tisdag 30 september 2008

Till den det berör.

I morse satt vi alldeles stilla.
Klockan tickade – som det alltid brukar – från hörnet av rummet.
Idag var det annorlunda. Jag hörde den…

I mitt knä sitter en spenslig liten kropp lutad mot mitt bröst.
Hans andetag känns lugna, och hans små fingrar smeker sakta min arm.
Ingenting annat rör sig. Det är frid i mitt hus.

Solens strålar kastar strimmor av guld i mitt älskade barns hår.
De mjuka fjunen ligger i små bångstyriga klasar längs hans runda huvud.
Jag låter mina andetag bli små pustar som når hans lilla hjässa och jag ser hur de blonda stråna rör sig litegrann.

Klockan tickar vidare, och jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar som vatten i en sil
Om jag bara rådde över tid och rum.
Då skulle jag stoppa tiden och sitta kvar så länge det bara var möjligt…
Att sitta såhär, underbart och nära mitt älskade lilla barn.
Att kunna njuta av att känna hans små ben i mitt knä.
Att sitta stilla, blåsa lite på sitt barns huvud utan att han märker det och fortsätter kika på den tecknade fyra minutersfilm tv:n spelar upp en tidig morgon.
Snusa honom lite i nacken som doftar ljuvligt av gårdagskvällens bad.
Insupa de små, små fjunen som kikar fram under den lilla luggen i hans panna.

Jag vill så gärna strunta i allt vad plikter heter…
Hoppa över dagis idag. Att låta mina arbetsuppgifter vänta…
Jag skulle vilja låta mig få njuta av den lilla tid som så rasande fort går förbi.
Så att jag inte skulle missa det fantastiska det är att ha ett litet barn.
Att få se dagen med hans ögon. Att ta tillvara på det mirakel det är att bara få vara, och att få vara så tillsammans med sitt barn.

Han rör sig lite och för sina små fingrar upp emot håret där jag just blåst.
Det killar väl lite, men han säger ingenting utan fortsätter att betrakta de tecknade figurerna på tv:n.
Han smeker sitt huvud och efterlämnar några spretande lockar.
Jag kan inte motstå, utan följer impulsen och drar hans lilla kropp emot min och omfamnar honom mjukt och kysser hans hår.

Han vrider sig skrattande ur mitt grepp och vältrar sig ner mot golvet.
-Mamma toookig. Säger han eftertryckligt.

Jag ler mot honom och önskar att jag inte brutit den underbara förtrollning som lägrade vårt hus, denna tidiga måndagsmorgon…

Klockan tickar litet högre nu, låter det som , och vardagen gör sig påmind.
Det är litet bråttom nu, om vi skall hinna i tid till dagis.
Vindbyxor skall tas på, en fleecetröja under vindjackan, skor och mössa.

Kylan har kommit. Frosten låg vit på vår gräsmatta då jag drog upp rullgardinen.
Det har blivit höst…

Vi gör oss klara att äntra verkligheten där utanför vår ytterdörr.
Barnen skall köras den lilla biten till förskolan.
Mamman måste ta itu med sitt jobb.

Om man gav sig själv tiden varje dag att uppleva denna lilla vardagliga magi ändå…
Om man unnade sig själv att få bara vara.

Det där förunderligt mjuka håret på sitt barns huvud. Hur blev det så långt, så fort?..
Hur blev byxbenen så korta på så kort tid?

Tiden kan ingen stoppa. Hur gärna man än vill och önskar.
Men man kan ge sig själv den vackra gåvan, att stanna upp och dra in den stora, stora kärlek det ryms i varje dag, varje morgon och till varje barn.
Att andas in den så djupt ner i lungorna så den fyller hela kroppen tills det nästan gör ont…

Utanför dörren slår kylan emot oss.
Den bistra verkligheten kanske man skulle kunnat kalla den.
Hösten som kommer med vintern. Dagis, jobb, plikter och måsten.
Stress, kunder och personal. Raster, stämplingsklockor och mera måsten.

Den bittra vetskap att man måste.
Man måste lämna sina älskade barn till någon annan under tiden man gör sitt ämbete.
Det man älskar allra, allra mest.
Det vackraste man någonsin gjort, och det man på millisekunden skulle kunna dö för.

När jag som mamma ser mina barn genom grinden på förskolan, ser jag dem i en samling andra barn.
De leker och skrattar. De gräver i sandlådor, klättrar i träd och umgås tillsammans på barns sätt.
De är en i gänget. De är en av många.

För mig är de det allra underbaraste som finns.
För mig är de alldeles speciella.
De är något alldeles särskilt och jag kan verkligen känna fysisk smärta då jag måste skiljas från dem.
Så fysisk att det bränner bakom ögonlocken ibland, och jag måste skynda mig till bilen…

Som de morgnar då man måste lämna dem ifrån sig fastän man önskar annat…
Då man kunnat sitta och bara vara med dem.
När man befunnit sig så nära den heliga stund av innerlig kärlek då man kunnat sälja sin själ för att få tiden att stanna om än så bara för en liten, liten stund till…
Jag önskar med detta bara att ni får en likadan stund med era egna barn, eller den som ni håller närmast ert hjärta..

måndag 29 september 2008

Vänskap.

Att vårda Vänskap är en fin investering.
Man borde tala om att man har en fin vän lite oftare...
Hur härligt är det inte att höra att man är en bra vän?
Jag fick ett mail idag.
Det "bara låg där" , idag, mitt bland alla beställningar i inboxen...
Min vän kallade mig Tiopoängaren...

Hela dagen har jag gått och smilat.
Jag fick en hälsning via mail och någon tänkte just på mig.
Bokstäverna nådda svarta i kontrast mot den vita bakgrunden;
"Kraaam!
/K"

Sedan gick jag ut i Silververkstaden
och smidde en present åt någon annan som tänkt på sin vän...



söndag 28 september 2008

Helgens arbete...

Oj, så många paket det blev i helgen!...
Har haft små praoelever som hjälp till att skruva fast den antika snickarbänken ordentligt.
Jag tror det satt - uppskattningsvis - sjuhundra spikar och skruvar i det gedigna träet då jag var klar.
Och då mina största -snart-sex-års-söner varit med mig i Silververkstaden.

De gick in med liv och lust för att stansa koppar och plåt ända tills den ene av dem slog sig på tummen.
Då övergick de till säkrare verktyg såsom skruvmejslar och lättare hammare med småspik.
Min farfars gamla snickarbänk förädlades med pappans allsjöns skruvar och hammarslag i fot-och-knähöjd.
Den gamla vackra snickarbänken - ser ut som en sådan man hade i mellanstadiet på träsjölden ungefär. Nött av tidens tand och av alla saker som tillverkats på träet.
Hammarslag, knivsskrap och hyveltänder. Ett och annat sågskov.

Jag njöt av att ha annat sällskap än radions skval. Med nyfikna frågor följde mina barn mitt arbete och godkände smyckena innan de stoppades i polervätskan för att till sist med försiktiga händer torka smyckna torra med bomullstyg.

Jag har fått mycket hjälp i helgen.
Högen med paket som försänds idag blev ganska stor...
Den fick pappan och tvååringen ta den lilla bilen och åka till stan och posta.
En glass i höstsolen hoppas jag att de hann med...

Jag sitter och kikar ut genom fönstret och ser mina grabbar hjälpa till att sprida ut lövhögarna vi krattade ihop i går eftermiddags.
Jag skall snart hjälpa dem...

En söndag.
En i raden av många. Både förflutna och kommande - får man önska.
Ta tillvara på dagen. Ut i friskluften och vältra dig i några löv.
Det tänker jag göra nu...

fredag 26 september 2008

Glädjen...

Den härliga glädjen man läser i en del Tack-mail?!..
Det är så underbart att höra, jag blir så stolt och jättejätteglad!

Tänk så enkelt det är att säga "Tack". Gör man det med lite glädje, och kanske till och med leende kan man faktiskt rädda någons hela dag...

"Tack" och verkligen mena det. "Tack för att du höll upp dörren."
"Tack - för skjutsen."
"Tack - för att du lade mina växelpengar i min hand."
"Tack - för maten snälla mamma."

Vi borde faktiskt sprida mer glädje. Det är ju så enkelt!
Tack alla ni, som lämnar en liten kommentar...
Det är så härligt att veta att någon bryr sig om!

onsdag 24 september 2008

När Magin talar så Tydligt...

Jag minns då den talade så tydligt till mig...
En vinterdag för länge sedan...

När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.

Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.

Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.

I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.

Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.

De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..

Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...

Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.

Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.

Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..

Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...

tisdag 23 september 2008

Kärlek till Silver...

Av Kärlek tager vi Varandra, att Älska tills döden skiljer oss åt...

Så enkelt. Med litet Silver och litet Text från Hjärtat...









måndag 22 september 2008

Fotjakt och Kärlek...


Emil och Joel var 3½ år gamla då vår lillebror Charlie kom till världen.
Tiden flyr så fort och jag önskar så hårt att det värker i hjärtat att jag skall kunna minnas alla de särskilda stunderna.
Du vet.
När allt bara faller på plats.
När bubblan man andas i är bara sin egen medvetenhet, och när allt runtomkring en bara strålar perfektion.
Som när man sitter med sin lille bebis...
När Charlie var Liten.
---------------------------------------------------------------------------
Han gurglar så roligt min lille minste son.
Låter så mycket nu då han verkligen testar sina resurser!

Han har just upptäckt sina fötter! Sträcker sina små händer förbi sina ben och ner mot de knubbiga pyttefötterna.
Tårna spretar och liksom sträcker sig i sin fulla längd mot de ivriga händerna.

Jag har min lilleman i knät. Det är vår egen tid på dagen. Storebrorsorna är på dagis. Idkar socialt engagemang. Då har vi vår egna stund, jag och min älskade bebis.
Det står en jämn rännil av sull på han haka, och det bubblar i hans mjuka mungipa. Han gurglar glatt och det glittrar i hans ögon. Tårna vinkar mot hans ansikte och jag undrar stilla vad som rör sig inom honom?..

Det låter precis som om man gurglar munvatten, men liksom bebis-gällare förstås!
Jag ler mot honom och försöker underlätta han kamp att nå sina små fötter.
Drar av den randiga strumpan som lossnar från den lilla varma foten med ett "poff".

Charlie gurglar av skratt och får tag om foten med ena handen. Bänder den mot munnen och uppbådar all sin vighet i den lilla knubbiga kroppen.
Sullet från hakan kladdar av sig på tårna och han är lycklig.
Hans kropp kavar och kämpar, jag känner hans obändiga vilja och livslust genom min tshirt. Han bökar och bänder, kämpar och gurglar.

Solen når hans kind och glittrar i sullet. De mjuka korta stråna på hans huvud gnistrar som en gloria på hans huvud. Huden är len och jag kysser den mjukt.
Han vänder genast munnen till och hela min kind blir sullig och blöt.
Jag srattar åt min lille kämpe som sitter i mitt knä utan ena strumpan. Hans fot känns varm och lite fuktig. Byxbenet har kasat upp till hans knä, och det goa tjocka vaden ligger mot min arm. Att bebihud kan kännas så len...
Små veck vid ankeln och den rundade fotsulan lika mjuk som resten av den fantastiske unge jag håller i famnen.

Han har fått i stortån och gnager glatt med sina första små tänder i underkäken.
De knubbiga händerna håller foten i ett järngrepp och han flinar mot mig. Jag ser mig själv i honom. Någonstans där bakom den slående likheten med hans far, och de tydliga dragen av hans storebröder. Där finns lite av mig också.
Jag bubblar lite mot honom och han skrattar åt mig.
Fortfarande med tån i munnen.

Hans ögonbryn har börjat bli tydliga. Ögonfransarna är långa, precis som sin ena storebror.
De blå ögonen har han efter sin pappa. Men i solens ljus geonom fönstret och utan skuggan från orkidéerna i fönstret tycker jag mig se några stänk av grönt.
Det kommer från mig...

Han är så liten min lille son men hans tyngd känns ändå så tydligt i min famn. Han kavar omkring och jag håller honom fast, men låter ändå honom böka runt och upptäcka sin omvärld och sig själv.
Så kommer han lite till ro, lutar sitt huvud tungt mot mitt bröst och drar en djup suck.
Letar lite och jag vet precis efter vad. Mat. Och närhet.

Hans rundade kind ligger tätt mot mig. Han håller sin lilla hand på mitt bröst med självklar äganderätt.
Den lilla näsan förser honom med luft, och han drar långa djupa, lugna andetag.
Ögonen är slutna och han känns så avslappnad.
De rosiga kinderna rör sig i takt med hans mun. Tystnaden kryper sig nära. Frid...

Stora snöflingor dalar utanför fönstret, små fåglar landar och lyfter från fågelbordet där vi dukade upp med solrosfrön.
Granskogen vajar i den svaga vinden. snön ligger i ett tjockt, mjukt glittrande täcke över kullen vi bor på.
Det är tyst. Det enda som når mina öron är min älskade son som sväljer sin mat. Det låter så gott...

Vi sitter så. Min son och jag.
Vi sitter stilla så, länge. Jag ser ner på honom där han sover i min famn. Rofyllda andetag och vilande små växande muskler.
Jag känner syret i mina lungor och jag känner hur mina ögon blinkar.
Hela mitt jag är just nu bara hans. Jag är hans mamma, och Gud vad jag älskar honom!...

lördag 20 september 2008

Mina senaste - och sista dagar som gravid...


Minnen....


Nästan skrämmande väntan...
Det känns så.

Varmt och kvavt ute. Hällregn på morgonen, allt är blött.
Katten sover i fönstersmygen, kidsen sitter i sina Spidermanlinnen och slötittar på tv. Pappan huserar i köket. Tror det är lunch på gång.
Själv (sitter jag inte) vid datorn. En bit ifrån tangentbordet. Magen håller mig på behörigt avstånd. Den är stor min mage.

Jag är aldrig ensam, det är minst en till som påminner om sin närvaro.

Har jag tur så är det bara h*n och jag som ligger i min säng då jag obarmhärtigt vaknar på natten och behöver besöka closetten.


Annars har jag en muskulös och spenslig treochetthalvtåring tätt, tätt inpå ryggen, gärna med en arm om min hals. Och så ännu en supermjuk lika-gammal som trycker sin gosiga kropp mot mig och den putande magen, fastklamrande för fulla muggar för att inte ramla ur sängen.
Då är det svårt att ta sig obemärkt ur sängvärmen/hettan och in på toa ifred.

Oavsett vad klockan är på dygnet.

De blöjfria älskade små ungarna kommer allt som oftast in efter mig och sätter sina små sötstjärtar på varsin potta. Så sitter vi där i kolmörkret. Säger ingenting utan gör det vi kom upp för att göra (igen) och så går vi tillbaka till min säng.

Lönlöst att försöka få dem tillbaka till sina egna sängar.

Där ligger förressten pappan, som då han på väg till sin säng upptäckt att den förlänge sedan är upptagen.

Killarna somnar om bums, utan att ens pratat... Själv ligger jag (inte) och känner hur den lill* i magen har vaknat till och buffar lite på den store pojken som råkat hamna närmast min mage.

Värmen från mina små trycker sig på, inte för att det är outhärdligt, men det blir väldigt väldigt varmt.

Ser upp mot takfläkten som i flera år legat igendammad på vinden, men som nu i denna 2006 års sommarvärme åter fått fylla sin ursprungliga funktion.

Sparkar försiktigt av mig täcket och känner den varma luften strömma runt oss där vi ligger.


Mörkret sluter tätt, och genom fläktens tysta brummande hör jag mina älskade barns snusanden.

Snart kommer jag att ha ännu ett litet barn att älska. Tiden krymper för varje minut på klockradion.

Snart är den lill* här...

Känner hur det små-rör sig inuti mig, och blir allt litet sentimental då jag inom mig vet att det inte längre kommer att kännas någonting röra på sig inom mig.

Detta blir vårt sista barn. Min sista graviditet och Emil och Joels enda syskon.

Men jag längtar också. Det har jag gjort ända sedan de tre teststickorna visade klart och tydligt att vi skulle bli en till i vår familj...

För tre tester, det var ju bara så att jag var tvungen att dubbel-trippelkolla. Med några dagars mellanrum, för tänk om det visat fel?...


Det gjorde det inte, och det tog inte värst länge förrän ytterligare tester var helt onödiga då magen själv visade tydligt att det faktiskt var något på gång därinne...


Nu är det fyra fjuttiga dagar kvar på denna undrets mirakel. Livets mage.

Slutet av början på någonting nytt.
Känner hur huden på mig darrar till lite i vad som är skräckfylld nervositet totalt uppblandad med tillförsikt, lycka och glädje över att få vara en del av ännu en graviditet och ett äventyr som är totalt så synnerligen obeskrivbart för andra...

torsdag 18 september 2008

onsdag 17 september 2008

tisdag 16 september 2008

Bild i tidningen Mama!


En redaktör ringde från tidningen Mama - Bonnier - och ville "låna" en bild med mina smycken.
Jag skickade några olika, och de valde den här.
Finns alltså nu i pappersupplagan nr:10 sidan 55.
Nästan lite fånigt stolt är jag, så kul tyckte jag det var!
Skönt på sätt och vis att man inte behöver betala för den första publicerade bilden av sina alster.

måndag 15 september 2008

Födelsedag.

Jag undrade just vart det sista hjärtat tagit vägen...
Jag fick det "på sängen"imorse...

Min underbara familj hade spenderat - pappan, tvenne 5½åringar och en 2åring - en eftermiddag ute i min silververkstad utan att jag märkt det.
Lyckats åstadkomma det här.
*Jag tror jag gråter en skvätt!*
Hade inte kunnat göra det finare själv!....

fredag 12 september 2008

Kärlek & Smycken. Älska & Bära...


Akkurat till Norge!
Riktigt mäktigt!
Svårt att bortse från den tanken då man står i lysrörsarmaturernas bleka sken ute i silvervkerstaden.
Man gör någonting betydelsefullt åt någon annan.
Namnen man stansar in , hamamrslag för hammarslag är någon mycket speciell liten - eller stor - människa för någon...
Någon "därute" är väldigt, väldigt älskad.
Det känns ända in i hjärtat!

torsdag 11 september 2008

onsdag 10 september 2008

Namnringar...

5mm breda, 2mm tjockt gods. Härlig tyngd.
Funkar fint som sänken, om man inte är nöjd med designen...

Ikväll smärtar mitt högra pekfinger ovanligt mycket, och min tumme på samma hand.
Jag har smitt sex stycken silverrringar i 2mm gods, varav tre är de på bilden.
En smeds händer är inte så vackra att beskåda.
Ikväll var jag klumpig dessutom...

Det finns ju genvägar också, förstås.
Att köpa in färdiga saker att skriva på. Det tycker jag är fusk.
Älskade Barns smycken görs helt för händer, det svidande i fingrarna av brännande lågor, vassa legeringskanter och skarpa handverktyg är en påminnelse om min yrkesstolthet.
Jag älskar mitt jobb!
Varje stund, i varje känsla. Faktiskt.

torsdag 4 september 2008

Tiden som tog slut...

Som blixten från klaraste himlen slog det ner i mig.
Min lilleman har just börjat dagis...
Just nu ligger han i sin lilla säng och sover middag.

Jag stod länge böjd över hans lilla kropp och såg hans andhämtning bli tyngre och tyngre...
Hans silkeslena ben stack fram under den lilla rosarutiga filt jag själv haft som barn.
Med viljans allra starkaste kraft motstod jag att smeka de pyttesmå fjunen på hans vader, för jag vet att han hade vaknat då.
Jag minns med tårar i ögonen de stunder vi hade i vintras, då solen knappt nådde in genom våra fönster över trädtopparna.
Då vi satt i soffan i vardagsrummet och min lilleman somnade efter lunchen i mitt knä.
Hur jag lät tvn stå på i bakgrunden med inte kunde slita mina ögon från det långbenta knytte som sov i mina armar.

Idag ett halvår senare är han i dagarna 2år gammal. Och har just börjat sitt liv på dagis...
Han är stor nu. Lille Charlie...
Vinden drar förbi genom gardinerna i rummet och hans lilla ansikte ljusnar till någon sekund av solen. Hans ögonlock är stängda. Han sover fridfullt.
Jag lämnar honom till sin sömn och vandrar med en kaffekopp ut på bron. Tittar ut över skogen från kullen invid ängarna där de byggde det hus som nu är vårt.
Som har varit vårt under hela mina barns uppväxt.

Huset vi köpte, för att bli gamla i...
Inte tänkte vi då på några barn, faktiskt.
Det låter lika främmande nu, som barn hade gjort för oss på den tiden.
Underligt, hur livet kan svänga?... Klockan tickar mot tre. Storebröderna skall hämtas från dagis. Lilleman måste följa med.
Smyger åter in i det tyska - mörka och rofyllda rummet han fortfarande ligger och sover gott i. Nu smeker jag hans varma arm och fortsätter sakta upp mot hans kind som vilar tryggt mot kudden. Han vill inte riktigt vakna ännu.

Jag vill stoppa klockan, en timme eller sju. Att få stå och beundra en liten människa sova tröttheten av sig. När han befinner sig alldeles i början av sitt unga liv.
Så stort, och så innerligt kärleksfullt älskar jag honom. Mina Älskade Barn.
Jag kämpar med all min styrka och kapacitet att minnas hur jag känner för er.
Att jag aldrig skall glömma hur jag känner det just nu, idag.
Jag älskar er mer för varje dag...
Det känns nästan skrämmande övermäktigt då jag tänker på det!...

onsdag 3 september 2008

Diamanter som glimmar...

SilverAmulett för hela familjen!


Extraringar till Klassiska Silverbrickan n:r 2.

Allt är inte guld som glimmar. Inte diamanter heller, men ack så vackert...



tisdag 2 september 2008

Namnhalsband i Guld 18k.

Tvenne ringar i 2mm gods, med slipade innerkanter för mjukare form mot fingret.
Texten ville den blivande ägarinnan ha på kanten. Självklart!!
Det blev en bra reklambild av det hela också!

Fyrstav i 18karats Guld, rakt igenom. Helt underbart att jobba med.
Adrenalinet känns ända ner i tårna! Mycket Guldgram, i den här...

Nu är det snart premiär för den nya layouten också!
Den ligger redan klar, kika in på http://www.alskadebarn.se/
eller förressten, by all means; http://www.älskadebarn.se/ som jag shoppade loss på i förrgår.
Nu kan man ju även ha åäö i domännamn. Ääääääntligen!...

Måste sova nu, så jag orkar/hinner uppdatera den nya sajten med alla nyheter jag har på lut!!

måndag 1 september 2008

Silversmycken med egen text.


Jag älskar mitt jobb!

Jag älskar att få ynnesten att tillverka smycken med namn och text som betyder så mycket för bäraren!

Jag älskar tanken att namnet jag slår in är symbolen för en mycket, mycket älskad liten - eller stor! - människa...