fredag 30 januari 2015

onsdag 28 januari 2015

KEEP CALM AND...



Personliga, handgjorda smycken med din kärlek på.
Äkta silver eller guld.
Ingen panik inför alla hjärtans dag!
Jag hjälper dig gärna med en personlig present som bli uppskattad!

måndag 26 januari 2015

torsdag 22 januari 2015

Silverbok!

Det HÄR är vad jag pysslat/jobbat med i eftermiddag!
TaDaaa! En prototyp - smyckesnyhet! 
Smiley grin
En #silverbok! Vad tycks? Något man/någon/du skulle kunna tänka dig?

Silverbok som går att bläddra i!

Självklart får man den texten man vill i sin silverbok!

Skall jag lägga in den på 
www.alskadebarn.se
 ?
Silverboken är 13*15mm
, en framsida, en för min familj, en för vadannat som är min kärt och så sista sidan tom - för vad som komma skall i mitt liv. Eller - om jag någon gång behöver en spegel för att påminna mig om vad som är viktigt... 

onsdag 21 januari 2015

Förlovning på Åreskutan!

Det kom ett mail, från "Igloo Åre" på Åreskutan där det nyförlovade paret spenderat natten!
Smiley heart
GRATTIS Cicci & Christian, Stort tack för bilden och ännu en gång; Tack för att vi fick smida era förlovningsringarSmiley heart
Ulf & Tina ~ 
www.alskadebarn.se
Förlovning i Igloo Åre på Åreskutan,
Personliga silverringar med gravyr från Älskade Barn AB
www.alskadebarn.se

tisdag 20 januari 2015

Fans på Facebook!!

Nu har vi passerat 5000-strecket på vår Facebooksida!!
5000 gillar vår sida på Facebook!
Tack, tack, tack för att ni gillar vårt lilla företag - Vi älskar er!

måndag 19 januari 2015

När jag valde vigselring...

När jag valde min vigselring ville jag ha fem stenar i den.
Vi var fyra i familjen då, jag, Uffe och tvillingpojkarna.
En sten ville jag ha - som "vad framtiden kan innebära" eller som " vi fyra är en familj".

Idag, tio år senare vet jag att den femte stenen ju var för lilleman som kom för åtta år sedan. Smiley smile
Detta är inte mina ringar, men när jag smidde dem - vigselringen med fem infattade cz-stenar i - tänkte jag på att ringarna givetvis hade en särskild historia just för den som skulle bära dem sedan.


Fantastiskt är vad det är. Mitt jobb. Det finns absolut ingenting jag hellre skulle vilja jobba med!...
Tack för att ni tror på mig och mitt företag, ( & Ulf som är både make och gravör! Smiley wink ) och Tack för vartenda litet "gilla-klick" och för varenda delning, Tack för era fina rekommendationer och för att ni känns som den del av gänget!
Det är det som fått oss ända hit! 
Förlovningsring & Vigselring med infattade cz stenar
Fler personligt tillverkade smycken från vår egen silververkstad finns på Älskade Barn AB Websida

söndag 18 januari 2015

Kom ihåg!

"Kom ihåg vad som är viktigt och se varje dag små mirakel"

Stelt silverarmband med egen text

Silverarmbandet är 3mm brett och lika tjockt

Handstansad text, typsnitt 2mm original
Beställ ditt silverarmband på Min hemsida, Älskade Barn

torsdag 15 januari 2015

Snart alla hjärtans dag!

Ingen ring blir den andra lik! 
Sällan man "får" göra två likadana smycken på samma dag, och det är ju kanske en av tjusningarna med mitt älskade jobb!
Kombinationsmöjligheterna verkar oändliga. Här är en 3mm bred silverring med fastlött silverhjärta mellan två infattade cz-stenar.
En sådan här kombination kostar 1409 kronor och ett namn ingår.
Eller ord. Eller datum! wink emoticon
Stenarna finns i flera olika färger, och det går även att få ett guldhjärta i 18karat om man vill istället för silverhjärtat. Då kostar den 1539 kronor.
Det finns flera olika typsnitt att välja bland. Jag kan både handstansa med stålstämplar, gravera med diamantnål, eller göra en fräsning/djupgravyr.
Texten kan lämnas "silvrig" eller oxideras så den blir svart.
Ringens yta kan vara blank, matterad, frostad eller hamrad.
Sade jag att ringen såklart är i äkta 925 Sterling silver?
Fler bilder, och på massor av kombinationer på www.alskadebarn.se
Nu skall jag ut i silververkstaden igen. Alla heart emoticon Dag kallar!

Silverring med rosa cz-stenar och fastlött silverhjärta
Älskade Barn AB

Namnsmycke, Lyckoamulett med maskingravyr
 och 18k guldhjärta

Namnhalsband, )karat Guldamulett med berlocker,
Hjärtan i länk och lila prisma

Namnringar med namnen ovanpå och datum på kanten.
namnringarna är 2mm breda och 2mm tjocka.
Handstansad text typsnitt 1mm original.

onsdag 14 januari 2015

Det är halt minsann!


Ute conquering the isvägar med my icebugs.
Iiiiuuuuh, vad det sved då jag efter ett par års suktande efter ett eget par äntligen halade upp plånkan..
MEN (!) så glad jag är för dem nu på vinter/istiden! Jag som avskyr att motionera. Nu slipper jag i alla fall ramla i onödan!
Och så MÅSTE ju såhär kostsamma ändamålsenliga pjuck ut och rastas. Annars var de ju way för dyra, och det är jag allergisk mot.
/Mvh roskindad motvilligmotionär.

onsdag 7 januari 2015

Tvillingfödelsedag & tolvårsmammedagen



Dagboksurdrag:
Den sjunde januari anno 2003.

Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell… Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oundvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.

Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..

Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, Nu äntligen Tina.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än…

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.

Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrand med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer Ulf. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Uffe har tårar i ögonen..


Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd. Så säger han till mig;
-Jag tycker att det blev en "Emil" och en "Joel".
Nils Emil och Nils Joel.
Emil som kom ut 13.44 vägde 3750gram och var 51cm, Joel anlände 13.45 vägde 2670 och var 46cm lång.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?.. Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när Uffe gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.

I en liten glasvagga, under röda fleecefiltar ligger de. Emil och Joel. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och Uffe väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn..

Emil & Joels mamma (030107.)