lördag 31 oktober 2009

Ikväll brinner Ljus...


För alla Änglar vi inte längre krama!...

Alltför många människor rycks bort ur vår tillvaro alldeles för tidigt, och vid fel tillfällen och vid alldeles tokiga tidpunkter i våra liv.

Ikväll sänder vi våra varmaste tankar genom mörkret till dessa Änglar och deras familjer.

Jag räds lite för att nämna Änglarna vid namn, för det finns så många och jag vill inte glömma någon...
Men ibland är det nyttigt att trotsa sin rädsla och se den i vitögat.

Vi tänder ljus för min farfar. Minns honom med kärlek och värme.
Vilken fin man han var, Nils Herman.

Vi tänder ljus för vår granne som gick bort i Cancer bara för några dagar sedan.
Han sandade vår långa uppfart varje vinter. "Bara så att vi inte skulle halka..."

Vi tänder ljus för min mormor, Margit som gick bort alldeles för tidigt.
Hon var ett föredöme. En sådan mormor vill jag bli...

Vi tänder ljus för barnens gammelfarmor Anna.
En klok kvinna. Stark och positiv!

Vi tänder ljus för vår familjs hund vars liv blev väldigt, väldigt långt men tog sitt slut med snabba steg för många år sedan.
Klokare hund har jag aldrig träffat, och jag tror aldrig någonsin att jag kommer att göra det heller.

Vi tänder ljus för Sebastian. Kloke, stilige och intelligente grabb, som på sitt trettonde år dog i en fruktansvärd olycka i armarna på sin mamma, min älskade kompis...

Jag vill sända mina varmaste av kramar till alla som tillsammans med mig, i sorg och saknad ikväll minns de älskade vi inte längre kan ta i famn, men som alltid kommer att leva kvar i våra minnen....

torsdag 29 oktober 2009

Alla helgons helg.

5mm fyrstav, med berlock Pärlor i kedja och Mattat silverhjärta på Ankarkedja.


Min vardag är full av helgon.
Inte för att jag är synsk, eller tror på spöken eller så. (Men man kan ju aldrig veta..)
Vad jag vill mena är alltså att omkring mig går vissa (många) människor omkring med osynliga glorior...
Sådana där människor som man inte är riktigt säker på att det verkligen inte strålar ett svagt, svagt sken omkring då natten är mörk utanför...
Som man inte riktigt kan se om det är bara strålglans och postivit tänk ur ögonen eller om det kanske är någonting annat där.
Någonting mer... Någonting större...

När man möter en sådan person så kan man, om man tillåter sig till och om man tar sig tiden det tar att känna hur det liksom darrar till i tillvaron runtomkring en.

Man märker att det är något men kan inte sätta fingret på det riktigt...

Kärleken tycker jag det är så med också.
Den innerliga kärleken till mina barn till exempel.

När de kommer springande mot en på skolgården och i dagislokalerna.
Då det strålar omkring dem och omgivningen liksom suddas lite i kanterna.
När min medvetenhet är deras och deras allena.

Att stanna till då och känna efter lite extra... Då är det kärlekens helighet i luften.

Det kan vara då man möter en ökänd människa också.
Någon man aldrig sett förut, eller hört tala.
Då det bara känns. Rätt.

Jag tror på Änglar.
Jag vill tro att det finns änglar runtomkring oss, goda energier, kanske man skulle kunna kalla det för att inte bli tagen som knasig av gemene man.

Det finns många i min närhet som är vanliga människor, men som jag skulle vilja kalla mina änglar.
Änglar är vackra tycker jag. De sprider värme och ger godhet ur sin närvaro och gnistrar mot mig ur ögonen med härliga energier...

Vänlighet, godhet och varma tankar mot sin nästa.
Fint, tycker jag.

Kommande helg är det ju Alla helgons dag på lördag.
Jag önskar att alla kunde hjälpa till att värma vår tillvaro nu denna höstdag med att sprida några "ringar på vattnet" av värme och omtanke till den man möter.

Och att alla får en mycket vacker och fin dag, med änglarna omkring oss!

tisdag 27 oktober 2009

Mer än lovligt lång bloggpaus...

Åhhh, vad det kliar i skrivarfingrarna ofta!
Men ack så lite tid man har över!...
Arbetande småbarnsmor som man är.

Vet ni vad jag gjorde idag med min lilleman Charlie 3år gammal?
Vi bakade bonnbröd.
Eller, tja. De som känner mig vet ju hur allergisk jag är mot att både läsa och följa recept.
jag tycker recept är till för inspiration och inte för att maniskt-slaviskt följa.
Knappt så jag minns vad jag läst då jag ställer mig vid spisen...;o)

Nu doftar i alla fall mitt kök av thékaksliknande bullbrödar (sade Charlie) fullproppade av goda mjöler, solrosfrön, paprika (Japp!) och en dust av vitlök.
AckarnRackarns så goda de var sade pappan då han klämde sin fjärde nu efter middagen...*Hehe*

Nu är det för tillfället tyst i sovrummen, kidsen ligger.
Charlan fick nåt treårsutbrott ( eller om det var av trötthet efter baket...) och ville själv dra ner sin rullgardin.
Javisst! Förstås, vassego liksom.
Då bröt det lös.
Humöret...

Jag stod på fel ställe, lampan lyste åt fel håll och pappan skulle komma dit ögonabums.
Då skulle han sitta på sängen, och jag skulle flytta på blommorna, vilka jag såklart flyttade fel..
Siggevalpen kom skuttandes och ville såklart kolla vad det hela rörde sig om.
Sprang så snabbt hans små ben bar honom då Charlie hulkandes i falsett skickade ut beordningar till både höger och vänster, både högt och lågt...

Nu har lugnet lagt sig över vårt hus, och äntligen finner jag några minuter att kittla skrivarnerverna en aning igen.
Jag har ett långt blogginlägg om en sak jag vill beröra i bakhuvudet, men det får vi ta en annan gång, då kvällen inte är vigd åt verkstadsjobb.
Det är verkligen smickrande nu! Hur mycket härliga människor som hör av sig och både vill göra nybeställningar, kompletterande beställningar och hjälp och råd med ditten och datten!
Jag fattar inte hur jag hann med förut innan det blev familjeföretag av alltihop?...
Kanske för att det faktiskt var färre beställningar då?...

Satt hela tjugo minuter med en kund i telefon idag.
Kul att höra röster också, det blev en del skratt och svävande samtalsämnen utöver det vanliga smyckessnacket.
Man borde verkligen uppfinna en kloningsapparat...
Det är ju inte lönt att satsa på en snäcka i örat, för prata - det gör man inte värst bra, gärna eller mycket ute i en verkstad.
Man bör hålla sig högt koncentrerad vill jag tillstå...

Igår kom - nästan - hela personalstyrkan på Posten och kikade på mina smycken jag bär, och som jag ju tillverkat själv.
De blir ju så nyfikna säger de då man postar paket hela tiden.
Kul med reaktioner face-to-face också och inte bara mailledes, och gästboksledes.
Många efterfrågar butik, men jösses. Jag MÅSTE tillverka en kloningsapparat först...

Eller fortsätta lära upp Ulf.
;o)

Nu skal jag låte Krupsen tillreda mig en Java. Sedan på med babywatchern och ut med sig i verkstaden.
Basta.

måndag 19 oktober 2009

Tankar om tänk.

Budskapsbricka med utsågat hjärta.

Alltså.
(-paus-)
Ibland tänker jag på hur bra jag har det.
Jag tänker faktiskt ofta så...
Är tacksam över min tillvaro och uppskattar det liv jag får leva.

Jag stod igår kväll, sent igen som vanligt och lyssnade till mina barn som knappt hörders, eftersom de sov.
Tänkte. Begrundade och filosoferade.
Så halkade jag in på företagarskapet jag också har. Ju.

Tänk så stolt man är egentligen?...
Fick faktiskt ett par tackmail som strålade lite extra igår.
Glada kunder till vilka jag fått skapa deras egna smycken med den text som önskades.
Det är ett förtroende jag bugar allra ödmjukast för.
Ser mig själv som ett av alla de verktyg som tillverkar personens eget betydelsefulla smycke.
Lika unikt som kunden själv.
Då jag står i verkstaden, sågar, slipar och polerar och putsar vet jag att smycket mina händer skapar kommer att vara en kär ägodel för mottagaren.
Biten metall kommer att användas och visas för allmänheten.

Det är ett stort förtroende jag får.
Och jag älskar det!

Min lilla flik i det enorma uppslagsverk som ju internet är, har många besökare.
Jag följer det med stort intresse förstås. Lite ego har man ju... ;o)
Det är så roligt att se mitt lilla livsverk växa och frodas, det är med största tillgivenhet jag arbetat med mitt projekt och jag är full av nya ídéer och har många planer för framtiden.

Jag vet att det är många som aktivt följer mitt arbete, och det smickrar mig förstås enormt!
Jag minns i början att jag faktiskt blev smått irriterad över hur folk både hade "fräckheten" att skriva och fråga både hur jag gick tillväga och vart jag köpte både verktyg och matrial samt tog efter mina designer och sätt att arbeta.
Nuförtiden blir jag smickrad!
Det jag gör och har egna idéer om är ju rätt.
Tydligen.

Jag är mycket stolt över att mina smycken är mina egna.
Det händer faktiskt att jag avböjer att tillverka ett smycke, särskilt då jag får bilder på smycken och man vill att jag skall kopiera någon annans design.
Mina smycken är mina stoltheter!
Liksom mina barn!
Inte vill jag att mina barn skall efterlikna någon annan?...
Jag vill ju att skall vara styrkan i sig själva, stolta och vackra som de är skapta.

Tänk vart tankar om natten kan bära iväg?...

onsdag 14 oktober 2009

Att välja en annan väg..

2st 3mm breda ringar i 2mm tjockt silver.
Snart klara... Bara puts, namn och finish kvar...

Efter en lång, sen kväll med massor av smidda ringar var det två kvar i morse att ta itu med.
Tur att jag har uffe, han är fantastisk i verkstaden!

När alla paket sedan var packade var det fortfarade någon timma kvar till lunch. Eftersom solen strålade och jag äntligen inhandlat både undeställ och nya joggingskor tänkte jag ta tillfället i akt!

Påpälsad - det är kallt!! - och väl ute på bron rasar himlen.
Snöblandat REGN i massor!!!...

In. Vänder. Det är väl själva f-n också.
Ut i alla fall.
Springer runt kröken för att komma upp på skogsvägen.
Träden borde väl ändå ta brot den mesta blåsten, och även en del av den fallande nederbörden!
Hinner inte ens runt avfarten, så skiner solen igen!
Himlen är klart blå, och solen skiner återigen i all kraft.

Scooter i mina hörlurar rimmar illa med det vackra runtomkring mig, men det är härligt med volymen på max, och KÄMPA!...

Två kilometer bort möts jag på skogsvägen av en maxad timmerbil. Släpet fullt av stora stockar!
Jag får studsa ut i skogsbrynet för att släppa fram den, så smal är det lilla skogsvägen.

Gruset på vägen har luckrats upp av långtradarens tunga last och kraftiga däck.
Leran flyger runt mina fötter.

Det tar jag itu med sedan, det är härligt att vara ute och jag känner farten i benen!

Jag hör inte skogsmaskinerna, men jag ser dem.
Shit, vad de håller på att gallra vår skog!!
Lanskapet öppnar sig, solen når mig på vägen på ställen det alltid varit skugga förut.
Känner mina kinder bli varma av dess härliga livgivande strålar - lika mycket som jag blir varm av avsaknaden av kondition.

Längs vägen långt långt in i skogen är träden avverkade.

Det doftar härligt av landsluft, träflis och fuktig skog!
Springer på så mycket jag orkar.

Det var en skön runda.
Samma, fast olika.

tisdag 13 oktober 2009

Vi växer.

Välkommen ombord, Uffe!

Min lilla idé, mitt intresse och min hobby...
Som blev min enskilda firma, som blev mitt Aktiebolag...
Älskade Barn AB och Favoritsmycken har vuxit ur sin roll som enmansföretag.

Det är med varm hand jag delar mina arbetsuppgifter med Uffe.

Älskade Barn AB har blivit ett familjeföretag!
Uffe har i höst gått utbildningar och som lärling för att nu bli en del av min stora stolthet. Mitt företag!
Jag ser ljust på framtiden, nu kommer jag att få möjligheten att ge snabbare och mer effektiv service till våra kunder.
Jag kommer att få tid att utveckla, utbilda mig och fullfölja nya idéer och tankar!

Jag kommer att hinna sova också! ;o)

Att se sina barn växa upp, växa ur båda brallor och skor på löpande band. Att få vara deras mamma och leva vid deras sidor, med alla deras sidor och med mina...

Vilken ynnest det är att få vara mamma tycker jag...

Att som grädde på moset få se sin lilla idé bli en kär hobby, att få chansen att göra den till en affärsidé och starta enskild firma...
Att bilda aktiebolag och allt som hör till det.
Vilken skola jag gått i de senaste åren?!
Det är helt enormt!

Idag föll vintern 2009 första snö.
Jag vaknade före hela min familj, det var knappt så valpen Sigge tassade upp efter mig denna tidiga morgontimma.
Ljuset föll på ett helt annorlunda sätt och det liksom låg någonting i luften.
Det kände jag, att det berodde inte bara på att jag steg upp direkt vid första bebisskrattet ( min lille Charlie spelades in då han vara baby) då min mobils alarm gick igång.

Det var någonting mer...

Utanför köksfönstret i det knappa morgonljuset speglade det vita täcket över marken in solens strålar i vårt fönster...
Snö...

Jag tog på fleecestället och knatade ut med en yster valp som med förvånade ögon och fnattig svartlockig kropp angrep det nya han aldrig någonsin sett förut.

Barnen påpälsades raskt fleecefodrade galonisar ( för det tänker väl aldrig behaga ligga kvar detta oskuldsfulla vackra vita?...;o) för att hinna rasa en liten kort stund innan skola och dagis.

Idag har varit en stor dag.
Den första i resten av våra liv.
En ny början, ett nytt kapitel i boken.

Det är med spänning jag ser fram emot de fortsatta dagarna som blir till vårt livs berättelse.
Jag skall försöka skriva ner och minnas så mycket jag hinner...

söndag 11 oktober 2009

Ännu en lördag förbi...

Silvercirkel fäst på hjärtekedja.
Budskapssmycken enligt kundidé. Då blir det alltid bra!...


Lördagen gick så fort att jag knappt hann med!
Vi gjorde en visit hos vänner ( med fö stans största lekpark!) och fick kaffe och nybakta bullar!
Sedan var vi till lekparken och lät barnen rasa av sig! Massor av olika rutschkanor, klätterställningar, gungor, sjörövarskepp, karuseller och en hel del annat som jag knappt ens vågar mig på att namnge!

Trötta kids på eftermiddagen, eftersom fredagskvällen blev sen - och barn kan ju (inte mina i alla fall) inte sova längre på morgonen efter...
Snabbmiddag - men gott!! Lax och bakpotatis, ett halvt glas Carl Reh och någon timme senare låg vi i sängarna hela familjen.
Barnen somnade omgående och Uffe och jag låg och slötittade på tv.
Alltså, hur länge sedan var det man låg i sängen och titatde på tv?!...
Känns synnerligen avlägset!

Idag känner jag mig mosig. Kanske sovit för mycket?...
Förskoleklass-träff hägrar. Med lekar och korvgrillning på skolgården.

Det regnar ute.
Duggregnet strilar ner.
Galoniskläderna - såklart! - inlåsta på skolan...
Har varit ute och inventerat förrås och garderober efter ( urväxta?) dito som kan fungera idag.
Utan tur.

Får ta en sväng till. Ut skall vi och galonisar behövs.
Stövlar har vi en uppsjö av, men hur många stövlar kan man trä på barn - egentligen?...

Kanske skulle bara lite?
Kikar ut.
Mot skogsbrynets färgglada skfitningar ligger regnet tätt.
Tunt, men tätt.

Ser inget trevligt ut.

Men det blir trevligt, bara vi ser till att komma iväg.
Tufft när det känns som om en brasa i öppnaspisen, en värmande kopp thé och raggsockor känns mer lockande.

Vet ni hur man skall tänka då?

Hur mycket godare den där thékoppen, hur mycket mer sprakande värmande brasan och hur mycket gosigare de där raggsockorna kommer att kännas efter det att man varit ute i höstvädret och träffat andra barn och föräldrar
ett par timmar med prat och lek på en skolgård ute i Funbo en söndag anno 2009...

Upp, upp och Iväg!

torsdag 8 oktober 2009

Försäkringar...

Tänk att en bil - med samma (skadefria!) förare - kan beroende på vem som står som ägare skilja 5000:- i kostnad per år?!...
Från 4000:- till 9000:-

Det tycker jag är en hutlös skillnad...Faktiskt.

Annars är jag väldigt mycket för försäkringar. Väldigt för. Men när det är sådan skillnad på "namnet på räkningen", då blir jag förbannad.

Nu släpper jag det. För idag. ;o)

onsdag 7 oktober 2009

Kommer strax!



Kolla!! Amulett i 9 karats Guld.
Här är en förhandsvisning på den, ännu finns den inte i sortimentet. Men snart!

Här sitter den på en 1.5mm Kulkedja, och jag har fallit för frestelsen - ja Amuletten är min egen! - att fästa en Prisma i Lila i en hake som fritt hänger runt Amuletten.
De nya Lila prismorna är så snygga!!
På baksidan av Amuletten har jag skrivit in barnens födelsedatum och så är det tre hjärtan på baksidan där det står "Älskade". Ett litet hjärta för varje älskat barn.

Idag sitter jag klädd i fleece.
Efter morgonens powerwalk är jag fortfarande iskall! Trots att jag blev så svettig!

Igår då det var säkert tio grader kallare blev jag alls inte lika kyld in till märgen som idag.
Konstigt. Funderar om det kan bero på att jag sprang mycket längre igår, fast med mössa?... Som jag lånade av brorsan eftersom jag råkat sticka hemifrån utan själv...
Klantskallen...

Pencillitet mot Borrelia håller på att ta slut.
Såklart - mitt i behandligen - blir jag biten av två till som sätter sig fast.
Shit, vad jag avskyr dessa äckliga djur!!

Inga märken efter dem dock.
Kanske var det den pågående pencillinbehandlingen som fixat det, eller så var det helt enkelt inga Borreliafästingar.
Eller så kommer det sen...
Huuuuu...

Kikar ut ner till vägen, men ännu ingen postbil.
Konstigt att det kan skilja flera timmar på när den kommer?!
Bara för att jag vet att det kommer en avi för att hämta ut ett paket - ännu en spännande leverens! - så dröjer det såklart... Länge...

Usch, det verkar som om det är blogginlägget är dedicerat till självömkan. Det var ju inte likt mig!!!
Skärpning, Tina.
Kolla in solen!!
På med en jacka, ut med sig och Sigge!
Tjolahopp!!

måndag 5 oktober 2009

Vilken helg...


Alltså, jag fattar inte hur snabbt tiden - timmar-dagar-veckor kan gå egentligen?!
Jag kommer snart att fira 85årsfödelsedag om det skall fortsätta såhär!...
Hoppas jag har en stor härlig familj då och ett helt gäng barnbarn!

I fredags ringde en nybliven pappa.
Hans dotter hade just blivit tre timmar gammal och han behövde ett vackert smycke med dotterns namn - EMILIA - på till sin tjej.
SJÄLVKLART!!! Expressleverens förstås!
Ibland känner man liksom för riktigt "personlig leverering" och hela kittet!
Han var så rar, omtumlad och lycklig. Vi pratade en liten stund.

Jag minns den första tiden med en (eller, vi fick ju två) liten, liten nyfödd bebis..
Jag minns kylan och snön utanför och jag minns kärleken...

I helgen har mina stora barn, nu har de blivit 6½år och lillemannen har hunnit bli 3år och två månader.
Alla brallor har de vuxit ur, typ.
Så vi begav oss och handlade hela familjen!
Stannade och åt lunch på restaurang och jag bara konstaterar:
Mina kids är fantastiska! Så snälla och väluppfostrade. Det var en fröjd att göra en sådan här utflykt.
Jag var något eftertänksam och tänkte att kanske borde vi åka till något lek-ställe eller vildmarksbana-betonat, men vi behvöde ju shoppa på oss både brallor och skor. Skor måste de ju prova nuförtiden...

När vi kom hem på lördagseftermiddagen tände vi en brasa och njöt av att vara lediga.

På söndagen kom farmor och farfar. Uffe bjöd på Blodpuddig till lunch - som jag lite småsnajdigt skippade...
Sedan gav de sig iväg uti skogen.
Mamman-jag var alltså själv hemma?! Hur ofta händer det?!

Satte mig med septemberbokföringen och är klar med det nu.
Så härligt att ligga i fas, och gärna en stund före tycker jag!

Nu skall jag uppdatera webbutiken litegrann.
Sedan blir det kurs ute i verkstaden här i Söderby.
Stansningskurs.

fredag 2 oktober 2009

Har någon sett Anton 4år, kom med honom till informationen...

Idag upplevde jag några sekunder av ren skräck.

Var på ett större köpcentrum - fredag , jag veeeet... - på eftermiddagen.
Det var rätt mycket folk, jag hade just postat iväg alla paketen med smycken vi tillverkat under torsdagskvällen och fredagsmorgonen.
Jobbat länge, jag var trött men unnade mig att flanera runt lite och kika i några butiker. (Det blev ett och annat inhandlat. Ser ni någon med stans snyggaste boots så måste det vara jag...;o)

Ur högtalarna hörs plötsligt en mansröst:
"Vi efterlyser ANTON. (fingerat namn) Han är fyra år gammal och är klädd i grå byxor och en randig tröja.
Om någon ser Anton, var så vänlig och kom med honom till informationen."

Jag såg mig omkring. Ingen som kunde vara Anton...
Forstatte kryssa mellan butiker, och människor.
Kikade lite sporadiskt efter "Anton"...
Högtalarrösten återkommer några gånger med korta pauser, forstätter fråga efter Anton och om någon sett honom.

Så helt plötsligt, från ingenstans.
Det krafsar i nacken. Iskalla klor ristar så hårt att det bränner ända in i hjärtat!

Lille Pojken! Vilken fasa hans stackars föräldrar måste uppleva just nu!!
Jag föreställer mig hur det skulle kännas att förlora sitt barn, om så "bara" för någon minut i ett köpcentrum!...

Här, inomhus i ett varmt hus med brasan sprakande undrar jag hur snabbt den lille pojken blev återfunnen?...
Jag tänkte då jag åkte därifrån att de borde faktiskt ropat ut att / om han blivit återfunnen. Tänk på alla oss härute som springer om kring och oroar oss för allting...
Jag hoppas han fick en varm, varm kram av sin mamma ( och / eller) pappa...
Förmaningar och eventuella utskällningar måste man ju bara ta sedan, och inte då på en gång.
Även om det kanske blivit den omedelbara reaktionen på något så hemskt...

Under den stund barnet var borta vill jag inte ens föreställa mig alla de fasanfulla scenarion man som förälder målar upp för sig...
Huuuuuu....

Nu skall jag gå och pussa mina barns pannor där de sover i sina sängar.
Godnatt...

torsdag 1 oktober 2009