onsdag 31 augusti 2011

Namnteckningssmycke i Silver!


Barnets första(?) namnteckning förevigat för framtiden på bestående silver!

Eller - En autograf?...

Satt och spånade lite vad man kunde gravera för roliga saker annars.
Fotavtryck och handavtryck gör vi ju ganska många nu faktiskt!

Varför inte ett Pussavtryck? Kanske som morgongåva?..
Logotyper och monogram förstås!..
Fler roliga idéer mottages mycket gärna!


tisdag 30 augusti 2011

Namnarmband i silver!

Idag var lilleman hemma och lite febrig. Igen.
Så Ulf fick vara ute alldeles mol allena i verkstaden.
Uj, vad han har varit duktig och jobbat!
Nu ikväll var jag ut och fixade det sista som han inte hunnit med.
Men han är duktig, Ulf... Vi kompletterar varandra fint. Såsom det skall vara! ;o)

måndag 29 augusti 2011

Till sin sista vila.

Idag fattades ett beslut.
Efter lång eftertanke och mogen övervägan med än mer sorg i hjärtat än jag trodde var möjligt...

Mitt hjärta svider, en tår letar sig nedför kind och en långsam, tung andhämtning tvingar ner syre i mina lungor för att förse mitt sorgsna sinnestillstånd med lite vakenhet och insikt om att det är bäst det som skall ske ändå till slut.

En tid går till ända. Ett avslut är så nära förestående.
Att skiljas från någonting så kärt...
Något som stretat på tillsammans med en, som stöttat och med varsam närvaro hjälpt en överkomma hinder och svårigheter.

Som delat livets stigar, fört en över berg och djupa dalar, genom skog och längs landsvägars slingrade asfalt.
Någonting som skyddat mot isande kyla, vätande regn och mil efter mil skyddat och aldrig svikit en tum...

I mitt hjärta känner jag att jag nog aldrig kommer att få några som er igen...

Nu bär det av mot den sista vilan.
Tack för att ni gjort mig till en bättre människa.
Tack för ert tappra sällskap, jag kommer att sakna er.

fredag 26 augusti 2011

Gissa hur mycket jag tycker om dig?

Idag gick jag in i Charlies rum och hämtade en bok från hans bokhylla.
För att fota smycket på!...

Smycket är ett Stort Silverhjärta, och texten har stansats in för hand, bokstav för bokstav med stålstämpel och hammare.

torsdag 25 augusti 2011

Motion.

Att röra på sig är viktigt.
Eftersom min lilleman Charlie fick återgå till förskolan idag, har jag använt all den jag haft till övers till att motionera. Det blev inte mycket tid, men en mil blev det.
Nu måste jag sova.

onsdag 24 augusti 2011

Jag har väldens bästa jobb.


Jag är så otroligt kär i mitt jobb!
Att få förtroendet att skapa så betydelsefulla smycken känns nästan lite magiskt, då man står ute i silververkstaden...
Jag är så tacksam för att så många tror på mig, och det jag gör...

VAB. Då hinner man, eller inte.

Idag / igår - tisdag i alla fall (Jag har inte gått och lagt mig ännu) var lilleman Charlie hemma med oss.
Igår var han på femårskontroll med spruta och visst kom en liten reaktion.
38 grader och det innebar hemma från förskolan.

Vi hade det rätt mysigt, låg i min säng och kikade på Toy Story 3, läste lite, var ute på altanen i härlig eftermiddagssol, lagade köttfärssås och spagetti ( vi snackar på 2 kilo köttfärs och ett halvt bigpack Fullkornspasta. Och eftersom storebrorsan inte gillar köttfärssås (alls...) så stekte vi nio biffar av en klutt köttfärs också.

Och så lagade vi min skrivare.
Äntligen!!!
Fotona som jag skriver ut har blivit alldeles röda och randiga.
Nu skrivade jag och Charlie isär den och meckade lite.
Så nu behöver vi inte köpa någon ny!!
Men jag är sugen på att köpa en ny mobil istället.
Iphone eller Samsung Galaxy S.
Läser på så mycket jag kan och letar referenser.
Man vill ju ha det som är bäst, förstås. För en rimlig peng - förstås.

Nåja. Säga ville jag att nu sitter jag här uppe och ugglar mitt i natten (hu vad trött jag kommer vara i morgon bitti!!) för att jag inte fått någonting gjort idag eftersom lilleman varit hemma, men oj!! Vad vi har gjort andra bra saker, han och jag!...

Uffe har huserat ute i verkstaden, och han gjorde ett magiskt vackert gravyrsmycke i 18 karat guld!...
Det är en beställning med en liten kärleksfull hälsning och två speciella namn som skall ges bort i present nästa vecka.
Jag vågar inte lägga upp den på bild här idag...

Men här är en annan bild från idag!
925 Sterling Silver; Femstav med hamrad yta i Spinnhake på Vaxad Bomullsrem.
Handstansad text typsnitt Elin.

söndag 21 augusti 2011

Strömavbrottshelg.

Så kan det vara, när man bor på landet. Också.
Idag var det dags igen.
Mitt i en svara-på-beställningar stund så blev skärmen svart.
Oooops.

Jag gick ut i solen till barnen istället.

Sedan tvingade vi över grannarna (mamma Lotte vresig - kunde ju inte fixa kaffe!!!;o) på grillad kycklingfilé och över-elden-nybakt sconesbröd.
Jag lockade med att jag visst kunde fixa kaffe bara Uffe fått igång grillen.
(Ja, vaddå? Panna över elden, det har man väl gjort förr! ;o)
Precis då de klev innanför dörren så kom vår ström tillbaks, så det tog ungefär två minuter tills jag stoppade en kopp dubbel espresso i handen på henne.
Så fick vi jättetrevligt!

Barnen mina stretade på och var uppe ( lite försent) till 21.00, men då de väl kom i sina sängar tror jag de somnade på två röda minuter.

Nu är Ulf ute i silververkstaden och polerar det sista, så skall jag slå i våra äkthetsstämplar och tillvekrarsigill.
Imorgon är det måndag igen.
Skola och dagis.
En dag ytterligare i våra liv.
Det blir fint det!

lördag 20 augusti 2011

Ingen "Cupcakeblogg."

Det här är ingen fluffig cupcakeblogg. ;o)
Jag kan inte alls baka, men vi gjorde det idag ändå jag och lilleman Charlie.
Det spöööregnade ute och inneaktiviteter var att föredra.

Charlie ville bara baka muffins.
Jamenvisst, självklart.
Muffins kokboken tokborta.

Hittade mammas gamla röd-vit-rutiga och visst hade de något muffinsrecept.
Dock upptäckte jag - försent!- att vårt vetemjöl inte räckte till mer än 2/3 av smeten.
Så jag hittade ett paket Grekiskt landbrödsmjöl som vi drygade ut det hela med.
Syntes nästan ingen skillnad.
Om man kisade lite i ett halvskumt kök.

Muffins blev det i alla fall.
Många, höga och fluffiga och fina.

Ena halvan av smeten hade vi citron i, och andra halvan kakao och en påse Polly.
Bruna muffins med vita prickar och ljusgula blev det alltså. I Stora rutiga muffinsformar inköpta just för ändamålet.
Om det skulle inträffa någon gång.
Och det gjorde det ju.

Men så ville han ha topping på också.
Kristyr, eller sås alltså framhärdar lilleman.
Jag fick gå in på internet och söka mig fram.
Frosting heter det tydligen. Och Cupcakes.

Om man har Philadelphiaost i kylskåpet hemma.
Det hade inte vi.

Så vi improviserade igen.
Smörkräm borde ju funka? He?

Sökte rätt på ett recept.
Gjorde väl inte riktigt som det stod i receptet, "smält choklad över vattenbad medan du vispar florsocket och rumsvarmt margarin fluffigt."

Ähh, i med margarin och chokladkakan direkt i kastrullen, på med plattan på nian.
Puttrade på fint.
Sedan i med florsocker. Rör. Rör massor.

Det var här det skar sig någonstans...
Inte jag, det var krämen som skar sönder sig.

In och söka efter "om-det-fanns-något-att-göra" på internet.
Jodå, man kunde visst laga smörkräm.

Laga, laga, laga. Och vips. Hel, ljusbrun och slät och fin.
Najs. Man kanske är en liten bakvirtous i alla fall då?!

Nu ville han ha strössel på också.
Ut med baklådan i köket och fram botaniserade han allsjöns färger.

Hur det blev?
Den här har han gjort heeeelt själv.
Den är slut nu. Charlie är mycket brun om munnen och väldigt mätt.

torsdag 18 augusti 2011

Handavtryck på 9 karat guld.

De små barnahänderna och fötterna blir stora så fort!...

I hallen ligger en hög med trettiofemmor, några trettiosexor och så lillemans 25or.
Han har så små fötter min femåring.
Även om det skiljer i storlekarna på skor, och han minsann har något par i 27 också, men små - de är de. Hans små tassar...

Ovan en 9 karat guldbricka, specialtillverkad där Ulf har graverat barnets avtryck.
Vi får en bild där fingerfärg eller vattenfärg målats på handen ( eller foten! ;o) och trycks mot pappret.
Sedan scannar jag in den och gör om i ett dataprogram som vi sedan överför till gravyrmaskinen.

Vill man kanske de sin älskade en puss, går det alldeles förträffligt att måla läpparna med läppstift och trycka av på ett papper också!
Så gör vi ett puss-smycke på silver eller guld!
Som morgongåva, eller för att man är så himla kär?..

onsdag 17 augusti 2011

Sannolikheten & Namnsmycken

Hur stor är sannolikheten att någon har tre barn - liksom jag - och att de barnen har samma namn som mina?...Här är en Lyckoamulett som handstansats med "typsnitt Elin" och blingad med berlocker; Hjärtan i länk och Prisma. (Vi har prismor i flera olika färger!)

tisdag 16 augusti 2011

Ett flyktigt minne?..

Idag går en tid mot sitt slut.
Den ostoppbara, den långa och den ibland alltför snabba.
Mina barns växande kroppar är en tydlig tavla om hur tiden går.

Imorgon - onsdag börjar skolåret igen.
De två stora killarna börjar tvåan.
Lilleman - som nu faktiskt har gått och blivit ganska stor - börjar återigen på dagis.
Fem år gammal mot brorsornas 8½år..

Ett sommarlov är slut, en era i en mammas liv.
Åter lämna barnen i andras händer.
Lita på att de tar hand om dem med en bråkdel av den enorma kärlek jag känner för dem.
Att de skall vara trygga och glada. Mina små barn...

Må världen utanför vara snäll med dem, må de känna sig stolta över de fina killar de är.
Må de hålla samman och stå vid varandras sidor om det blåser.
Kommer de bara hem, så skall jag hålla om dem så länge det behövs - om de vill.

Mitt livs största kärlek, den mest innerliga och den genuina.
Den ostoppbara och varmaste. Kärleken till mina barn.

måndag 15 augusti 2011

Manschettknappar med handavtrycksgravyr!

Ulfs gravyrmaskin går varm i verkstaden!
Här är ett par manschettknappar, i äkta silver givetvis, med handavtrycken och barnens namn graverade.
Själv stod jag ute i silververkstaden natt medan sommarlovströtta barn sov i sina sängar.
Sommarlovet sjunger på sista refrängen nu, för på onsdag börjar skolorna igen.
Här en ett av våra populäraste smycken just nu;Klassiska silverbrickor med hamrad yta.

söndag 14 augusti 2011

Namnsmycke eller inte?

Eftersom den här pappan redan har ett fint namnsmycke om halsen, valde jag att visa barnens (och min) kärlek på ett annat sätt.Ulf låter hälsa; Låt bara någon du verkligen litar på vara din frisör.

torsdag 11 augusti 2011

Mäktig kärlek. Mäktiga Ringar!

Från min silververkstad och Ulfs gravyrverkstad.
(De ligger vägg-ivägg ;o)
Mäktiga förlovningsringar i 925 Sterling Silver. 10mm breda och 2mm tjocka.
Maskingravyr med diamantnål.
Nästan så det är lite onödigt snyggt, tycker jag!...

onsdag 10 augusti 2011

Idag är ingen vanlig dag.

Idag är det Johannas födelsedag.
Johanna och jag har varit kompisar sedan vi var nio år. Vi började trean tillsammans.
Nu har vi tre stycken 8åringar som är kompisar. Mina tvillingar och hennes Simon.
Idag skall vi dit på kalas. Självklart har jag gjort en present! ;o)
Barnen träffas lika gärna som vi föräldrar. Sådant är ju praktiskt!

Någon som också har många barn, tro jag blir väldigt glad över detta smycke;Klassiska brickor i Mässing på Ankarkedja.

Eller här; Smäckra namnringar - 2mm breda i 2mm gods. Handstansat typsnitt 1mm original, både ovanpå (namnen) och på kanten. (födelsedatum)

Här är ett av våra populära smycken! Trestaven!Handstansat, typsnitt "Elin".

Idag är det precis en vecka kvar på vårt sommarlov.
Barnen börjar skola och dagis nästa onsdag. Vi har några utflykter kvar att göra. Inga längre, men trevliga!...

I sommar har vi jobbat många nattimmar, självvalt förstås. Så vi hinner ge barnen ett ordentligt somamrlov, men utan att stänga silververkstaden.
Det är väldigt skönt faktiskt, efter några timmar ute i skogen och solen och poolen, att få gå in i verkstadens svalka och smida så fingrarna nästan glöder de också.
Jag gillar verkligen att pyssla i mina fina silververkstad.
Snart skall vi ta oss tiden att pyssla i ordning den lite bättre också!
Vi utvecklar hela tiden, och jag minns med ett leende tiden då den var en tredjedel så stor, och då jag jobbade själv därute...

Nu har flertalet verktyg och ett par maskiner tillkommit. Jag har byggt många egna efter ideér som till min stora glädje funkar alldeles förträffligt.
Man blir stolt!

Nu kom min lilleman, Charlie och vill ha hjälp. Storebror har tydligen skjutit vatten på honom med hans vattenbombargevär.
Hehe.
Vi får väl se om jag kan utröna vem som började.. ;o)

tisdag 9 augusti 2011

Han växte en halvmeter!


Emil.
Min lille Emil, åtta½år gammal.
Hans mod får mig mållös, men jag är stolt över att få vara hans mamma...

söndag 7 augusti 2011

Charlie ♥ 5år!

Charlie. 060807.

Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De busade och välte ut ett saftglas.
Jag smög undan och kände efter.
Jo.
Nu kändes det annorlunda.
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.

Telefonen hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång.

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag.
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället.

Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång.
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor.
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid..
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover.
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta.

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet.
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta.

Uffe har hunnit fram till telefonen.
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då hon kommer. Klockan har hunint slå nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.

Vid tio bestämmer vi oss öfr att krypa till sängs.
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti.
Jag väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna.
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen – jodå - han sover så.
Då inser jagatt det faktiskt är inlett.
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen;
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt."

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han rusar upp och strssar runt i huset för att få med allt.

Jag går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar; "Vi åker in nu.."

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...

Vägarna in till staden ligger helt öde.
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter.
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer-att-gå-bra-hormonet"...

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal.
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu komer det en bebis snart.

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikeslen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle lbi som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!!

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn!

Då blir jag nervös.

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov, som en hel-full-karls.
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt!

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller.

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*

Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får tillbaka min lustgasmask!!
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut.

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig.

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.

Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!!

Sedan blir allt svart för en sekund.

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.

Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plocklar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip.

En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.

Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.

Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss,

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ymnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...

lördag 6 augusti 2011

Budskapsring!


Skulle inte du bli glad av en handsmidd silverring med ett handstansat budskap från någon du tycker om?...
Tipsa om oss!

fredag 5 augusti 2011

Smick, Smack, Smycken!


Många smycken blev det inatt, och jag hoppas inte kunden som väckte mig i telefonen hörde hur nyvaken jag var! ;-O
Här är bilder på några "nattverk"!
Skyddsängel med maskingravyr, typsnitt nummer 6
Fyrstavar, 5mm på Ormkedja med berlock, Sötvattenpärlor i ringkedja.
4mm breda ringar, 2mm tjocka. Handstansat, typsnitt Elin.
Klassiska Silverbrickor med hamrad yta på Kulkedjor!
Ni vet väl vart man kan beställa dem?

torsdag 4 augusti 2011

Fiskeutflykt med annan lycka.

Efter middagen idag tog vi bilen i sällskap med några vänner till en brygga.
Vädret varmt, solen stark, papporna laddade för fiske (halva dagen gick åt att leta mask i denna sommartorra mark...) barnen lyckliga och hundarna mest intresserade av varann. Tikens löp var tydligen inte över.
Vår hane synnerligen olycklig i koppel på behörigt avstånd...

Vinden drog förbi oss, vattnet inbjöd först inte alls till fiske, utan mera badglada ungar! Fika på filtar, kaffe med mjölk. Loka och saft gav mera energi.
Men solen sänkte sig bakom skogen, vinden kändes lite kyligare och metspöna togs fram.
En liten abborre som släpptes tillbaks fick min ene storkille!

Nu blir det jobb i silververkstaden halva natten igen.
Men det orkar man efter en sådan här batteriladdning!

onsdag 3 augusti 2011

På botten.

Mina tår sjunker sakta neråt.
Sanden sipprar upp mellan mina tår, och vattnet ligger ljumt mot min mage.

Mot mig genom sjöns mörka vatten kommer en snart femårig parvel med grönrandiga armpuffar på sina smala biceps.
Han stretar argt på.
Lite förbannad för att jag minsann tänkt ta mig ett dopp utan honom.

Solen står som en gloria runt hans blonda kalufs, och strålarna skickar upp glitter på hans lilla bröstkorg.
Han vevar på med händerna för att skingra vattnet och komma snabbare ut till mig.

Jag ler lite - men inte så han ser.
Han är ju arg! Mammor får inte bada utan sina barn!...

När han är framme hos mig når hans små fötter inte botten längre och han stäcker sina händer mot mina och vi går tillsammans ut lite djupare.
Nu skrattar han med hela ansiktet och lyckan strålar mot mig.
Här behöver han inte tvångsdoppas inte!
Skogssjöns mörka vatten samlar solens värme och det känns knappt att man går i!..

Storebröderna Emil och Joel simmar smidigt med sin kompis Simon ute där de inte bottnar.
Jag håller ett öga på dem också.

Papporna sitter på filtar på gräsmattan vid stranden.

Vi har rymt iväg på en badutflykt.
Fastän det är tisdag, och mailprogrammet tar emot mail och beställningar!...
Vi jobbar kvällar och nätter.
Barnen har sommarlov ännu, och vi njuter till max av denna underbar svenska sommar.

Nu når vattnet mina axlar och Charlie kavar på i sina puffar, men släpper inte gärna min hand.

Jag höjer hans lilla spensliga kropp ovanför vattenytan och plaskar ner honom igen så det stänker över hela oss.
Han skrattar mot mig, och brorsorna kommer stretandes längs ytan.
"Maaaammaa! Kasta upp oss också!"

Jo. Eller hur.. En liten mini-femåring går väl an, men när det kommer till tvenne rejäla åttaochetthalvtåringar känner jag min gräns är nådd! ;o)

Mina fötter står i den mjuka sanden på botten och jag är omgärdad av mina barn.
Tre livliga grabbar. Mina finaste!

tisdag 2 augusti 2011

Som egen.

Vaknar alldeles för tidigt. Tror jag, innan jag fått bekräftat av digitalklockans projection i vårt vita sovrumstak.
En liten knatte - åhhja, snart 5 år gammal har krupit nära, nära.
Jag hyller över honom täcket och drar honom lite närmre mig.
Somnar om.

Vaknar igen av ett gnäll bredvid min kudde.
Sigge, Pudeln av mellanras. Svart och krullig av sommarens alla bad säger att det är morgon bredvid min säng.
Charlie och Uffe sover.
Alla i huset sover.
Utom jag och Sigge.

Jag ligger kvar ett tag till. Sigge trampar runt på fårskinnsfällen nedanför min sänghalva och lägger sig tillrätta.

Solens strålar når inte riktigt in genom vårt sovrumsfönster. Mörkläggningsgardinen kämpar på, men förlorar mot ljuset.
Det är morgon, Tina.
Dags att gå upp.

Jag gör i ordning frukost till min slumrande familj och tar med Sigge på morgonpromenad.
Vi jobbade ganska sent igår jag och Uffe i silververkstaden.
En hög med paket skall iväg genom Sverige idag.

Min tur.
Jag tar av taket på vår lilla Golf och låter sommarens varma vindar förstöra mitt nytvättade och borstade hår.
Solglasögon skyddar mina ögon mot både solskenet och fladdrande hårtestar.

Med mig i bilen har jag en kasse papper.
För jag har valt att låta ett proffs sköta mitt företags ekonomi.
Allt annat är så roligt att göra, så jag vill göra det själv, tillsammans med Uffe.
men då jag märkte att jag verkligen inte hann med allting som det faktiskt är att driva företag så valde jag att lämna bort bokföringen.
Det känns skönt.
Jag gillar min revisor. Men idag är hon inte på plats.
Det är den andra idag, och jag vill aldrig aldrig dra ut på saker.
Näpp - gör dem bara, så kan du göra något annat sedan!

Jag står utanför porten i centrala Uppsala. Inget svar på telefonen, och (såklart) inte på porttelefonen heller.

En kille komme rut genom porten, håller upp den åt mig och jag kliver in i stentrapphusets svalka.
Kikar mot hissarna, men väljer som vanligt trappan.
Vardagsmotion. Nog så viktigt!...

Lägger min mapp i brevlådan och går trapporna ner igen.
det skall handlas också, innan jag kommer hem till min familj och mitt jobb.

Tar god tid på mig, kikar i hyllor och njuter av kylrummets temperatur på Coop forum.

På väg mot kassorna rycker jag åt mig ett par pocketböcker som jag planerar få en stund över att läsa.
Faller också för frestelsen att köpa den nyutgivna Dvdn till barnen. Då blir de glada, jag jag kan jobba ifred fastän det bara är kväll.

Annars blir det en del nattjobb, vill jag lova.
Mörkret som återvänt efter sommarsolståndet är välkommet utanför verkstadsfönstren.
Hellre så än strålande solsken och skrattande barn!

Räknade efter igår, nu är sommarlovet snart slut.
Tiden går.
Räknade också efter en annan sak.
Nu är det fem år sedan jag var anställd.
I fem år har jag varit egenföretagare.
Mamma har jag varit i 8½år redan!...

När jag kör upp på vår garageuppfart med två stora kassar mat och annat möter mig en superglad liten svartkrullig hund. Han hoppar och dansar runt. Hundlycka...
På gräsmattan har barnen och pappa Ulf Bocciatävling i björkarnas skugga.

Mitt liv är min berättelse.
Händelser, människor, barn och kärlek.
Tiden som går, minnena jag får.

måndag 1 augusti 2011

Jag & min luftmadrass.

Jag känner vattnet mot min hand.
Långt ovanför mig färdas moltussar över en mycket blå himmel. Solen når min kind med värme och genom mina ögonlock sprider sig ett varmt, rött sken.
Jag hör hur mina barn åker sparkcyklar på altanen.
Hjulen rullar över plankorna med ett rogivande dunk-dunk-dunk.

En vind drar förbi. Det svalkar fint...
Jag låter ena foten glida ner i det 24gradiga vattnet.
Spretar lite med tårna.
Lyssnar på ett samtal mellan mina två tvillingar. Något viktig i leken avhandlas.
Lilleman ropar på Sigge. Sigge skall vara ett lejon i hans lek.

Jag ligger på min farmor och farfars luftmadrass.
Skatten jag fann på vinden i deras sommarhus.
Farmors sommarhus.
Men det var ju farfars också. Nu vilar han i våra minnen, spridd i en minneslund en sommar innan mina äldsta pojkar drog sina första andetag.
Han fick aldrig träffa dem. Mina fina barn... Han skulle ha älskat dem av hela sitt hjärta och med hela sin varelse. Det vet jag.

Luftmadrassen hittade jag en dag då vi åkt för att fira min farmor UllaBritts födelsedag och barnen absolut ville gå upp och kika på vinden.
I originalförpackning ligger den. Helt oanvänd. Prislappen sitter kvar. 73:-

Jag vet inte hur många plastluftmadrasser vi (barnen?) avverkat. Det har gått hål på den på löpande band, och i våras sade Uffe att "-Man skulle leta upp en sådan där i tygbeklätt gummi, jag vet att mina föräldrar har eller hade en. Brun och gul. Men det finns väl inga kvar att köpa nånstans längre."

Nu har jag alltså hittat en. Marinblå,vit och rödrutig med en helt röd andra-sida.
Jag ligger på den och tänker på min familj. På livet och min farfar.
På att livet kan ta slut. På att sommaren faktiskt snart är slut.
I alla fall mina barns sommarlov...
De börjar på fritids och dagis om åtta dagar.
Åtta korta, sommarfyllda dagar kvar på lovet...

Den här sommaren har gått så snabbt.

Jag ser på mina barn, hur de växer! Benen blir långa och får små gyllene fjun, runda kinder smalnar av.
Byxor växs ur och cykelsadlar måste höjas.

Jag paddlar sakta över mot den skuggiga delen av poolen.
Blundar fortfarande och det röda skarpa ljuset byts mot ett brunare, dovare mörker.
Vattnet kluckar lite.
Jag hör en trollslända landa strax ovanför mitt huvud och hur den lyfter igen med ett intensivare surrande.
Barnen leker vidare.

Pappa Ulf är ute i silververstaden och smider en ring på expressbeställning.
Måste bli klar innan Posten stänger för dagen.

Jag öppnar ögonen.
En björk susar i vinden ovanför.
Jag drar ett djupt andetag, ligger alldeles stilla på min luftmadrass.
Varm. Ledig. Loj...

Glider ner i vad jag först upplever som isande kyla, men som snart bara känns fint.
Barnen tjoar att "Nu baaadar mamma!!!" och kommer studsande över altanen.
"Maaammaaaa!! Tvångsdoppa mig!!" vrålar Charlie. Han vågar knappt komma i vattnet annars. Eller - det tar för honom alldeles för lång tid, och brorsorna har förmodligen redan gått upp när han väl kommit i annars.

Jag fångar hans solvarma smala armar i mina kalla händer och han skriker förtjust.
Innan jag släpper ner honom i vattnet håller jag hans lilla kropp mot min och drar in hans solkrämsdoft medan han vrider sig och tjuter av glädje att jag skyddar honom mot brorsornas dyk-stänk med min kropp.
Då doppar jag honom, ända ner till halsen.

Han skrikskrattar och vrider sig ur mitt grepp, på väg mot Emil och Joel som just belägrat min luftmadrass.