Utdrag ur dagboken 7 augusti 2006.
Charlie.
060807.
Solen
stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande
runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.
Mina
två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De
busade och välte ut ett saftglas.
Jag
smög undan och kände efter.
Jo.
Nu
kändes det annorlunda.
Vi
hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag
hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen
av min
mage
inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.
Telefonen
hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna
vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv
var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda,
eller tydde på att det hela skulle satt igång.
Förrän
nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan
var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på
hans trettioårsdag.
Vad
som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För
säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort
på sommarstället.
Eftermiddagen
förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu
inget riktigt på gång.
Barnen
somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj
hos farmor.
Finns
det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små
ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder,
tung andhämtning. Frid..
Jag
smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I
skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och
sover.
Mamman
är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva
detta.
Telefonsignalen
bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min
uppmärksamhet.
Jag
smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna
upp och vika mig på mitten av smärta.
Uffe
har hunnit fram till telefonen.
Det
är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon
och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag
ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det
nu äntligen satt igång, eller om det är något
som
jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..
Vi
sitter framför tvn och klockar värkar då hon kommer. Klockan har hunnit slå
nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det
är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och
jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma
är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.
Vid
tio bestämmer vi oss för att krypa till sängs.
Jag
hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt
kring mitt gravida mittparti.
Jag
väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut
till köket för att hämta papper och penna.
Vill
veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har
svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så
jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.
Klockan
tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen – jodå -
han sover så.
Då
inser jag att det faktiskt är inlett.
Konstigt
nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig
livrädd inför förlossningen;
"Det
första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör
dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något
helt naturligt."
Uffe
slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar
om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han
rusar upp och stressar runt i huset för att få med allt.
Jag
går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar;
"Vi åker in nu.."
Mormor
reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar
en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...
Vägarna
in till staden ligger helt öde.
Mörkret
sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär
fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe
planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om
några böter.
Jag
påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall
parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!
Pappor
skulle också må bra av det där
"jag-skall-föda-barn-och-det-kommer-att-gå-bra-hormonet"...
Det
blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter
ett par rökande personal.
Jag
skojar att nu är det slut på lugnet, nu kommer det en bebis snart.
Vi
blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En
barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikelsen
är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle lbi som min
mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man
pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi
blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och
andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio
minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det
är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig
ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!!
Här
skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här
skall födas barn!
Då
blir jag nervös.
Gryningsljuset
har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när
barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag
sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar
inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...
Så
tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa
långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall
precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns
någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen
röst, i slowmotion, djup och dov, som en hel-full-karls.
Jag
hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett
hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!
Barnmorskan
hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag
skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.
Så
går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag
får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för
övrigt jätteskönt!
Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen
klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller.
Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra
centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att
jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från
förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!
All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för
mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*
Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får
tillbaka min lustgasmask!!
Min
förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den
första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna
efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter
tills bebisen kom ut.
Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det
är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra
så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...
Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och
skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv
och mig.
Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans -
han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.
Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och
filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...
Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade
förlossningen!!
Sedan blir allt svart för en sekund.
Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...
Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer
bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.
Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte
förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva
ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!
Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.
Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i
2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...
Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plockar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och
inväntar maskinens varningspip.
En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit
"inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en
gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.
Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte
mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få
se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...
Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på
att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.
Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör
förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss,
Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.
När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.
Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min
kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga
morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ynnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina
älskade barn...