måndag 30 augusti 2010

Syskon?

Bland det roligaste jag vet är när mina smycken kommer tillbaks för att få "flera namn" för att namnet på smycket - vilket ju är (underbara tanke!!) en älskad liten människa jag fått förtroendet att skapa ett smycke till - har fått ett syskon!

Nu har det hänt flera gånger på kort tid!!

Det är lika roligt varje gång!
Jag blir så fantastiskt glad och stolt att mina smycken hänger med så!!
Någon skrev en extra rad och ville ha det ordentligt upp-polerat för det har minsann använts varje dag i över två års tid!

Kan ni förstå hur lycklig jag är, som får jobba med det här?
Jag måste nog nypa mig i armen!
(Hellre det än att slå mig med hammaren på tummen! ;o)

Stora Silverhjärtan i kombination med Små silverhjärtan i extrakedjor!
Plats för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn!

söndag 29 augusti 2010

Den dagen på året...

Den här dagen, den 29 augusti blöder jag.
Mitt hjärta smärtar mig så oerhört och mina tårar vill inte ta slut.

Mina egna problem och "grus i skorna" känns så avlägsna...

För sexton år sedan födde min älskade vän Johanna sitt första barn.
Vi var unga, och jag förstod egentligen inte alls innebörden eller känslan att vara mor.

En liten pojke äntrade världen. Själv belade jag mig med hedersuppdraget "Mosterskap".

Sötare pojk fick man leta efter! Han växte upp, fick en lillasyster - Josefine.
Sedan fick jag själv barn och blev fullkomligt överrumplad över den känslostorm och den ofattbara kärlek det faktiskt är att bli förälder.
Min älskade vän Johanna blev strax efter mor igen, för tredje gången till Sebastian och Josefines lillabror Simon.

Vi fortsatte umgås, våra barn har alltid lekt nära och jag är så tacksam för hur fina Josefine och snälle Sebbe hjälpte till, lekte med och tog hand om våra småttar!...

En morgon för tre år sedan idag inträffade det som bara inte får hända.
Sebastian och Josefine cyklar till skolan...
Josefine ringer och skriker i telefonen att Sebastian blivit påkörd...

De hann fram till olycksplatsen, Johanna och Stefan.
Sebastian drar sina sista andetag, hans alltför korta liv tar slut.

Han blev tretton år gammal.

Idag är mina tankar hos mina älskade vänner och deras familj.
Ett ljus brinner i vårat fönster, för den livslåga som släcktes, alldeles för tidigt...

lördag 28 augusti 2010

Just kommit hem

efter en två dagar lång utbildning / konferens.

Det är verkligen härligt att träffa andra företagare, i liknande - och oliknande situationer som min egen!

Som småföretagare jobbar man ju ganska ensam.
Vi är visserligen ett familjeföretag, men ack så viktigt det känns att få byta tankar och höra om andras sätt och funderingar om företagande.
Sägas skall nog att vi verkade vara en förträffligt välkomponerad grupp och vi fann varandra tämligen omgående, de flesta - för att inte säga alla?!...

Kvinnor var vi förressten allihopa också.

Mitt huvud är sprängfyllt av tankar.
Skall bearbeta, skriva ner och jobba lite med dessa.
Många kan nog bli fina idéer för företaget Älskade Barn AB och många kan nog vara bra för mig, både som företagare och som Tina.

Jag har knutit några härliga kontakter som skall bli intressanta att lära känna mer.
Jag har lyssnat och tagit till mig många strålande visioner och jag har - faktiskt! - lärt mig en hel del nya saker om mig själv!
På gamla dar!...;o)
Man skall aldrig upphöra att förändras, man skall alltid vara öppen och lyssna - även inåt.

Vi är olika, vi tänker olika och vi uppfattar saker på olika sätt.
Det någon ser som en tråksam konkurrent, ser en annan som en bekräftelse på att det egna jobbet är rätt och som om man egentligen får draghjälp med marknadsföringen av sin egen produkt, te.x...

Jag är så stolt de smycken vi tillverkar.
Jag älskar vårt familjeföretag och är faktiskt omåttligt glad över att få jobba med något som är så fantastiskt roligt.

Lycka i ett smycke; Bär dina älskade nära ditt hjärta.

onsdag 25 augusti 2010

Isprinsessan.

Fick en bok av min mamma imorse.
En som jag obegripligt nog råkat missa, skriven av min favoritförfattare.
(Härligt, nu har jag något gott att bita i, så snart jag får en stund över!!)

Har ni sett den här då, i min gästbok på sidan 22?...

söndag 22 augusti 2010

Gå sin egen väg.

Jag försöker.
Jag gör så gott jag kan.
Så mycket jag orkar, och så långt min inspiration tar mig.
Jag vill mycket, och blir stolt och glad då jag lyckas.
Jag gör mitt bästa med att se livet från den ljusa sidan.
Jag försöker välja den rätta vägen att gå, och undertiden försöker jag göra den till min egen.

I varje händelse av svårighet försöker jag lära mig av vad som gick fel, och om jag kunnat göra annorlunda.

Jag vill männsikors väl, och försöker att sprida komplimanger omkring mig.
Jag försöker hjälpa till, om jag kan. Skulle ha svårt att företsälla mig att jag skulle säga "nej" om någon verklöigen bad om min hjälp.

Jag hoppas att folk i min närvaro ser mig som en positiv och glad människa.

Som min man sade, då jag lite oeftertänksamt ställde honom frågan;
"-Vad tror du folk skulle säga om mig i kyrkan på min begravning?"
Han tänkte bara en pytteliten stund - vilket är ganska ovanligt för min make - och svarade:
"-Hon var en frisk fläkt."

Ungefär så.
Jag skulle nog faktiskt vilja upplevas som en frisk fläkt.
Som smeker förbi ett medvetande och lämnar en känsla av någonting eftertraktat. Såsom glädje, eller fräschör. Eller positiv energi, liksom.
Det är ungefär vad en "frisk fläkt" är för mig.

lördag 21 augusti 2010

Liten blir stor.


Stort Silverhjärta, rymmer många namn men är lika vackert med ett, tills barnaskaran är komplett..

Tiden går.
Denna gångna vecka har inneburit förändring för väldigt många.
Skolstart...

Själv botaniserade jag bland gamla (ähh, inte värst gamla egentligen!) foton från min tid i begynnelsen som mamma.
Bebiskort...

Hur förvånad blir man inte då en 7½åring sedan kommer och försöker krypa upp i ens knä för att kika vad det är man håller på med?
Kollar på foton sedan han var liten...

Tiden känns som igår, ändå känns det som om man varit mamma i hela livet...

fredag 20 augusti 2010

Till den det berör.

Dagboksurdrag, från tiden innan Charlie börjat på dagis:

I morse satt vi alldeles stilla.
Klockan tickade – som det alltid brukar – från hörnet av rummet.
Idag var det annorlunda. Jag hörde den…

I mitt knä sitter en spenslig liten kropp lutad mot mitt bröst.
Hans andetag känns lugna, och hans små fingrar smeker sakta min arm.
Ingenting annat rör sig. Det är frid i mitt hus.

Solens strålar kastar strimmor av guld i mitt älskade barns hår.
De mjuka fjunen ligger i små bångstyriga klasar längs hans runda huvud.
Jag låter mina andetag bli små pustar som når hans lilla hjässa och jag ser hur de blonda stråna rör sig litegrann.

Klockan tickar vidare, och jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar som vatten i en sil
Om jag bara rådde över tid och rum.
Då skulle jag stoppa tiden och sitta kvar så länge det bara var möjligt…
Att sitta såhär, underbart och nära mitt älskade lilla barn.
Att kunna njuta av att känna hans små ben i mitt knä.
Att sitta stilla, blåsa lite på sitt barns huvud utan att han märker det och fortsätter kika på den tecknade fyra minutersfilm tv:n spelar upp en tidig morgon.
Snusa honom lite i nacken som doftar ljuvligt av gårdagskvällens bad.
Insupa de små, små fjunen som kikar fram under den lilla luggen i hans panna.

Jag vill så gärna strunta i allt vad plikter heter…
Hoppa över dagis idag. Att låta mina arbetsuppgifter vänta…
Jag skulle vilja låta mig få njuta av den lilla tid som så rasande fort går förbi.
Så att jag inte skulle missa det fantastiska det är att ha ett litet barn.
Att få se dagen med hans ögon. Att ta tillvara på det mirakel det är att bara få vara, och att få vara så tillsammans med sitt barn.

Han rör sig lite och för sina små fingrar upp emot håret där jag just blåst.
Det killar väl lite, men han säger ingenting utan fortsätter att betrakta de tecknade figurerna på tv:n.
Han smeker sitt huvud och efterlämnar några spretande lockar.
Jag kan inte motstå, utan följer impulsen och drar hans lilla kropp emot min och omfamnar honom mjukt och kysser hans hår.

Han vrider sig skrattande ur mitt grepp och vältrar sig ner mot golvet.
-Mamma toookig. Säger han eftertryckligt.

Jag ler mot honom och önskar att jag inte brutit den underbara förtrollning som lägrade vårt hus, denna tidiga måndagsmorgon…

Klockan tickar litet högre nu, låter det som , och vardagen gör sig påmind.
Det är litet bråttom nu, om vi skall hinna i tid till dagis.
Vindbyxor skall tas på, en fleecetröja under vindjackan, skor och mössa.

Kylan har kommit. Frosten låg vit på vår gräsmatta då jag drog upp rullgardinen.
Det har blivit höst…

Vi gör oss klara att äntra verkligheten där utanför vår ytterdörr.
Barnen skall köras den lilla biten till förskolan.
Mamman måste ta itu med sitt jobb.

Om man gav sig själv tiden varje dag att uppleva denna lilla vardagliga magi ändå…
Om man unnade sig själv att få bara vara.

Det där förunderligt mjuka håret på sitt barns huvud. Hur blev det så långt, så fort?..
Hur blev byxbenen så korta på så kort tid?

Tiden kan ingen stoppa. Hur gärna man än vill och önskar.
Men man kan ge sig själv den vackra gåvan, att stanna upp och dra in den stora, stora kärlek det ryms i varje dag, varje morgon och till varje barn.
Att andas in den så djupt ner i lungorna så den fyller hela kroppen tills det nästan gör ont…

Utanför dörren slår kylan emot oss.
Den bistra verkligheten kanske man skulle kunnat kalla den.
Hösten som kommer med vintern. Dagis, jobb, plikter och måsten.
Stress, kunder och personal. Raster, stämplingsklockor och mera måsten.

Den bittra vetskap att man måste.
Man måste lämna sina älskade barn till någon annan under tiden man gör sitt ämbete.
Det man älskar allra, allra mest.
Det vackraste man någonsin gjort, och det man på millisekunden skulle kunna dö för.

När jag som mamma ser mina barn genom grinden på förskolan, ser jag dem i en samling andra barn.
De leker och skrattar. De gräver i sandlådor, klättrar i träd och umgås tillsammans på barns sätt.
De är en i gänget. De är en av många.

För mig är de det allra underbaraste som finns.
För mig är de alldeles speciella.
De är något alldeles särskilt och jag kan verkligen känna fysisk smärta då jag måste skiljas från dem.
Så fysisk att det bränner bakom ögonlocken ibland, och jag måste skynda mig till bilen…

Som de morgnar då man måste lämna dem ifrån sig fastän man önskar annat…
Då man kunnat sitta och bara vara med dem.
När man befunnit sig så nära den heliga stund av innerlig kärlek då man kunnat sälja sin själ för att få tiden att stanna om än så bara för en liten, liten stund till…

Jag önskar med detta bara att ni får en likadan stund med era egna barn, eller den som ni håller närmast ert hjärta, och att ni förstår mig – fastän jag inte säger något – hur det känns en del morgnar att behöva lämna sitt barn i någon annans händer…

torsdag 19 augusti 2010

Insikt.

Jag har en vän.
Som har en blogg.
I vilken hon skriver fullt av små sanningar.

Idag kunde jag inte skrivit det bättre själv.
Så jag låter bli.

onsdag 18 augusti 2010

Att få Glädje!


Klassiska Silverbrickor, både runt halsen och i öronen...

Idag fick jag ett mail.
En gammal klasskompis (Hehe, så värst gammal är hon ju inte förstås - men det var länge sedan vi gick i samma klass! ;o) hade beställt en ring med sina två barns namn på.
Ringen gjorde jag sent en kväll, och jag skickade över en bild på resultatet.
Jag postade den till henne igår (eftersom vi flyttat och inte bor i "samma by" längre! ;o)
Imorse hade jag ett mail i inboxen, med rader som strålade mot mig!...

Alltså, jag blev så glad och varm ända in i hjärtat att läsa att jag liksom faktiskt kunde göra henne så glad, med ett smycke jag smitt i min verkstad!...

Jag älskar att läsa i min gästbok, och jag blir så jätteglad över alla fina mail med så positiva ord om mitt lilla hörn härute i sajberspejs och vad jag kan tillverka!
Tack alla Ni(na!!;o) som tar er en liten stund och ger mig den enorma glädjen det är att få så fin feedback!
Kram!!

tisdag 17 augusti 2010

Imorrn blir jag en annan mamma...

Imorgon, den 18 augusti anno 2010 blir jag mor till två skolbarn.
Mina små tvillinggossar skall börja skolan!
På riktigt! Ettan. Inte "Effan" (som i "Förskoleklass") utan nu är det på rikt.
Ettagluttare.
Mina fina barn...

Nya ryggsäckar, nya (större och längre) brallor och tuffa tröjor.

Imorrn skall jag ta med kameran och fota dem då de går genom grinden.
Grinden som de passerat under ett års tid, men som imorgonbitti får en ny innebörd.

Skolgård. Skola. In i systemet.
Första dagen på resten av deras liv.

Må lyckan och glädjen le mot dem och låt vänskap göra deras vandring genom livets dagar förgylla tillvaron.
Må jag själv besitta styrkan och kunskapen, insikten och förnuftet att göra deras väg genom livets skola lite lättare att gå.
Giv mig kraften att vara den bästa mamman som finns.
Kärleken till mina barn har jag redan och den känns i varje hjärteslag och i vartenda andetag mina lungor drar.

Godnatt mina stora pojkar. Sov så gott i natt. Imorgon är det en stor dag...

måndag 16 augusti 2010

Slutet blir början på någonting nytt.

Så är det med det mesta.
Kvällen blir början på natten, som blir gryning och som blir till dag.
Den nästa.
Fortsättning på resten av din resa genom livet.

Tiden rinner likt sanden genom lillebrors timglas han fick i sitt lilla Kinderägg.
Grön sand. Snabbt rinner den genom det lilla, smala hålet.

Ikväll rinner minuterna så fort att det är svårt att hänga med både i tankarna och önskan att hinna få några timmars sammanhängande sömn innan klockan slår dags-att-stiga-upp.
Den första nu på ett tag.
Sommarlovets sista dag är snart till ända min min hög med barn.
Imorgon kör vi mjukstart på dagis och skola.

Mången arbetad natt-timma för mig har det blivit för att barnen skall få ett så långt sommarlov det bara varit möjligt.

Kramar ur det sista ur den här, genom att räkna samman en stor offert.
Sedan skall jag gå in och snusa på mina nyduschade pojkar som sover i sina sängar.
De somnade till slut. Mina stora, små älskade barn...

söndag 15 augusti 2010

Igår varmt, idag kallt.

Igår, tryckande varmt. Underbar dag vid poolen med barnen.
Idag, kyligt och småblåsigt. Skön dag med skogspromenader med barnen.
Ligger i hängmattan och ser på medan storpojkarna pressar det sista (?...) badbara ur poolen.
Pappan grillar. Doftar underbart...

Igår, pappan borta.
Idag pappan hemma.
Passar på att jobba lite.
Testar nytt fota-smycken-tillvägagångssätt.
Nio karat guld, och 925 sterlingsilver.
Klassiska Brickor, Klassiska namnsmycken.

lördag 14 augusti 2010

Tankar energi.

Barnen ger mig energi. Och de tar.
Igår hade vi ett par vänner här på middag, spelade spel till långt in på natten.
Delade både ett par Carl Reh, en rosa bubbel och något rött. (Jag dricker inte rött.)
Idag har man varit loj. Vädret har inbjudit till lojsamheter också.
Pappan drog till hufvudstaden med några vänner, jag och barnen har haft en underbar dag på vår altan och i det 18-19gradiga vattnet.
Uppfriskande och energigivande för en slö KroppåKnopp.

Musik ger mig energi.
Just nu lyssnar jag på

onsdag 11 augusti 2010

♥ Lycka ♥

Den Lyckligaste Människan
har inte det bästa av allt,
utan gör det bästa
av vad hon har ♥♥♥

tisdag 10 augusti 2010

Ytterligheter.

Gårdagens motionsrunda på kvällen var en kombination av dusch och powerwalk.
Som "spring-på-stället-under-duschen", typ.
Fast det här var på grusvägar runt i skogarna och i rejält h ä l l r e g n.
Det ÖSTE ner!!
Jag hade faktiskt inte ens en torr centimeter på mig då vi kom hem, jag och Sigge.
(Som f.ö har en - enligt mig - fantastiskt söt frisyr idag med svarta, täta korkskruvar över hela kroppen. Någon sade till mig att pudlar inte skulle ha några lockar i pälsen. Det skall de visst det!)

Ikväll tog vi Jansbergsrundan igen.
I strålande vacker solnedgång!...

Båda dagarna i och för sig lika trevliga rundor, då vårt sällskap äntligen behagat sig hem från sin ljuvliga semester norröver.
Men det gick lite lättare att prata idag. Lotte hade ju ingen kapuschong som gjorde att hon slog dövörona till enellanåt ikväll.

Nu är jag i alla fall duschad, stretchad och klar för natt-natt.
Ser fram emot en spännande dag imorgon!

söndag 8 augusti 2010

Vilket är ditt motto?


Grattis på födelsedagen, Lillebror!
och Grattis till SjöhagsmareTriathlonvinsten.
Först kom du, sedan kom ingen, sedan kom ingen i ytterligare åtta minuter, sedan kom tvåan.
Det är fint att komma tvåa också. Silver ÄR vackert ju!...
Och till sist, Grattis till ett suveränt motto. I like! ;o)

Och Dudå, läsa´rn?
Vilket favoritmotto har du?...

lördag 7 augusti 2010

Idag är det 4år sedan Charlie föddes.

Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De busade och välte ut ett saftglas.
Jag smög undan och kände efter.
Jo.
Nu kändes det annorlunda.
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.

Telefonen hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång.

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag.
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället.

Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång.
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor.
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid..
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover.
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta.

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet.
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta.

Uffe har hunnit fram till telefonen.
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då hon kommer. Klockan har hunint slå nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.

Vid tio bestämmer vi oss för att krypa till sängs.
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti.
Jag väntar ut smärtan och när den gett med sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna.
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen, jodå, han sover så, så inser jag att det faktiskt är inlett.
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen;
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt."

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han rusar upp och strssar runt i huset för att få med allt.

Jag går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar; "Vi åker in nu.."

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...

Vägarna in till staden ligger helt öde.
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter.
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer-att-gå-bra-hormonet"...

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal.
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu komer det en bebis snart.

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikelsen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle bli som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn!

Då blir jag nervös.

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov, som en hel-full-karls.
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt!

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet och inte utdrivningsskedet heller.

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*

Till slut kommer i alla fall Uffe och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade och jag får tillbaka min lustgasmask!!
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen" och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut.

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig.

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.

Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!!

Sedan blir allt svart för en sekund.

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig dödlig inte förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.

Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plocklar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip.

En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.

Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med och sedan visste han inte mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.

Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en så kort stund efter det att han kommit ut till oss...

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ymnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...

fredag 6 augusti 2010

Ljuvliga dag.

Älskade mamma utskriven från sjukhuset.
Ofattbart stor tumör (knytnäve) stor bortopererad från sköldkörteln i halsen.
Äntligen är det över. Får man hoppas.

Vaknade tidigt, och hann silvra klart i verkstaden innan lunch.
Jag alltså, sedan tog kollegan vid, polerade och putsade. Blev så fint så.

Barnen ville cykla på picnic. En mil blev det. Med fika på en grön äng.

Toppengod middag som lagades under tiden jag låg i makens födelsedagspresentshängmatta som jag just sytt myggnät till - vi har otroligt mycket otäcka getingar och små svarta skalbaggar här just nu! - och läste i en bra bok.
Barnen cyklade vidare i stora cirklar på gräsmattan framför huset.

Sedan på kvällen hjälptes vi alla åt att förbereda inför morgondagen.
Charlie - minstingen - fyller 4år!
Fyra år, det är faktiskt inte klokt vad tiden går fort!!

Vi gjorde smörgåstårta, som ju blir allra bäst om det förbereds dagen innan och garneras samma dag den skall ätas. Så gör vi också nu.
En blå tårta har han önskat sig också. Det skall det också bli. Med choklad och hallon inuti.
Imorrn blir det minikalas med några vänner.
Charlie längtar så!
Disco skall de ha. Det har ordnats med discokula och stereoanläggning, samt mörkläggning.
Råcknråll, bejbe!... Älskade, älskade unge!

Kikar på klockan, nu var det igång. Den där kvällen, en gång för fyra år sedan...

torsdag 5 augusti 2010

Spännande!

Nu är det spännande jobb-saker på gång!
Jätte, jätteroligt, verkligen!

Dock vill jag vara hemlig med det ett litet tag till, men snart kommer de slås på stora trumman!
Lite diskret i alla fall, för jag är ju liksom ingen trumslagarperson.

Nåja. Det är med stort nöje jag inleder ett samarbete i alla fall, med en mycket, mycket duktig människa.
Blir denna saken bra, varför då inte göra fler samarbeten?...

Nu måste jag "ut i spåret" och rensa bland alla tankar.

Tur att morfar är här, så jag kan (släpa) ta med kollegan/maken så vi kan bolla tankar ihop medans barnen gör sig redo för en natts god sömn!

Tjolahopp!!

onsdag 4 augusti 2010

Gamla filmer...

Regnet föll i strida strömmar idag, så jag rotade fram videokameran för att ladda så vi kunde filma lite medan sommaren var kvar, om den inte regnat bort redan.
Hittade mängder av gamla filmer.
Filmer från 2003 och 2004, - vilka vi började med...

Jösses. Mina små, små tvillinggrabbar!...
Idag har vi kört stora sentimentaliteten - big way!...
Och ändå har vi inte hunnit fram till Charlie-lillebrorsans filmer ännu...

Hela familjen, på stora sängen, kavalkad i Emil & Joel uppenbarelser!
Helt ljuvligt!!!

Nu är dock klockan sju, och solen har börjat lysa.
Efter middagen tog vi en lång-cykelrunda, och ni må tro att det var skönt att få röra på sig...
Att cykla genom vattenpölar är dessutom ganska sällan skådat nöje. Särskilt när solen skiner på dem och sprider sin värme över en busglad familj!

Dagen började lite småsegt, men nu avslutar vi den på bästa sätt!
Familjen på sängen, efterrätt och lite sagor.
Sedan lite silversmide och sedan natt.
Imorgon börjar resten av mitt liv.
Skall se till att göra en film av början på resten åtminstone, så vi kan skratta och mysa framför tv;n igen om några år! ;o)

tisdag 3 augusti 2010

Skiljas från de första, små gosiga plaggen?...

Dagboksurdrag. Vår 2003.

Städade i Emil och Joels garderob och byrå idag. Det börjar bli platsbrist här..
Blev sittandes på sängkanten med en hög av mjuka omlottröjor, pyttebyxor, minibody´s, småsockor,
allra första varmfodrade velouroverallerna. Dom hade de på sig den där dagen i januari då vi för första gången skulle ta hem våra barn.
Jag drar ett djupt andetag i tyget och förnimmer doften och minnena från den tiden.
Vinter, snö. Mina små pojkar inbäddade i mjukaste overallerna vi kunde hitta. Under varsin fleecefilt i babyskydden.
Mitt hjärta bultar så jag nästan kan höra det. Vi skall få lämna BB och åka hem med våra små...
Det har hunnit bli eftermiddag. Känslan är svår att beskriva. Nervositet, enorm lycka, tillförsikt och lite rädsla.
Man vill så mycket för sina barn. Där ligger de med stora ögon blickandes ut i världen. Den stora stygga världen..
Jag skall ta hand om er, kära barn.
Jag ska älska er tills mitt hjärta slutar slå.

En liten hand sticker fram ur overallen. Jag stoppar försiktigt in den. Den får inte bli kall. Jag smeker en liten rosa kind. Munnen söker mot mitt finger.
När vi kommer hem skall du få mat, liten. Snart.

När vi stiger in i huset, hemma, ser allt så välbekant ut. Men ändå så främmande. Världen blir sig aldrig mer lik.
Vi har fått barn. Två underbara små gossar.

De sover. Vi lägger dem på sängen jag nu sitter på och öppnar försiktigt upp overallerna. Inuti är det varmt och gott. Jag tar en liten varm hand i min. Så liten.
Så perfekt.
Nu är vi hemma mina barn. Nu är ni hos oss. Äntligen.

Så rycks jag ur minnena av ett gurglande babyskratt. Joel kommer åkandes i sin gåstol. Åker fram till mig, och drar overallen ur handen på mig.
Den ser ut som en dockoverall i hans famn. Har verkligen den killen fått plats däri?..
Jag plockar upp den från golvet, Joel hittade något annat, roligare att leka med.
Blir sittandes ännu en stund. Ler stort genom tårfyllda ögon. Håller den lilla overallen.
Så liten och så full av minnen.

måndag 2 augusti 2010

Uppdatation.

[uppdatejschön]
Fredag:
Mormor ville låna Charlie till Öregrund. Charlie ville absolut med.
Min lille, lilleman sov sina två första-i-rad hos mormor. Ända borta i Öregrund...
Emil och Joel och pappan hade ju varit så duktiga med städ och biltvätt, så jag bjöd dem på resuatrangmiddag, Grekisk, och Bio, Shrek.
Supermysigt!..

Lördag:
Silververkstad. Expressbeställningar.
Eftermiddag: Middag hos vänner. Ljuvligt i kvällssolen!!

Söndag:
Till min farmor i Strömsberg för att bära in hösten & vinterns ved i vedboden och klippa hennes minst 20 000kvm stora grästomt. Gräsklippartraktor = skitkul för yngliga kids! Samtidigt fick vi tillbaks den efetrlängtade Charlie som haft det toppen hos mormor och morfar!
Min lillebror och lill-Melker var med.

Sedan grillade vi korv till middag.
Måndag:
Hann knappt slå upp mina gröna innan smset kom.
"Vill du med till stallet?"
Ehhh; JA?!! Självklart!!
Träffade där typ världens största häst, som jag minsann fick mig en runda på också!
Ett 1.77cm högt kraftpaket med högskoleutbildning och ett fantastiskt steg!
Malin hade uppvisning med honom först, och jag lovar att jag dreglade där jag satt på läktaren... Sedan fick jag också!
När man står med en kvarts miljon-plus-moms, då är man inte så uppkäftig, vill jag lova.
Inte när denne når bra mycket högre i manken än vad jag är lång dessutom...

Om det fanns något sätt jag kunde förmedla den känslan det var att gunga fram på hans rygg.
Maken till muskelpaket, (jag har aldrig sett en sådan muskulös hals på en häst nån gång!!) helt enormt! och vilken hållning, vilken... häst!...
Oooohhh.
Nu skall jag smälta intrycken. Kamera?.. Näe, den glömde jag i bilen...