jag ser de små gyllene fjunen spreta på hans vader.
Min lilleman har varit min lilleman i sju hela år redan och idag börjar han första klass.

Vi låg på täcket igår och skojade om att när man börjar ettan - då kallas man "ettagluttare", och så skrattade vi.
Han var inte alls orolig, eller nervös! Inte det minsta.

Han tänkte nog inte riktigt som jag - hans mamma - att nu tar verkligen en era slut och en ny tar sin början. Skolan, vänner och livet.
Själv känner jag verkligen ända in i hjärtat att idag sker verkligen en förändring. Idag är den första dagen på resten av livet. Jag vet att jag gjort så gott jag kunnat, och jag vet inom mig att visst klarar de sig, barnen. De klarar finfint en dag i skolan och det kommer inte ens att tänka på mig - där bland sina vänner och klasskamrater.

Men lite fjärilar och lite oro har man ändå i magen. Då man ser sin lille kavata och envise son sitta i en solstrimma, ensam på skolgården bland många lekande och skolstartsfirande andra barn...
Må solen skina på dig min vän. Må du få många vänner och må livet le mot dig. Och om det inte gör det nån dag, då finns mammas famn här för dig. Alltid - alltid.

Första dagen på resten av livet.


Med raka ryggar och vinden i sina hår stod de där. Stolta & förväntansfulla.
Tvillingbröder med ryggsäckarna på, redo inför första dagen med skolbuss till en ny skola. Fjärde klass. Stora. Både långa och faktiskt tämligen intelligenta...
Klasskamrater ansluter och de blir en liten klunga. En leende och glad-att-se-varandra-efter-sommarlovet-grupp unga, växande människor.

Jag betraktade dem på en liten bits avstånd genom - ok då - något suddiga ögon.
Ser hur livet tar dem i anspråk, ser hur deras aptit på detsamma tar över.
Jag - deras mamma är inte lika viktig längre. De är inte mina små bebisar längre...
Känslan av kärleken till dessa två grabbar svämmar över mina ögon och jag får blinka lite, och snabbt utan att det skall märkas torka bort en förlupen tår på kinden.

Idag börjar resten av era liv, grabbar! Jag - er mamma kommer alltid att älska er och finnas här för er vad ni än gör. Jag är så stolt över dem. Så glad att de är de fina grabbar de är och så enormt tacksam och lycklig över hur de berikat mitt liv.

Den stora gula skolbussen svänger ut på vägen som skall ta dem till skolan. Jag ser deras huvuden - för de har satt sig allra längst bak ihop med sina kompisar.
Emil och Joel vänder sig om och vinkar glatt! jag vinkar tillbaks och bryr mig inte längre om mina tårar på kinderna, för nu ser dom mig inte längre. På väg ut i livet!..

söndag 18 augusti 2013

Återblick.

Jag önskar jag hade mera tid.
Så jag hann med mera saker.
Så att jag hann jobba mera, så att vi kunde ha ännu kortare leveranstider.
Så jag hann sova mera, och slapp älska kaffekoffeinets verkan så mycket.
Så jag hann läsa godnattsaga i minst en och en halv timme varje kväll.
Så jag hann sitta och slöa framför tv:n, eller med en god bok i skymningen.
Så jag hann motionera mera. För jag älskar att lyssna på podradio samtidigt i min ensamhet.
Så jag hann locka håret ibland. Eller åtminstone ha i hårolja och ge det en ordentlig genomborstning.
Fast det går fortare att sätta upp det i fläta.
För det går snabbare och jag tar hunden med på motionsrundan - fastän han rycker och drar i kopplet och vill stanna och lukta på ditten, än springa iväg och kolla på datten.
Då blir det liksom två-saker-gjorda-på-en-gång ju!...
Och så gillar jag ju egentligen inte heller att sitta still framför tv:n, och en bok gillar jag ju att läsa om jag typ kan göra någonting annat samtidigt. Till exempel sitta ute i solen eller skuggan och passa barnen som badar i poolen.
Och så har jag ju egentligen ingen som ser mig hur mycket jag än borstar håret, eller lockar det.
& Uffe tycker jag ju är fin precis som jag är. Helst ofixad/ofiffad..
Vidare är ju våra leveranstider korta som det är redan. Kikar man i vår gästbok så är det på andra - eller tredje plats det man hyllar mitt lilla företag mest över. (Näst efter det vackra smycket och den förträffliga servicen till min stora glädje!! :o)
Fast jag älskar att mysa samman med barnen, och särskilt bokläsning! Lilleman läser jag för, och har jag tur läser tvillinggrabbarna för mig! (Jag kämpar för att inte somna, men de läser ju så bra!)

Jahaja, ojdå. Det skulle ju bli en sorts återblick, tänkte jag då jag skrev rubriken...
Vad jag menade med tidsperspektivet var väl litegrann att hupps, bloggen var det länge sedan jag skrev i...
Och jo, jag har tydligen prioriterat andra saker.
Som allt här ovan.
Jag hoppas det inte gör så mycket. Allt får liksom ha sin lilla tid, så mycket det hinner.

Vi får göra en sommarlovsåterblick i ett annat blogginlägg. För nu kallar andra förehavanden.
Här är lite vad vi smitt i silververkstaden senast!
Namnbricka i silver; Klassisk Silverbricka
Handstansat namn och strassten nedtill

Namnhalsband, Fyrstav i Spinnhake på Kulkedja
Namnen med maskingrayvr

Namnsmycke i 18k guld, Fyrstav ihålig
Maskingravyr

Silverarmband med Stor Cirkel och
kvadratbricka med fotogravyr

Manschettknappar med avtryckgravyr & datum

Trestav i silver med Spinnhake och litet silverhjärta.

Stort silverhjärta med handstansade namn som oxiderats

Stort silverhjärta med maskingravyr

Vår populäraFyrstav

Silverhjärta med avtrycksgravering
handavtryck & fotavtryck

Klassisk silverbricka med berlocken Stjärna i kedja

måndag 12 augusti 2013

Sala Silvergruva i sjuårspresent

Min lilleman / minsting Charlie - numera sju år - önskade sig en sak i födelsedagspresent.
Ett besök på Sala silvergruva.
Och det fick han. Vi hade en jättemysig dag, hela familjen!
Vi åkte ner till 155 meters djup och gick en vandring på ungefär 1 ½ timme drygt i två grader celsius!!

Efteråt fick han välja och köpa några stenar ur butiken med souvenirer. 
Jag köpte två jättefina ljuslyktor i Rosenkvarts. Blir mycket vackert sken!
Sedan hade vi picnic i solen.
Charlie (och vi andra) var mycket, mycket nöjd med sin födelsedag!

fredag 9 augusti 2013

För sju år sedan föddes Charlie.

Utdrag ur dagboken  7 augusti 2006.


Charlie. 060807.

Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De busade och välte ut ett saftglas.
Jag smög undan och kände efter.
Jo.
Nu kändes det annorlunda.
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.

Telefonen hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång.

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag.
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället.

Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång.
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor.
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid..
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover.
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta.

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet.
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta.

Uffe har hunnit fram till telefonen.
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då hon kommer. Klockan har hunnit slå nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.

Vid tio bestämmer vi oss för att krypa till sängs.
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti.
Jag väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna.
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen – jodå - han sover så.
Då inser jag att det faktiskt är inlett.
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen;
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt."

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han rusar upp och stressar runt i huset för att få med allt.

Jag går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar; "Vi åker in nu.."

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...

Vägarna in till staden ligger helt öde.
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter.
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer-att-gå-bra-hormonet"...

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal.
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu kommer det en bebis snart.

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikelsen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle lbi som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!!

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn!

Då blir jag nervös.

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov, som en hel-full-karls.
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt!

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller.

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*

Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får tillbaka min lustgasmask!!
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut.

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig.

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.

Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!!

Sedan blir allt svart för en sekund.

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.

Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plockar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip.

En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.

Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.

Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss,

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ynnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...

torsdag 8 augusti 2013

När jag var gravid, för strax över sju år sedan.


Utdrag ur dagboken, 29 Juli 2006.

Evig, lustfylld och ändå lite skrämmande väntan... 



                  Det känns så. 
                  Varmt och kvavt ute. 
                  Hällregn på morgonen, allt är blött. 

                  Katten sover i fönstersmygen, kidsen sitter i sina 
                  Spidermanlinnen och slötittar på tv. 
                  Pappan huserar i köket. 
                  Tror det är lunch på gång. 

                  Själv (sitter jag inte) vid datorn. 
                  En bit ifrån tangentbordet. 
                  Magen håller mig på behörigt avstånd. Den är stor min mage. 
                  Jag är aldrig ensam, det är minst en till som påminner om sin 
                  närvaro. 
                  Har jag tur så är det bara h*n och jag som ligger i min säng 
                  då jag obarmhärtigt vaknar på natten och behöver besöka 
                  closetten. 

                  Annars har jag en muskulös och spenslig treochetthalvtåring 
                  tätt, tätt inpå ryggen, gärna med en arm om min hals. 
                  Och så ännu en supermjuk lika-gammal som trycker sin gosiga 
                  kropp mot mig och den putande magen, fastklamrande för fulla 
                  muggar för att inte ramla ur sängen. 

                  Då är det svårt att ta sig obemärkt ur sängvärmen/hettan och 
                  in på toa ifred. Oavsett vad klockan är på dygnet. 

                  De blöjfria älskade små ungarna kommer allt som oftast in 
                  efter mig och sätter sina små sötstjärtar på varsin potta. 
                  Så sitter vi där i kolmörkret. Säger ingenting utan gör det vi 
                  kom upp för att göra (igen) och så går vi tillbaka till min 
                  säng. 
                  Lönlöst att försöka få dem tillbaka till sina egna sängar. 
                  Där ligger förressten pappan, som då han på väg till sin säng 
                  upptäckt att den förlänge sedan är upptagen. 

                  Killarna somnar om bums, utan att ens pratat... 
                  Själv ligger jag (inte) och känner hur den lill* i magen har 
                  vaknat till och buffar lite på den store pojken som råkat 
                  hamna närmast min mage. 

                  Värmen från mina små trycker sig på, inte för att det är 
                  outhärdligt, men det blir väldigt väldigt varmt. 
                  Ser upp mot takfläkten som i flera år legat igendammad på 
                  vinden, men som nu i denna 2006 års sommarvärme åter fått 
                  fylla sin ursprungliga funktion. 
                  Sparkar försiktigt av mig täcket och känner den varma luften 
                  strömma runt oss där vi ligger. 
                  Mörkret sluter tätt, och genom fläktens tysta brummande hör 
                  jag mina älskade barns snusanden. 

                  Snart kommer jag att ha ännu ett litet barn att älska. 
                  Tiden krymper för varje minut på klockradion. 
                  Snart är den lill* här... 

                  Känner hur det små-rör sig inuti mig, och blir allt litet 
                  sentimental då jag inom mig vet att det inte längre kommer att 
                  kännas någonting röra på sig inom mig. 
                  Detta blir vårt sista barn. Min sista graviditet och Emil och 
                  Joels enda syskon. 
                  Men jag längtar också. Det har jag gjort ända sedan de tre 
                  teststickorna visade klart och tydligt att vi skulle bli en 
                  till i vår familj... 
                  För tre tester, det var ju bara så att jag var tvungen att 
                  dubbel-trippelkolla. Med några dagars mellanrum, för tänk om 
                  det visat fel?... 

                  Det gjorde det inte, och det tog inte värst länge förrän 
                  ytterligare tester var helt onödiga då magen själv visade 
                  tydligt att det faktiskt var något på gång därinne... 

                  Nu är det fyra fjuttiga dagar kvar på denna undrets mirakel. 
                  Livets mage. 
                  Slutet av början på någonting nytt. 

                  Känner hur huden på mig darrar till lite i vad som är 
                  skräckfylld nervositet totalt uppblandad med tillförsikt, 
                  lycka och glädje över att få vara en del av ännu en graviditet 
                  och ett äventyr som är totalt obeskrivbart för andra.

torsdag 1 augusti 2013

Inspiration.

Inspiration. Underbara - älskade inspiration! 
Att får jobba med det här - som jag gör; Personliga ‪namnsmycken‬,‪ ‎presenter‬ med kärlek‬ från givaren till mottagaren, det är en gåva som jag inte på något sätt kan beskriva hur tacksam ja
g är över att få!
Ni inspirerar mig med era fina ord, både här på FB - jag älskar när ni "gillar" mina bilder på de ‪personliga smycken‬ vi smitt, och alla fina rader jag får på mail!

Inspirationen till detta ringpar fick jag av någon som inspirerar mig i mycket, faktiskt. Hon är stark och har en rejäl portion skinn på näsan. (Överallt skulle jag tro, men under skinnet "den tuffa, snygga ytan" är hon en mycket varmhjärtad vän och en stolt och god mor.)
Hon ville inte gifta sig och inte han heller, men jag anade en önskan om att ändå "visa samhöre och kärleken inför andra", så jag smidde "SÅ LÄNGE BÅDA VILL" ringar...
Så länge båda vill - ringar!
5mm breda i 2mm gods, handstansad text 2mm original

 Men vi har ju gjort en hel del andra smycken också! Namnringar med maskinfräsning som oxiderats / svärtats.
Namnringar, silver 5mm breda 1mm tjocka
 Förlovningsringar eller Kärleksringar, silverringarna är 5mm breda i 1mm gods. Hjärtana 18 karat guld och namnen är handstansade med 2mm original stålstämplar.
Förlovningsringar i silver med hjärtan i 18k guld
 Denna rejäla Budskapsamulett är på väg till Italien minsann! 
Budskapsamulettten är 22mm i diameter och 2mm tjock. Här har Uffe fräst in gravyren och den har oxiderats - som ni även ser att kedjan har! Oxiderad halskedja är nånting nytt! Och faktiskt väldigt, väldigt snyggt till den svarta texten och det blanka, glittrande silvret i Amuletten!
Budskapsamulett med namn och symboler.
 Oxiderad halskedja och text!
 Stora silverhjärtan som vi lött samman till en kärleksberlock!
Tvillinghjärtan / Stora silverhjärtan sammankopplade.
Handstansat typsnitt Elin.
 Vi gör namnsmycken i 18karat guld också! Här är två Cirklar, 19mm i diameter och 2mm tjocka. Namnen är graverade med fräsning. Detta blir lite djupare än vanlig diamantnålsgravyr.
Namnhalsband i guld, Cirklar i 18 karat

Budskapsamulett med strass-sten

Amulett i 9 karat guld

Stort silverhjärta med maskingravyr

Klassiska silverbrickor på Vaxad bomullsrem,
 silverrör med ring som fästen. Brickorna är matterade.
 Lite rufflig yta på ett klassiskt namnsmycke! Hamrad yta.
Klassisk silverbricka, hamrad yta
 Vill man ha namnen i fläta / graverat som ett korsord passar Budskaåsbrickan fint! 19*27mm, 1mm tjock.
Budskapsbrickan är snygg som korsordssmycke