lördag 31 januari 2009

Kärlek, saknad och smärta...

Just nu sitter jag ensam hemma. Eller, jag försöker sitta.
Min rygg har fått ont.
Jäkligt ont.
Som en kniv i ryggen i svanken, Attans vad jag tycker synd om mig själv!...

Pappan har tagit med barnen till Farmor och Farfar för en skridskoförmiddag.
Låter ljuvligt, och gradantalen utanför pekar på härliga minus två grader.
Solen håller på att spricka igenom molnen, så där så det sprids ett milt sken över snön.
Åhh, vad jag vill vara med dem!!
Min härliga familj. Kavar på isen i Bergsbrunna.
Det rev i mitt hjärta värre än i ryggen då jag stod på bron och stirrade på baklyktorna på bilen då de svängde ut på den sandade vägen nedanför vårt hus.

Tvångstankar; Bara det inte händer dem någonting...
Rädsla och kärlek blandat till bristningsgränsen.
Jag måste jobba med det, men jag tycker det är så jobbigt att lämna dem...
Jag längtar så efter dem... Små storgrabbarna...
Skall försöka påskynda effekten av värktabletten så jag får någonting gjort härhemma.
Kycklingfilén ligger på upptining. Skall blanda en marinad, så blir det grillat ikväll! Och hemgjorda Idahopotatisklyftor!
En rejäl sallad till med allsjöns innehåll toppad med Balsamvinegrette. Mums...

Vågen visar ständigt neråt. Sex och ett halvt kilo igår.
Skönt, både för kroppen och för det allmänna välmåendet! Känner att jag varit duktig.
I benen en viss träningsvärk av trappträningen och den raska långpromenaden.
Och så ryggen då. vad nu det kom ifrån?! Blir nästan lite upprörd, man borde haft ont i ryggen för de sex kilona sedan?! Inte NU??..

Well well. Bättring är på väg. Jag känner nästan paracetamolet lägga sig som vadd runt det onda för att kväva det och till sist utplåna det till fullo!

Nu skall jag försöka ta tag i dagens bestyr.
Skall hinna smida ett par smycken också. Hinner barnen hem, så får de hjälpa mig!

fredag 30 januari 2009

Barncancerfonden.

Idag har jag startat ett samarbete med Barncancerfonden. och Älskade Barn AB.
Ett samarbete som ligger mig mycket varmt om hjärtat...

Min mobiltelefon ringde en gång då jag var i andra änden av Sverige på besök hos en kompis.
Det var min lillebror.
Våra föräldrar hade dagen innan rest på semester utomlands och stod inte att nå.
Min lillebror satt i väntrummet utanför läkaren på Akademiska sjukhuset.
Samma morgon hade han upptäckt den onda knölen, som vuxit explosionsartat...
Besked; Cancer.

Panik.

Jag tog omgående nästa tåg från centralen och började min låååååånga resa hem.
Minns att jag satt och önskade att jag funnit råd snabbare och kastat mig på första bästa flyg...
Timmarna sniglade sig fram, trots X2000s framfart över den svenska landskapet.

All min ångest och hjälplöshet vällde över mina kinder i strömmar av tårar.
Konduktören erbjöd mig en egen kupé...

Jag kom upp på sjukhuset några timmar senare, med resväskor och allt.

Lillebrorsan...

Minns att jag fick tag på mina föräldrar och jag kan inte ens föreställa mig den chock det innebar för dem.
Det fanns visst en plats på flyget tillbaka den dagen, men min mamma var inte kapabel till att varken resa själv, eller stanna kvar och flyga hem dagen efter utan min pappa.

Jag stannade på sjukhuset tills de kom morgonen efter.

Det är det allra värsta min pappa och min mamma någonsin varit med om. Och jag...

Det här är nu några år sedan.
Många cellgiftsbehandlingar senare.
I vår blir min lillebror pappa för första gången...

Min lillebror har genom den enda procents chans läkaren gav det, bevisat att det finns mirakel...

torsdag 29 januari 2009

onsdag 28 januari 2009

Känslor.

Igårkväll stod jag ute i silververkstaden ensam.
Det var sent.
Familjen sov och jag hade hunnit tillverka en hel del. Bara ett smycke till...

Jag läste beställningen i mina papper.
Ett minnessmycke...
Älskad - Saknad...
Namnet mellan orden.

Jag smider färdigt ringen. Silvret bränner mina fingrar och mina tankar svävar bort till den som gjort beställningen.
Om det nu bränns i mina fingrar, hur skall det inte brännas i hjärtat och själen av saknad?...

Jag lägger det heta silvret mot städet och plockar fram stansen och hammaren.
Så, på radion;

Goodbye England's rose
May you ever grow in our hearts
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart
You called out to our country
And you whispered to those in pain
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name

And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset
When the rain set in
And your footsteps will always fall here
Along England's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend ever will

Loveliness we've lost
These empty days without your smile
This torch we'll always carry
For our nation's golden child
And even though we try
The truth brings us to tears
All our words cannot express
The joy you brought us through the years

And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset
When the rain set in
And your footsteps will always fall here
Along England's greenest hills
Your candle's burned our long before
Your legend ever will

Goodbye England's rose
May you ever grow in our hearts
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart
Goodbye England's rose
From a country lost without your soul
Who'll miss the wings of your compassion
More than you'll ever know

And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset
When the rain set in
And you footsteps will always fall here
Along England's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend ever will

Jag stod helt stilla. Hela låten igenom.
Tårarna på mina kinder märkte jag inte förrän radion tystnade...

tisdag 27 januari 2009

Smycken med Budskap...


Många smycken har det blivit i min verkstad.
Varenda namn är inslaget med hammare, bokstav för bokstav.

Tänka sig att det är lika roligt för vartenda smycke jag gör.
Jag kan inte låta bli att tänka på den älskade människan vars namn jag märker silvret med...

Häromdagen gjorde jag ett smycke med ett namn vars bärare hunnit bli 20 timmar gammal...
Så liten, ny människa i världen...
Ett alldeles nytt kapitel har skapats.
Eller kanske hellre, en helt ny bok.

Livets mirakel. Är det inte fantastiskt egentligen?...

måndag 26 januari 2009

Bye bye baby...

Idag sålde jag Charlies vagn.
Den har stått i vår andra-hall länge nu.
Inte fått rulla på flera månader...

Charlan vägrar ju vagn.

Men det var lite vemodigt. Nu ÄR det verkligen ingen bebi längre.
Storkillen...

Han blev ledsen då han kom hem från dagis och jag berättade att hans vagn nu fått en ny liten bebis som skulel använda den.

Som tur är har ju Charlie fortfarande kvar tvillingemmaljungan jag köpte åt honom som sov-dagisvagn.
För han ÄR ju inte helt utan vagn, OM han skulle vilja åka igen.
Han log mot mig. Kavat; -Javisstja!

Vagnen som står i dagisförrådet, och som personalen gääärna skulle vilja låna ut till någon annan, mindre som fortfarande sover på dagen... ;o)
Charlie blir stor med stormsteg!!!
Inte sjutton minns jag att det gick såhär fort sist?!...

Även om mina sexåringar var 2½ för sisådär några månader sedan...

Livet har lagt in en högväxel och gasat upp till 120. På nolltid...
Hoppas snart vi svänger in på någon härlig landsväg och hinner njuta av utsikten igen...

söndag 25 januari 2009

Bökföring, bokföring, siffror och Nuffor...


Klassiska silverbrickor med karbinhakar på Ärtkedja.
Strass stenar och hjärta.

Idag har jag suttit med bokföringsprogrammet som skulle vara så himla enkelt.
Fick spel på det häromkvällen och ringde min kompis revisorn. Som tog med sin dotter hit, och så har vi suttit med det där jäkla programmet och benat och stött och blött med momsrapporter och ditten och datten.

Jag som tyckte bokföring var enkelt?
Hon som dessutom jobbar som ekonomichef på ett stort företag.
Men det ÄR alltså bokföringsprogrammet jag valt ( tyvärr...) som det är fel på.
Suck.
Många sköna timmar i soffan blev vi rånade på...

Äsch. Hon är skittrevlig och det är inte ofta man tar sig tid att träffas.
Nu fick vi tid, för vi skrattade och hade ganska kul samtidigt som våra barn hade tokskoj!
Pappan? Han lagade en fantastisk middag under tiden... ;o)

lördag 24 januari 2009

Blåsa och snöslask!


Många ringar smiddes i min verkstad natten till fredag!
Sitter med en jätteblåsa på höger pekfinger (skriver lite haltandes...;o)

Tänkte efter fem ringar, att nu får det räcka. Men så hade jag bara dessa tre kvar på listan. Klart de skulle bli klara också.
Jag avskyr verkligen att skjuta upp saker.
(Kanske bäst att ha hål på blåsan så det läker, för det läker väl fortare då?!)

Idag tog jag med en av storpojkarna och lillemannen och for på kalas.
Vägen dit har vi åkt förut, nya fina E4:an.
Men det tycks som om - tydligen!! - att de gjort om.
för då vi kommit en bit på vägen stirrade mig i ansiktet tvenne nya skyltar från vägkanten! Skyltar jag aldrig sett förut!!

Stora, runda Gula med röd kant omkring.
Svarta siffor på rad;
120

Oj, vaknade till ordentligt!
Och gasade på lite i snömodden...

Kalaset var jättetrevligt. Skattjakt, Lotteri och Tårta förstås!...

Andre storkillen som inte ville gå på kalaset (?!) och pappan tog lillbilen till Fyrishov.
Vattenrutschkanor, bubbelpooler och lunch på hamburgerställe...
De hade också en trevlig dag!

Ikväll somnade alla tre grabbarna helt utan bök.

Jag kommer snart att göra detsamma.
Imorgon har jag och mannen ett tufft träningspass inbokat.
Mormor stannar till och passar barnen. *Tack!*

Kul att man finner nöje i att träna tillsammans. Också...

fredag 23 januari 2009

Trillingar??


Fredagkväll.
Ännu en arbetsvecka till ända.
Eller, det hade varit så, om man inte vore egenföretagare som både jobbar och är ledig både i tid och otid! ;o)

I morgon skall vi på kalas!
Till en tjej som är nästan två veckor yngre än mina äldsta.

Vi satt en gång på ett café jag och den mamman - vi umgicks mycket mycket flitigt innan vi fick barn - hade våra småttar i barnstolar bredvid varandra.
Mina grabbar iklädda, från mormor, likadana blå-vitrandiga tröjor, och lille tjejen bredvid i rödrandigt.
Så sött så det föreslog!

Jag passar i en lugn stund på att smita iväg från bordet för att pudra näsan.
Min kompis Kristin har de tre gulltottarna helt under kontroll.

Det här får jag berättat för mig då jag återvänder till bordet.

En äldre, fin dam hade kommit fram till Kristin.
Sagt att Ååååhhh, så sött, är det trillingar?!

Kristin förklarar precis som det är;
Nejdå, de här grabbarna är två veckor äldre.

Varvid damen får ett synnerligen häpet ansiktsuttryck;
Hur lyckades du med det?!

torsdag 22 januari 2009

Äntligen helt friska, Nu jobbar mamman som hon skall.


På dagtid.
Barnen gick första dagen på dagis idag efter sjukperioden.
Jag jobbade på dagen, och det var länge sedan kändes det som...
Många natt-timmar har det smitts härute på landet...
Idag tog jag en låda med paket som skulle skickas och for in med till Postens Företagscenter, så de hinner fram innan helgen!

Imorse visade vågen på 4 kilo minus. Härligt!!! Mitt kämpande har gett resultat.
Snabbt!!!
Firade med en lång promenad mellan alla ärenden jag hade i "stan".

Ledig torsdagskväll alltså.
Borde göra lite te och sätta mig i soffan bredvid mannen.
Vi har inte setts så mycket under den gångna veckan.
Han jobbar dag, jag är hemma med kids.
Han kommer hem, jag lämnar kids och går ut till jobbet.

Japp. Så gör jag.

onsdag 21 januari 2009

En stunds effektivt arbete.


En stund av effektiv kreativitet på nattkröken (utanför silververkstaden, för där är det så jäkla roligt!!) resulterade i de mycket efterfrågade Presentkorten!
*Äntligen*

tisdag 20 januari 2009

En Ängels Namnsdag.

Idag tänder jag ett ljus i mitt fönster och sänder varma tankar till en Ängels familj.
Min käraste Johanna, Allra käraste Syster och hennes familj.
Sebastian finns alltid i våra tankar, och lite mer därtill i dag.

Så svårt att få orden att räcka till.

Så det kan forma sig...


Snön kommer och går med kylan.
Finns det ingen snö på vår tomt går det utmärkt att åka pulkor på frosten...

Killarnas magar blir bättre och de börjer längta ut, till kompisar och busiga lekar.
Det är ganska skönt att ha några lugna förmiddagar, länge i sängen. Sovmornar lyser med sin frånvaro då barnaögona slås upp runt 06snåret.
Men att ligga kvar ett tag och kika på tecknat smäller rätt högt det också.

Häromdagen var vi till skridskoisen på åkern, på sina ställen hade det varmare vädret gjort skulpturer i isen. Solen glimmade så vackert i frosten.

Hur saker kan forma sig, ja...
Smält silver som man häller ner i en balja vatten...
Barnets hår på morgonen när man lade ungen blöt i håret på kudden på kvällen...
En macka som käkats på runt om, kan se ut som en sol, elelr en båt?!

Satt bredvid min lilleman vid frukostbordet imorse.
Storgrabbarna hade för länge sedan lämnat oss ensamma och lekte på golvet i sitt rum.
Jag undrade hu livet skulel forma sig för den lille Velourklädde pilten som smaskade musli med mjölk så förnöjt.
Att hans lilla ansikte idag är så bekant.
Hans lilla vackra huvudform och den lilla glada munnen.

Snart är han väl fjorton och jag undrar hur hans liv ser ut då?..
Det är nästan så att man blir rädd då man tänker på det.
Hur kommer framtiden att bli.
Vad tar livet med oss på för resa?...

De små händerna som håller upp tunnbrödmackan.
hans små korta mjuka ben som sticker fram ur de röda velourbyxbenen på pyamasen.
Växer hela tiden.
Utvecklas, lär sig nya saker varje dag.

Emil kom och visade mig att båda hans framtänder i överkäken var lösa.
Min lille man. Storkillen.
Det går snabbt nu. Igen.
Växer fort. Ärmar på tröjor och byxben blir korta snababre än jag hinner säga vilken storlek det är på plaggen...

Den fleecefodrade galonjackan - jättepraktiskt by the way - hade trekvartsärmar då jag tog på honom den en morgon.
Fick såklart bege mig runt varenda affär i hela Uppsalatrakten i jakt på en större. Som inte var för stor alltså..

Tjaa. vad säger man? Hur livet kan forma sig, och alla tankar om det också...

måndag 19 januari 2009

Karantän...


Alla tre barnen ligger på golvet och leker med Lego.
Då smiter mamman ifrån två ögonblick...

Min websida har små barnsjukdomar efter flytten från ena webhotellet till det andra.
Håller på att lösas som bäst.
Det är jobbigt då jag inte vet hur man gör, men jag får hjälp!..

Just nu fungerar bara "medelanderutan" i kontaktformuläret, och det ser lite konstigt ut i min inbox då alal beställningar kommer in med bara "namnen" / "Texten" som skall stå på smycket... :ó(
Men, jag jobbar vidare med att få det att funka, snart skall det vara som vanligt igen, och det skall bli sååå skönt.

Mina barn har inga barnsjukdomar, men väl konstiga magar.
Kräksjukan har lagt sig, och vi "roar" oss med efterdyningarna.
Evigt spring på toa, och sjutton blöjbyten i kvarten på lilleman.

Det vackra i kråksången är att både pappan (hypokondriker) och jag klarat oss!
Skål, för det!!

Nu hör jag Legotornet rivas från lekrummet, bäst jag kollar upp det...

söndag 18 januari 2009

Igång igen!!


Nu är www.alskadebarn.se igång igen!
Jösses, sicken pärs!

Nyheter, och Gästboken är fortfarade under "underhåll" och kommer snart att börja fungera igen.
Det är inte lätt, men man känner sig allt lite stolt när man lyckats forcera ett stort hinder!

Imorse vaknade jag klockan fem av en lilleman uppe och yrade runt - knappt vaken - jag visade honom sängen igen och han somnade gott om.
Jag också.

Sedan blev jag väckt av pappan, orligt, då han funnit samme man heeeeeeeeelt rödflammig / fläckig!!
Kliade som attans för att säga det milt.
Vi ringde sjukvårdsupplysningen efter att egna eftersökningar på nätet och i läkarböcker givit noll.
Akuttid på husläkarmottagningen om trekvart.

*Att det inte tar slut!!!*

Jag och Emil for in och där konstaterades Nässelutslag.
Med ett Tavegylrecept for vi vägen om jourapoteket och hem igen där resten av familjen låg och såg på morgonteve i våra sängar.

Emil blev snabbt bättre och vår söndag har varit mysig.
Garaget har bivit urstädat, den lilla snö-frostblandning i vår backe utanför har fått rejälv med stryk.
Gräset lyser grönt där numera...;o)

För barnen blev det pannkaka både till lunch och middag. Favoriten näst köttbullar.
Snällt mot oroliga magar, så vi körde på deras önskemål.

Min lillebrors -blivande- fru kom och hämtade Urban, så nu ståtar jag med en nästan tom groventré! Härligt härligt!
bara några småsaker till som skall bort, sedan har vi ett helt rum till där!

Imorgon har jag bestämt att vi är hemma för att kurera barnamagarna ytterligare, så jag hoppas på en lång, härlig sovmorgon.
Jobba får jag göra då pappan kommer hem från sitt jobb.
Han börjar ju runt 02.30snåret och brukar inte vara så sen hem.

Nu är det söndagskväll, och jag har lite mer med bokföringen att göra. Sedan tänkte jag faktiskt joina min man i tevesoffan en stund.
Det har varit mycket den här helgen och jag känner att jag behöver ladda batterierna.

lördag 17 januari 2009

Äldre version av www.alskadebarn.se


Nu är det tydligen en sida - inte uppdaterad sedan innan Jul - som ligger ute.
Och inga kontaktformulär fungerar.
Men, beställningar kan ju läggas via mail ( hittas b.la under "Kontakt") och det har många förstått!

Jag ler åt minnet då jag satt med upp-över-öronen-panik då websidan låg nere igår, men precis då jag fått igång mailen igen.
Två beställningar av försynta människor;
"Ditt kontaktformulär fungerar inte men får jag beställa här via mail istället?"

Självklart!! Det går jättebra!!...
Jag blev så glad!...

Hua för igår.
Det är inte roligt när jobbet är "stängt".
Och man tycks inte kunna, ha kunskap att göra någonting åt det...

Och min lilleman nummer två som råkade ut för magsjuka igår, på benen, pigg och glad idag.
Hoppas det bara var en sån engångs för honom!!
Och jag vill INTE ha!!!!!

Pyttemannen och pappan håller som bäst på med tvätten.
(Blir ju mycket tvätt med tre barn, speciellt med magsjuka....)
Pappan berömmer och utnyttjar vår lille 2åring till att springa över hela huset med vikt tvätt till de olika byråerna och garderoberna.
Lillemannen tar sin uppgift på allra största allvar och jag hör hans små fötter pinna mot trägolvet i ivern att utföra sitt jobb!

Härliga unge!! Han har jättekul!!!

Nu väntar jag med tillförsikt på antingen ett mail från min webleverentör med instruktioner hur jag komemr åt att ändra / uppdatera min websida till den senaste versionen, eller på att min webmaster skall komma hem från mässan.

Tyvärr blir det ingen mässa för oss, den här gången heller.
Jag vill absolut inte lämna sjuka barn till någon barnvakt. Och att lämna pappan själv med sjuka barn låter inget vidare heller, bara för att jag skall få ha roligt...

Då stannar jag hemma och så gör vi något roligt - som vi klarar av - tillsammans istället.
Mässor kommer fler.
Barnatiden.... Om den går lika fort som bebistiden så gäller det att ta tillvara på varenda minut...

Om nya kunder också hittar in på min blogg, så ha tillförsikt, min webshopsajt
Älskade Barn AB. Namnsmycken. kommer snart att vara igång som vanligt igen!

Appropå "hitta till min blogg";
Igår "Kaosdagen" var det all-time-high läsare här! Hela 50% helt nya unika läsare!...
*Skrämmande spännande faktiskt!*

fredag 16 januari 2009

www.alskadebarn.se ligger nere!!

Jag jobbar som en tok för att få det att funka.

Nu har jag i alla fall lyckats fixa så jag kan ta emot mail och skicka via
info(a)alskadebarn.se

Nu är det "bara" websidan och de två andra mailkontona knutna till min Outlook som skall fixas.

Det är svårt när mani nte kan.
För jag kan inte. Jag tokchansar. Och Tokchansar på nytt när det inte funkar.

Hua..
Det här var den värsta dagen på länge!!!
För nu har nästa i barnaskaran gått och fått magsjukan.
Samtidigt som jobbmobilen ringer.

Hoppas attni därute vet vad det innebär / förstår att vara mamma/webmaster/yrkesmänniska/kund/osv..

För emellanåt tjorvar det ihop sig rejält!! Allt på samma gång, samtidigt med full kraft.

Nu har pappan hamnat framför tv,n med fjärrkontrollen. Jag skall ta mig ut i verkstaden och smida dagens beställningar.
Det skall bli skönt. I mitt eget forum, där jag hör hemma...

Imorgon blir det ny jakt på att få igång min websida.
Som f.ö tycks komma upp och försvinna med jämna mellanrum.
Hoppas det fungerar igen, snaaaaart!!

*phu*

Webhotell, domäner, ompekning, lösenord och användarnamn...

Jösses AMALIA!!!!!!!!!
Nu ligger min hemsida nere. Tydligen.
Min gamla webhotellsleverentör har visst stängt ner det nu, efter min uppsägning i mitten av december.
jag som trodde alla ompekningar etc. var klara.
Typ. Inte.
SHIIIIIIIIIIIIIT.

Eftersom jag är helt okunnig, har jag fått hjälp av en fantastisk tjej, men tyvärr har hon inte stått att nå idag eftersom hon är på mässa.
Jag trodde det redan var "ompekat och klart"
(Fråga mig inte, jag har ingen aning.....)

Min förmiddag har varit helt kaosartad.
Suttit i telefon med en mycket hjälpsam kille hos min nya webhotell-leverentör.
Stackarn, jag som inte kan nåt...

Nu hoppas jag att han med min "hjälp" lyckats peka om sidan till rätt servrar, så den börjar fungera snaaaaaaaaart!!

Jösses, vilken panik jag fick då det inte funkade längre!!!

Hoppas,hoppas,hoppas det börjar funka snabbt nu!!
*ber på bara knän*

torsdag 15 januari 2009

Småbarnssaker, rensning...


Med tungt hjärta har jag dragit slutsatsen att det måste rensas lite i förråd och skrymslen...

Nu åker Charlies vagnar.
Brorsan och hans tjej fick välja, så Urban åker hem till dem idag.
Buggan blir då kvar till salu.
Charlie har inte velat åka vagn på länge. Så nu är det dags.

Mitt fasterskap innebär förhoppnigsvis att fler barnasaker kommer till användning av en liten bebi igen...
Skall bli så ljuvligt!!!

Eftersom barnen (Emil) bättrat på sig - sköööönt!! - skall vi bege oss ut i förråden och kolla vad som kan rensas bort mer.
Efter lunch.
Det är ett visst jobb att ha tre grabbar hemma i karantän efter att en av dem kräkts.
Som typ, ett heltidsjobb.

onsdag 14 januari 2009

Ooohh, Noooo!!!!


Ringar i 2mm gods, 3mm breda.
Skulle vilja ha själv, fastän tre och kanske bara 2mm breda...

Inatt hade jag just snitt klart, duschat och krypit till sängs.
Möjligen hade jag hunnit somna också.
Så hör jag min störste lilleman ropa med liten röst;
-Mamma.... Jag mår illa....

*NEJ!!!*

Jo.

Då var det vår tur.
Usch.
Än så länge bara han. Men alla barnen är såklart hemma.
Highlife här hemma. Jag som har massor på jobbet.....
Nåja, vi städar och donar...
Vi tvättar och spritar händerna och sanerar.
Hoppas, hoppas, hoppas vi andra klarar oss!!

Han ligger just nu i min säng, mår inget vidare, men behåller en liten skorpkant, och några skedar glass. Lille mannen. Storkillen. Mitt ynkepynk...

*Hoppashoppashoppashoppashoppas*

tisdag 13 januari 2009

Vart tog vintern vägen?...


Efter morgonens silvertillverkning åkte jag iväg till Postens företagscenter för att skicka alla paketen.
Vägarna var skitigare än någonsin, spolarvätskan gick åt som smör i solsken.

Hela luften kändes smutsigare.
Usch. Jag saknar snön!!
Jag vill åka skridskor med kidsen varje dag efter dagis.
Jag vill ute mdd skidorna!

Letade i varenda affär i länet - kändes det som - efter ett fleecefodrat galontäll till min störste kille.
Joel kan ha sitt fortfarande, men Emil har brakat iväg på längden.
Hittade ett till slut. Men jösses, vad många affärer som har slut...

Det blev fodrade stövlar också till alla tre barnen. Likaså Galonvantar.
Vill inte att deras små händer och större fötter skall vara blöta!...

Är på väg ut i silververkstaden igen. Så fort barnen somnat.
På med babywatchen, ( mitt bästa köp!!) och så ut. På med musiken och så smida!

Nejdå, jag lämnar inga barn inne själva. (!!??!!)
Pappan ligger på soffan med fjärren i handen och drar timmerstockar... ;o)

måndag 12 januari 2009

Ta tillfället i akt...


Gör någonting av nästa minut.
Hitta ditt lilla mirakel. Bjud dig på en stund. En egen alldeles som du vill ha den.

Jag vet vad jag skall göra.

Efter duschen - jo jag har jobbat i silververkstaden så jag är alldeles skitig!- skall jag ta på min mysigaste flanellpyamas, fårskinnstofflorna och så skall jag ställa mig i mörkret i mina barns rum.
Lilleman sover i rummet mittemot sina tvillingstorebröder.

Där i mörkret skall jag sätta mig och sitta alldeles stilla och lyssna till deras lugna andetag.
Jag kommer att höra hur de sover, trygga i sina sängar.
Min arbetslust och ivern att bli klar för dagen kommer att lägga sig.
Jag kommer att känna stolthet och glädje över hur jag tillbringat dagen.
Allt jag hunnit göra och allt jag hunnit se.

Jag kommer nästan att kunna ta på den. Kärleken till mina barn...
Sedan när jag känner att jag nästan domnar bort, skall jag resa på mig. Smyga fram till deras små sovande ansikten.
Kyssa deras pannor för att sedan smyga till min egen säng.
Somna i ro. Somna lycklig...

söndag 11 januari 2009

Kalas och nattgäster.


Fredagkvällens-mecka-ihop-en-bild-i-photoshop.


Klockan elva igår stod jag med blå grädde och smetade ut över tårtan.
De första kalasgästerna ringde på dörren.

Vi hade ett härligt barnkalas med massor av barn och föräldrar.
Grillkorv, Joels hemlagade - med mormor - Apelsinsaft och Tårta förstås.

Sedan stannade en familj kvar och vi var ute och åkte de nya pulk-tefaten i backen hela eftermiddagen. Friska och rosiga om kinderna återvände vi in för att ordna med middagen.

Fantastiskt god Oxfilé och klyftpotatis med en rejäl sallad.
Goda vänner, kompisar till barnen, skålar med godis och lite bågar.

Härliga, härliga lördag!

Barnen somnade utan bök vid 19.30 tiden.
Sedan satt vi, fyra vänner och drog en spader och småsnackade ända fram till 01.30.
Jösses, att man inte gör så oftare?! Bjuder över några vänner och har en heldag/helg?!
Det var det trevligaste på länge.
Om än att man faktiskt är lite trött idag...

Det har dock blivit skidåkning och pulkaåkande.
Och en jättegod lunch tillsammans innan våra vänner vände kosan hemåt.

Nu spelas det litet tvspel, och jag är inne och betar av alla beställningar som kommit in under lördagen och söndagen.

Ikväll skall jag ut och testa en nyhet i verkstaden - kan inte hålla mig!!! - men det blir att krypa isäng tidigt.
Viktigt och spännande möte imorgon på förmiddagen, och det är en hel del som skall hinnas med innan dess.

Nu kallar min härliga familj på mig.
Inte för att de ropar, men min kärlek till dem vill absolut vara med och utmana dem i Buzz. Jag hör deras pärlande skratt och vill inte missa deras glada ansikten för allt i världen just nu!!

fredag 9 januari 2009

Fyrstavar i 925 Silver!


Fyrstavar i 925 Sterling Silver.
Plats för text på alla fyra sidor!
Här på Vaxad Bomullsrem. En Fyrstav i varje ände, säkrade med en liten Silverrring.

Jag tror mannens fru kommer att bli glad över sin födelsedagspresent!...

torsdag 8 januari 2009

Namnsmycken med olika typsnitt!



Nyhet på Älskade Barn!! Små bokstäver!!!
Nu finns olika typsnitt att få till Namnsmyckena!
Typsnitt "Charlie" på bild längre "ner" i bloggen.

Fler bilder, kika in på
Älskade Barn AB. Namnsmycken.

onsdag 7 januari 2009

För sex år sedan idag...

Blev jag mamma till världens finaste barn!!
Emil och Joel låg samtidigt i min mage, och äntrade jordelivet med bara en minut mellan.

Men de hade legat 40 veckor och två dagar i min mage då...

Jag satt inatt och mindes hur det var den där natten för sex år sedan.
hur jag suttit på samma vis men då vänt drömmarna fraåt och försökte förstå hur livet skulle bli med två små barn.

Inte för en miljon hade jag kunnat föreställa mig hur de skulle vända upp och ner på mitt liv!!
Hur de skulle förändra mig som människa, min syn på livet, och mina mål.

Mina Älskade, Älskade Barn!...

Jag köpte i början av graviditeten en bok om det fantastiska underbara det innebär att vänta - och få - barn.
I pärmen skrev jag några ord, som med facit i hand är så sanna att det inte är sant;
Allting är Nytt.

Det tyckte jag då, att jag liksom såg världen med nya ögon, alla saker jag upplevde och utsatte mig själv för, gjorde jag med och för mina barn.

Mina små, små kommande barn.

Aldrig i livet hade jag kunnat föreställa mig den enorma kärleken som sköljde över mig då barnen sedan kom.
Så små, så vackra. Mina. ( Och pappans...) Mina egna små varelser. Nya inför världen och som oskrivna ark på vilka det var min uppgift att fylla raderna med mening och liv.

Idag är det sex år sedan de kom ut till oss.
Sex långa, härliga år. SOm har gått så fort att det är helt makalöst egentligen.

De har just lärt sig åka skridskor.
Fortfarande har de valt att bo i samma rum. Det är nog tryggt så.
De är verkligen helt olika små växande personligheter mina sexåringar...
Intelligenta, vänliga och bråkiga emellanåt. Sunda.
De tar för sig med enorm aptit på livet, och jag försöker göra allt i min makt för att ge dem trygghet och möjligheter att upptäcka och stilla sin stora kunskapshunger.

Att vara mamma är det absolut största jag nåsgonsin varit med, och kommer att vara med om. Det är jag helt övertygad om.
Varje dag är helt ny.
Ett oskrivet ark, som vi skall fylla med meningsfulla ting.
Lärdom och Kunskap. Kärlek och trygghet. Vila och Lek.

Klockan min här bredvid står nu på 10.57

För sex år sedan, och tre timmar började mitt liv som mamma.
Det känns om en evighet, samtidigt känns det som några andetag sedan bara...
Då var jag bara en vanlig tjej...

Här kommer mina minnen om hur det gick till...

I mitt förra liv var dagarna så.. vanliga..
Man steg upp, duschade, åt frukost bestående av smörgås, kaffe och juice. Så strök man skjortan och klädde sig.
Tillbringade en kvart framför spegeln och blev i bästa fall nöjd med håret efter "första omgången".

Så for man iväg hemifrån. En halvtimma med bil, officiellt en timmes restid till jobbet.
Bra musik på stereon, dyr i inköp, men ack så värd sitt pris med tanke på hur många mil man körde egentligen.
Musik på maxvolym var ett måste för en bra dag, och en god början på en toppendag!
Bilen, en liten, snygg, snabb sak. Blixtrande ren och i skarp färg. Matchade mig som person ganska väl enligt vänner.

Så, den där lördagseftermiddagen.
Vi hade just hämtat ett par vänner och var på väg till sommarens största fest.
Jag körde givetvis, inte "bara" ganska nyligt gravid, utan också oändligt rädd om min bil..
Ingen annan fick röra..

Korsar en större väg och kör in på en rak, dubbelfilig 50-väg.
Klockan är 17.30 vi har god tid på oss och jag kör inte fortare än 50 km/h.
Musik i bilen, och ett glatt gäng diskuterar livligt vad som skall komma att hända under kvällen.
Själv skall jag "släppa graviditetsbomben" för alla mina vänner!
Mitt leende på läpparna förvrids till ett ljudlöst skrik, jag hinner se min man och hans kompis i backspegeln,
i ögonvrån ser jag min väninna sträcka sina händer mot instrumentbrädan.

Mina ögon naglar fast kvinnans, som sitter i den röda Ford Escorten och som just svängt ut från parkeringen och som korsar vår körbana.
Hon skriker..

Jag har trampat ner bromspedalen för allt jag är värd, mina knogar vitnar om ratten, min käke går liksom i lås.

Så smäller min bil in i förarsidan på hennes..
Jag ser fortfarande in i hennes ögon.

Mina vänner klämmer sig ur bilen. Jag får inte ens upp min förardörr.
Får hjälp att klättra ur på passagerarsidan. Mina händer skakar. Jag kan inte tänka..

Folk börjar samlas omkring, men ingen vågar gå fram. Min vänninna är sjuksköterska och får med mig till dikeskanten där vi sätter oss. Jag sitter helt still.

Kvinnan som kört Escorten är hysterisk, hon erkänner omgående att hela felet var hennes.
Jag tar fram min nyinköpta kamera. Istället för att fota glada vänner på fest, förevigar jag min vackra bil.
Totalförstörd..

Polis anländer till platsen. Tre brandbilar och tre ambulanser.
Jag får blåsa i en alkoholmätare. Självklart har jag inte druckit fräser jag, jag är ju GRAVID!
Min vänninna får tvinga mig in i en ambulans, maken har de lagt på bår med stödkrage. Jag följer väl med för hans skull..
Sitter i fram och samspråkar med ambulansföraren. Nu i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratade om.

Våra vänner kommer efter i en taxi.

Uffe rullas iväg för röntgen och de vill göra ett Ultraljud på mig. Bältet och krocken kan ha skadat bebisen.
Jag leds iväg av min kompis. Undrar vad jag gjort utan hennes stöd?

Vi kommer upp på en till synes öde avdelning och sätter oss i väntrummet. Då börjar jag bli lite rädd.
Tänk om det faktiskt hänt något med fostret? Jag är i vecka tio nu..
En läkare, Maria kommer och hämtar mig, klockan har slagit 19.00 på lördagskvällen.
Johanna frågar om hon skall följa med. Nädå, det är ok..
Jag stapplar efter läkaren och får lägga mig på en brits.
Maria börjar med ett VUL.
Sköterskan som står bredvid mig håller min hand och småpratar. Jag har börjat skaka okontrollerat och har frossa. Mumlar något om att jag fryser..
Läkaren frågar om vi vill ha en liten pojke eller en flicka?
Jag svamlar fram något om att, jag vill nog ha en kille, och Uffe vill nog ha en tjej, men så sa Uffe att det vore ju skoj om det blev två, då hade man ju gjort sitt liksom..

Maria övergår till UL.
Titta här säger hon och jag tittar.. En grå suddig skugga, några siffror och lite ljusgrått dis..
Sköterskan flämtar till och släpper min hand. Går fram till skärmen och tittar sedan på mig.
-Vad sa du att din man ville ha sa du?
Jag håller andan och vill inte höra,
-Tala inte om vad det blir för kön!! Det vill vi INTE VETA!!

Läkaren ler mot mig. Jag kommer fortfarande idag exakt ihåg hur hon ser ut.
-Ni skall få tvillingar!
Hon visar de två mörkare partierna på skärmen, och så de två små bönstora fostren.

Jag skriker.
Johanna säger att hon blev verkligen livrädd då hon hörde mig ute i väntrummet. När jag sedan kommer mot henne och storgråter, då är hon säker på att jag har förlorat den lilla i magen..
Jag får inte fram ett ljud, står i väntrummet och håller fram Ultraljudsbilderna.
Viskar; -Vi skall få tvillingar..

Vi gråter en stund, av lycka eller förvirring. Så går vi ner till akutväntsalen. Där ligger min sambo på en bår, med stödkrage bland alla akutsjuka eller skadade.
Han ser på mitt rödgråtna ansikte, men hör min spruckna röst när jag håller fram bilderna;
-Vet du??, vi skall få två på en gång! Vi skall ha tvillingar!

Någon i väntrummet trotsar den tunga tystnaden i väntrummet och börjar applådera, några fnissar.
Jag hör ett "Grattis".

Vi får flytta till ett litet rum innanför dörrarna. Jag håller bilderna i handen och tittar förundrat på de två ljusare fläckarna. Det där är mina barn?.. Två?.. Vi skall få två stycken..

När blivande pappan rullas iväg för ännu en röntgen ringer jag mina föräldrar.
De är i sommarstugan tio mil bort.
Det är pappa jag talar med då jag meddelar att det bor två stycken i min mage.
Han blir alldeles tyst.
Så hör jag mammas röst. Då börjar jag gråta igen.

Nu i efterhand har mamma berättat att jag var väldigt ledsen över min bil, jag grät i pappas öra och bedyrade min kärlek till den där plåtsaken.
Pappa sade att han struntar väl i bilen?! Han köper en ny, om det var så himla viktigt!
Han skulle ju bli morfar! Dubbelmorfar på samma gång!!

Efter diverse kontroller och med krage och sjukskrivningsblanketter fick vi lämna sjukhuset.
Våra vänner skjutsade hem oss och det var nog inte förrän då, hemma i vår egen säng som jag verkligen fattade vad läkare Maria hade sagt.. Jag kände på min mage och sände varma tankar ditin.

Prolog;
Min kära bil stod inte att rädda. Den fick tillbringa sin väntan på skroten på bilverkstadens bakgård.
Vi fick komma dit och tömma den på saker. När jag såg den stå i solljuset, alldeles skinande ren men totalt tillknycklad började jag åter att gråta.
Men när jag då lade händerna på min mage och kände hur nära mina två små barn fanns, och hur oändligt mycket viktigare de var för mig, tyckte jag nästan att det var värt det.
Annars skulle jag ju inte fått veta på tio veckor..

........................
Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell..Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oudvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.

Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..

Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, Nu äntligen Tina.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än..

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.

Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrann med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer Ulf. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Uffe har tårar i ögonen..


Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd. Så säger han till mig;
-Jag tycker att det blev en "Emil" och en "Joel".
Nils Emil och Nils Joel.
Emil som kom ut 13.44 vägde 3750gram och var 51cm, Joel anlände 13.45 vägde 2670 och var 46cm lång.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?..Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när Uffe gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.

I en liten glasvagga, under röda fleccefiltar ligger de. Emil och Joel. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och Uffe väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn..

tisdag 6 januari 2009

Förberedelser inför den stora sexårsdagen imorgon!!


Nyhet - Förhandstitt!!- Kommer snart!!
Nytt Typsnitt!!
Typsnitt "Charlie". I min webshop:
Älskade Barn AB. Namnsmycken.

Imorgon är det den stora dagen!
Mina Tvillingpojkar fyller 6år!!

Förberedelser hela dagen. Köpt paket, jättestora!!... ;o)
Var nyss in till stan och hämtade deras favorittårta.
Öppnar bildörren. Ut ramlar tårtkartongen. Upp och ner.....

Well well.
Jag skall kika in i kartongen sen då barnen lagt sig för att beskåda moset.
Behövs det, tar jag barnen (dagis stängt för planeringsdag) och åker in och köper en ny tårta imorgon.
Inte hela världen ju.

Idag har vi åkt skridskor. Igen.
Varje dag nu en tid, det är ett mycket skönt sätt att röra på sig, och man saknar inte Inlinesen-sommartid lika mycket nu.

Ikväll skall några presenter slås in, Oxfilén läggas i marinad - familjemiddag på kvällen med både farmor, farfar, mormor och morfar.
Kanske kommer morbror och moster också?!

Sådär, nu skall mina älskade barn få ta ett bad.
Vill vakna med dem alla i min säng imrogonbitti, seeeent och då skall de lukta sådär gott som bara nybadade ungar kan!!

Ikväll skall jag bara sitta och minnas hur det var den där dagen, för snart sex år sedan...

måndag 5 januari 2009

Älskade mamma!



Älskade mor, Älskade Mormor och Älskade Svärmor!!
Idag är det din dag!! Födelsedagen / Årsdagen - kalla det vad du vill.
I dag för några år sedan kom du till jorden!
Född i en stor-lantbrukarefamilj.

En i skaran av syskon, varken först eller sist.
Många historier har du berättat om din uppväxt. Både goda och ... lustiga.
Kärleksfull mellansyster blir mamma. Till mig och lillebrorsan.
Nu är du mormor, och snart, alldeles snart skall du även bli farmor.

Jag hoppas så innerligt att du ser tillbaka på ditt liv emellanåt, och känner stolhtet och glädje över allt du lyckats åstadkomma!!
Alla dina goda sidor som du så gärna delar med dig!
Hade de inte tyckt så fantastiskt bra om dig på jobbet, och hade du inte älskat ditt nattjobb på Akademiska Sjukhuset så hade jag aldrig tillåtit dig att gå dit istället för att jobba med mig.

Dina barnbarn älskar dig så högt!
De skulle nog gärna vilja att du sov kvar här istället för att åka till jobbet vid deras läggdags...
Jag vet nog att du aldrig skulle få sova själv - med morfar - uppe i er våning i vårt hus! ;o)
Tre små grabbarna skulle hålla stenkoll på vems tur det var att få ligga i din famn!!

Mina Varmaste av Kramar, Kära Mamma!!
Gratulerar på dig Födelsedag!!
Må Solen alltid skina över dig och de dina!!
Jag Älskar dig mest i hela världen.
(Och mina barn och Pappa och alla andra!)
// Din dotter, Tina.

söndag 4 januari 2009

Familjemiddag i Öregrund...


Namnringar i 925 Sterling Silver.
3mm breda ringar i 1mm gods.

Idag gnistrade frosten i det iskalla landskapet längs landsvägen vi färdades på.
Kurvor, backar, skog och åkermark. Alla i olika gnistrande vita skalor.

Solen stod redan som högst på himlen då vi äntligen kom iväg. Till barnens mormor och morfar.
Min Älskade Mamma och Pappa. Mormor firade födelsedag, fastän den egentligen är imorgon...
Jag, mannen, tre barn min bror, hans tjej-med-lillagrodan-imagen och min farmor Ulla-Britt.
Alla en hel dag tillsammans.

Nästan inga bilar var ute på vägarna så färden gick som smort, tills en mastodont-långtradare modell XXXXL behagade svänga ut mitt framför nosen på vår svarta Chrysler.
Snöröken stod som en vit bergvägg framför nosen på vår vindruta, även om jag lämnade långt avstånd fram.
Maxiotur. Typiskt...

Jag svängde till slut av vägen. Bara måååste släppa iväg den där monstertrucken så jag slipper se den!!!
Sökte efter Tulpaner till min mamma, men det fanns inga i butiken.
Bra. Då har pappa/morfar nåt att köpa henne imorgon... ;o)
Färden löpte sedan utan avbrott och irritationsmoment.

Charlie kastade sig i mormors famn då vi kom fram och frågade genast efter morfar.
Jag, Uffe och min pappa tog med Emil och Joel till isplanen för skridskoåkning.
Shit!! Termometern visade minus 14 grader!!!!

Vi orkade i dryga timmen och en halv. Sedan var vi stelfrusna...
Solen nådde inte ner till platsen för Hockeyrinken men som tur var inte blåsten heller...

Öregrund är en synnerligen vacker liten stad.
Både om sommaren *älskar* och om vintern.
Jag skulle kunna tänka mig att bo där.

Vi fick en fantastik middag.
Avocado med räkor och löjrom.
Smördegsinbakad Oxfile, men Idahopotatis.
Murkelstuvning och Pepparsauce, både varma och kalla grönsaker. Och min mammas nybakta thékakor...
Hemmagjort, förstås.
Avslutat med Toscapäron i ugn, tillsammans med fostnupen vaniljsås.

Sedan mys framför öppnaspisen, prat och planer i vardagsummet med 4 meter i takhöjd.
Kaffet avrundade en härlig dag tillsammans, och vi gjrode oss redo att fara hem.
Långa, många mil på vintervägar i kolsvartet.
Jösses, så vackert det var. Mina enormt starka extraljus skickade kastakder av strålar upp i vinterträdens kronor, och lyste upp vår väg hem, så den var ljus och trygg.

Joel stanande kvar hos mormor och morfar.
Hans tur att sova där i tre nätter nu!
Jag saknar honom sååå redan!!

Emil och Charlie sover i sina sängar.
Kom isäng två timmar efter vanlig tid. Inget bök eller komma-upp-igen efter vi lagt dem ikväll...

Vi får se imorgon, om jag tar i tu med jobbet. Har massor av bokföring - och andra roliga Nyheter !!! - som måste tas i tu med.
Men det vore ju skönt...
Att ha ännu-en-klämdag-hemma med barnen...
Pappan jobbar ju dag... Men jag skulle ju kunna jobba kväll....?....

Morgonen i morgon får bestämma...
Och hur mycket jag hinner / orkar ikväll...
Det är svårt att "prioritera bort sina älskade barn", samtidigt som det är synnerligen svårt att prioritera bort jobbet som jag ju också älskar!!...

Det gäller "bara" att finna rätt tidpunkt för allt.
Var och en sak ha sin tid.
Just nu i skrivande stund är det faktiskt min stund....

lördag 3 januari 2009

Mammans tur till staden på egen hand...


Det var en väldig massa paket som skulle iväg med posten idag.
Mamman var visst riktigt produktiv inatt tycks det.
Verkar som om bankerna har lite små-mellandags-system, för någon dag kommer inga betalningar sedan kommer MASSOR.
Synnerligen turbulent i planeringen.

Idag efter frukost frågade jag vem av storgrabbarna som ville med på stadstur.
Ingen.
?!!!

Mamman fick åka själv.
Namnsmyckena omsorgsfullt nedpackade så att absolut ingenting kan hända dem i posthanteringen.
In till Postombudet. Vad glada de skall bli av den högen med rekommenderade brev som skall registreras.. ;o)

Jag hann t.om in till butikerna en sväng.
Mina storgrabbar fyller ju sex år nu, den sjunde januari...

Det blev som jag förstod ändå.
Alla presenterna delades ut omgående då jag kom hem.
De blev överlyckliga!

Attans. Nu måste vi in en sväng till. Några paket skall det ju has förstås.

Nu ska jag montera ihop mormors present. Hon fyller år den femte, och skall firas imorgon med en rejäl familjemiddag! Underbart!!

fredag 2 januari 2009

Back in business.


Idag verkar det vara åter till det "normala" jobbmässigt.
Eftersom barnaögona är lediga från dagis och stress, så tog vi förmiddagen lugn, och åkte sedan och hälsade på min bästa vän, och hennes ungar.
Min guddotter -stora damen nu- Josefine, och jämngamla med mina äldsta, Simon.
En härlig - ISKALL -10' !!! dag med skridskor och hett kaffe med nybakta lussebullar.

Vi kom inte hem förrän 17.00, och då gjorde vi en snabb middag och sedan bar det ut i Silververkstaden för mamman. Pappans tur att umgås med de tre härliga grabbarna!
Barnen kom - så länge de var vakna - ut med jämna mellanrum och hälsade på.

Nattningarna är så mysiga... Mina underbara, vackra och snälla barn!
Ni är det bästa som finns.

Nu är jag inne en sväng och fyller på vätskereserverna och tvättar bort polerpasta från händerna.
Måste ut och göra klart de sista juvelerna så att jag kan åkta in direkt på morgonen för att posta iväg till alla förväntansfulla!
Jag brukar ta med en av storgrabbarna. Det är så mysigt att "bara ha en" för en liten stund. Blir ett annat snack på något sätt.
Vi brukar gå och småhandla något litet, eller hitta på något annat någon timme innan vi far hem till pappan och de andra två.

Näpp. Här var det för trevligt att sitta märker jag.
Måste ut igen. Bara lite kvar nu!
Kämpa på!! Tjolahopp!

torsdag 1 januari 2009

Första dagen på det Nya Året!



Nio minusgrader idag den 1 januari!!
Imorse röjde pappan i köket efter vår Nyårssupé.
Ack så god Oxfilé med Potatisgratäng. Synd att man blir så mätt så fort...
Jag klädde kidsen, och plockade med allt de hunnit leka med dagen innan med inte orkat plocka undan.
Vi hann såklart med en skridskotur även igår!
Idag for vi iväg precis efter lunch.
Charlie 2½ år vill inte sova på dagarna efter lunchen längre. Helst vill han förstås inte sova alls...
Det var bitande kallt, och vinden pinade våra kinder.
Charlan iklädd nya varma overallen och de nya varmfodrade vinterkängorna angrep snön och isen med liv och lust.
Emil och Joel har blivit riktigt duktiga på de gånger vi skrillat. Emil drog iväg själv - snabbt - över hela åkern utan att ramla!!

Någon hade spillt (?...) varmchoklad och blåbärssoppa på isen. Om Blåbären trodde jag först att någon ramlat och som jag slagit ut några tänder då jag var liten.
Mjölktänderna, så det gjorde inget....
Chokladen trodde Emil var hunden som varit där några dagar innan som haft diarré.

*skrattar*

Nu är vi hemma och det bränner lite i mina örsnibbar.
Tog min halvdruckna kopp kaffe från fikabordet och smet undan hit till kontoret...
Nu hör jag resten av familjen ligga på bilmattan och brumma.
Det blir en lugn eftermiddag.
Middagen som tillagades igår tog ingalunda slut.
Det finns hur mycket som helst kvar, så det blir en smidig - och god - middag idag också!
Imorgon skall vi hälsa på vänner jag och barnen. Pappan jobbar dag, och jag jobbar kväll. Det blir ju så, när barnen skall få ha vinterlov.
Det var inte många barn som skulle vara på dagis under jul - nyår.
Klart att mina skall vara hemma då! Vi hinner ju jobba i alla fall.