lördag 30 januari 2010

Vidga vyer.



Snart skall jag iväg på kurs.
Öka kunskaper, få perspektiv, betrakta nya intryck.
Ljuvligt...

Denna kommande vecka har vikta hörn för detta, måndag till torsdag, men jag kommer att försöka svara så mycket på mail jag bara kan!

Nu skall jag njuta av söndagen snart. Lite till jobb ikväll bara först!

fredag 29 januari 2010

Bara tiden som tryter...


Smycken till Herrar, män, pojkar, killar, pappor och hela det övriga manliga släktet!

jag har mycket att göra just nu, men råkade logga in här på bloggen och ser att den är förtvivlat eftersatt.
Dock är det bara min tid som tryter, orken är det inget fel på.
Jobbar för högtryck!
Samtidigt som det är mängder av beställningar ( inför Alla HjärtansDag?) så är det en massa planer som måste genomföras!
Roliga planer!
Och Roliga jobb! Det är så mycket kärlek som skall präntas in i mina smycken!!

Snart kommer dock en - som jag ser det - välförtjänt minisemester!
Barnen skall få åka skidor - utför!!

Får se om den här mamman vågar riskera liv och lem och ta sig an den stora backen?...
Även om jag var typ tre år då jag första gången stod på ett par slalomskidor, och fortsatte med det en massa, massa år så är det nu trots allt några år sedan jag stod på ett par sist...

Nu måste jag iväg in till Kontorslagret och bulla upp med saker inför ett av våra projekt!
Förhoppningsvis får jag hjälp och sällskap också med det!

Tjolahoppsan saaaa!

söndag 24 januari 2010

I have a dream...


SilverCirkel.

Jag har en tanke som vägrar lämna min hjärna.
Skulle behöva någon annans syn på den, innan den äter upp mig.
Jag har en dröm...
Någonting jag så gärna skulle vilja göra.
Vet bara inte riktigt hur jag skall göra för att den skall bli gjord på allra bästa sätt, och på ett sätt så jag håller den sann mot mig själv.
För det är inte bara mig det gäller.

Nu inser jag att jag talar i gåtor, men eftersom tanken inte har hunnit längre än till en tanke och en jag-skall-någon-gång-i-mitt-liv-genomföra-den, så vill jag inte ropa hej för tidigt liksom...

Är fortfarande iskall efter min och Charlies långpromenad med Sigge.
Kände att jag behövde en riktigt lång promenad ute i vårt vackra vinterlandskap efter den trevliga middagen med goda vänner - och Uffes ljuvliga Sushi - igår.
Charlie ville så gärna följa med, och även om det innebar "inte-så-mycket-tänka-och-fundera-över-min-dröm" så fick han såklart Overallen på och ut gick vi tre.
Det var så mysigt och det hann bli riktigt mörkt innan vi kom hem igen och började med middagen.
En riktig söndagmiddag.
Charlan dukade ( alla fick nya platser ;o) och jag stod vid spisen.
Bakpotatis med en räkröra och en kycklingröra till de vuxna.
Varmkorv till barnen.
Charlie ville ha Bakpotatis till Joel och Emils stora förvåning - och glädje eftersom det blev mer korv kvar till dem då!
De är duktiga med maten mina grabbar!

Jag har suttit en stund och jobbat med "papper" - knappast i dagens datasamhälle va?! - inför mötet med revisorn i morgon.
Som tur är har det mesta varit i ordning, men det datasnille jag inte är hade lite svårt att få ut de rätta rapporterna. Skicka SIE filer hit och dit - och vart på datorn sparas de ner då?!... *Hehe* Det gick fint till slut.

Nu har detta små-bloggande satt ruljans på blodflödet i mina fingrar och jag känner att jag är på väg att tina upp.
Då återstår bara finliret nu då.
Precisionsarbetet i verkstaden!

Skall bara ge barnen varis puss först!

torsdag 21 januari 2010

Liksom.



Ibland blir en hoper ord vackra tillsammans, liksom ;o)...

De här var jag riktigt nervös då jag skulle stansa...
Många, många, små små ord...

Imorgonbitti bär det av till Stockholmsmässan och Formex.
Spännande.

Men först skall barn lämnas på skola och dagis, och Sigge skall få gå långpromenad.
Mormor och morfar har dessutom lovat ta ut honom på lunchprommis, så vi har inget bråttom hem jag och mannen/kollegan.
En lunch ute "på riktigt" kanske vore riktigt trevligt.
Det var länge sedan...

onsdag 20 januari 2010

Trestav!


6mm Trestav med Spinnhake.
Nyhet i sortimentet!

Idag togs första spadtaget på en om/tillbyggnad av verkstaden.
Planlösning och arbetsytor måste ju följa arbetets gång, och nu är vi ju två som huserar i lokalerna.
Dessutom har det varit väldigt kallt nu i vinter, både ute och i verkstaden...
Golvet skall bytas, och snickaren säger att då måste verkstaden tömmas.
(Hur skall DET gå?!... Får vänta till varmare grader ute, så får man dra ut kablar och flytta verktygen till ett provisoriskt verkstadstält utanför eller något.
Om det inte bara tar en dag att lägga ett golv då förstås...Jag vägrar att låta leverenstiden bli för lång, men jag suktar efter investeringen "Projekt-förbättra-verkstaden" också förstås... Dilemma...)

Idag föll jag dit.
Hade just varit in till Posten för att leverera paket, då jag blev sådär tokhungrig/sugen! Frukosten var som bortblåst i magtrakten och jag var helt enkelt tvungen att ha något stoppat i den.
Självklart hade de i grannbutiken ett jättesortiment av Naturgodis varvid jag föll till föga och inhandlade en påse. Mmmmmmmmmm så gott det var!!!

Undrar om jag istället handlat frukt eller något nyttigt om det råkat vara en grönsaksbutik i närheten?...
Njeeee...;o) Idag var det sockersuget som fick sitt lystmäte.
Nåja, det får kanske bli en skidtur imorgonkväll med pannlampa eller så.
För på dagen skall vi på kurs, jag och kollegan. Det skall bli superspännande!

Detta innebär att jag nu måste göra ett kvickt avslut och bege mig ut i verkstaden, så de smycken som beställts hinner postas imorgon med lantbrevbäringen.
Ingen verkstad imorgonförmiddag alltså!

Hej så länge!

tisdag 19 januari 2010

Gudmors Design...


Födelsedagspresent till Sofia från Gudmor.
En granne till mig kikade in och beställde en gåva med egen design! Så jag kikade tillbaks till henne; Majemajelund.

Idag tog vi en spurt i skidspåret, jag och kollegan på lunchen.
Snabbt gick det, fint spårat var det och vädret är skönt!
Inga frusna fingrar, ingen snö i ögonen och vitt och vackert runtomkring.

Jag tror jag gillar skidåkning! ;o)

Snart är det barna hämtning på skola och dagis, idag planerar vi göra en picnic-i-vardagsrummet-middag. Varm korv med bröd. Låter inte det himla enkelt?!

lördag 16 januari 2010

Dopgåva, silverhjärta!

"Silverhjärta med Attityd." På detta namnsmycke är namnet i typsnitt gemener, kombinerat med en stor förstabokstav ur typsnitt Charlie.
En hallonröd sötvattenpärla med en liten silverblomma nedtill, sitter fäst i ringen mellan hjärtat och kedjan .
I skrivande stund är detta smycke placerat i en liten presentask för att bli en dopgåva till lilla Selma som döps idag i Karlstad Kyrka.
Vår kusins kusin...

Idag har vi varit ute och åkt pulka och snowboard. Och sådana där sparkcyklar - fast med skidor på under.
Charlie och jag tog en sväng med sparken medan mormor (fd Proffslängdskidåkare) testade mina nya skidor.
(Jodå, de fick godkänt!)

Nu har vi klämt i oss varsin semla som pappan kom hem med efter att ha levererat paketen till posten som skulle iväg idag.
Jag har ont i magen!!! Borde låtit bli den där gräddspäckade mandelmassebullen...
Hehe, ähh, det får jag ta, men jag kommer inte att göra om det! ;o)

Kikar ut och det är redan mörkt, den här dagen har gått så fort!!
Jag tog en liten "sovmorgon", mer ligga-kvar-sängen-fastän-det-är-fullt-ös-i-huset, eftersom det blev en sen sväng i verkstaden igårkväll.
Men jag tycker det känns så skönt att jobba klart så mycket det bara går innan helgen. Känner mig mer ledig då...

Imorgon fyller farfar år, så vi tar en sväng till Bergsbrunna och testar deras enorma skridskoplan!

Nu skall jag göra klyftpotatis på mitt vis, till middagskasslern!
Trevlig Helg!!

fredag 15 januari 2010

Fredagsmys...

5mm Fyrstav i spinnhake med Sötvattenpärla i extrakedja. Sött så det förslår!!

Idag är jag färdig. Helt färdig. Trött. Kroppen jättetrött!
Har på morgontimmarna tagit en mils powerwalk, sedan efter lite jobb och lunch tog jag en ½mil till på längdskidor. Spårade...

Nu är jag trööööött.
Men trött på ett skönt sätt.
Nu några timmar i verkstaden, sedan en timme framför brasan. Sen - äntligen sängen...

onsdag 13 januari 2010

Motionera mera.

Skall jag göra!
Jag började ju gå Powerwalks i höstas, nu måste man powerwalka för brinnande livet om man vill ha livet i behåll -för sjutusan - så grymt kallt det är där vi bor!

Nu har jag även börjat Viktvakta igen, för det smög sig på ett och annat kilo - tyvärr, men ack så gott det var! - under jul och nyår.

Maken min hänger med och räknar points han också.
Vi kör någon vecka understundom för att inte tappa tänket / konceptet.

Och vet nu vad?
Idag när jag åkte in till stan med alla paket som måste till posten, svängde jag förbi en butik och köpte längdskidor, pjäxor och stavar till oss båda!
(Undrar så smått om man behöver hjälm eller ryggskydd också?..;o)

Vi har bokat in en fjällen-resa snart, och utför åker vi ju båda två, men de här skidpaketen är tänkta som vardagsmotion! Också!! Tillsammans med allt annat!

Känner på mig att det här året 2010 kommer att bli superbra!
Laddad som attan, skall bege mig ut i verkstaden igen snart, premiärtur på längdskidor får vänta tills imorgon, nu är det för mörkt.

tisdag 12 januari 2010

Smycken med personlighet..





Senast idag då jag stod ute i kalla-verkstaden tänkte jag på vilket underbart jobb jag har!!
Alla smycken som jag får förtroendet att tillverka.
Alla människor barkom namnen som slås in i metallerna...

Jag stod med hammaren och präglade in ett födelsedatum på baksidan av en bricka häromdagen, 091231.
En liten bebisflicka har nyss kommit till världen.
Till några lyckliga föräldrar, om vars hals de smycken jag tillverkar skall få hänga!
Vilken fantastik känsla det är!...

Någon dag efteråt stod jag vid min arbetsbänk - i samma kalla verkstad - och hade en ring på högkant, på vilken ett bröllopsdatum skulle stansas in.
En likadan ring låg bredvid, men i lite mindre storlek.
Vigselringar...

Tänk att på någons finger skall denna ring, denna hårda metall med datum som jag stansat in för hand - siffra efter siffra, sitta för resten av någons liv.

Det är stora förtroenden jag får...
Mäktigt...

Det är med varmt klappande hjärta jag sågar ur, filar och slipar, stansar, polerar och putsar de smycken som lämnar mina händer.
Min kollega - och make - håller som bäst på att komma underfund med detta stora han också får vara med om att tillverka.
När snön gnistrar i solen genom fönstret till världen utanför, då känns det magiskt..

måndag 11 januari 2010

Iskallt.

Och kylan det fortsätter utanför.
Stråladen sol och vita träd. Snödrivor och frasande fotsteg.

Jag är ute med Sigge i arla morgontimma.
Morgonen är vacker så det värker i ögonen.
Kölden biter i mina kinder, och jag är tacksam för raggsockorna inuti vinterstövlarna.
Hittade ett par jättestora Hellyhansen-vantar igår då jag var ute i förrådet och letade större vinterskor till lilleman.
Nu kanske även jag kan slippa frysa om händerna!

Vi försökte oss på en skridskosväng igår. På banan vid skolan.
Tyvärr i skogga från storskogen...
Iiiiiiskallt...

Charlie ville inte åka skridskor, han ville gunga.

Alla som gungat vet ju att kättingarna själva bildäcket sitter fast i är rätt kalla på vintern...
Han gungade en stund och vi sjöng, det var svårt att få honom därifrån, men jag såg hur han blev kallare och kallare. Måste röra på oss!!

Pappan och storgrababrna hade hittat sällskap på isen, och skrinnade på.
Men vita rosor framträdde ganska snart på deras kinder och det var inte ens trevligt att vara ute längre.
Vi åkte hem och tände en brasa för att tina upp.

Jag undrar hur länge det skall fortsätta vara såhär kallt?!
Ute i verkstaden har jag fått ta med både fleecetröja och vinterskor!
Golvet är iskallt! Luften värms ganska snart upp av oljeradiator och infrarör i taket.
Det går ju heller knappt att arbeta då fingrarna är kalla. Kontrasterna mellan heta metaller och kalla fingertoppar är ingen höjdare mer än ungefär en halv sekund...

Imorgon går vi tillbaka till normala dagsrutiner.
Skola och dagis har studiedag i dag måndag, och börjar imorgon.

Jag låg på min säng och läste lite i en Läckberg medan Joel och Charlie spelade Lego Indiana Jones.
Pappan och Emil har åkt in till Posten och postat paket, de skulle visst åka förbi någonstans och få skridskorna slipade också.
Så de kan skära bättre i den stelfrusna skridskoisen...

Inte för att jag är ett dugg utsugen...
Skulle vilja ha en mysig inne-dag med hela familjen.
Men jag vet ju hur det kan/brukar bli då tre barn är inomhus en hel dag.

Kikar ut genom fönstret.
Det blir nog en tur efter lunch i alla fall. För det är ju helt otroligt vackert ute!
Skall bara packa in mitt högra öra - som gör överjordiskt ont!!! - så varken ljud, kyla eller luft kommer åt det.
Hoppas det går över snart...

torsdag 7 januari 2010

Idag fyller mina tvillingar 7 år!

Dagboksurdrag, 7/1 2003.
................................................
Jag är ju bara en vanlig.. mamma...

Frågan är om dagarna någonsin kommer att bli vanliga igen, nu när man är mamma till tvillingar..
Förr var dagarna så.. vanliga..
Man steg upp, duschade, åt frukost bestående av smörgås, kaffe och juice. Så strök man skjortan och klädde sig.
Tillbringade en kvart framför spegeln och blev i bästa fall nöjd med håret efter "första omgången".

Så for man iväg hemifrån. En halvtimma med bil, officiellt en timmes restid till jobbet.
Bra musik på stereon, dyr i inköp, men ack så värd sitt pris med tanke på hur många mil man körde egentligen.
Musik på maxvolym var ett måste för en bra dag, och en god början på en toppendag!
Bilen, en liten, snygg, snabb sak. Blixtrande ren och i skarp färg. Matchade mig som person ganska väl enligt vänner.

Så, den där lördagseftermiddagen.
Vi hade just hämtat ett par vänner och var på väg till sommarens största fest.
Jag körde givetvis, inte "bara" ganska nyligt gravid, utan också oändligt rädd om min bil..
Ingen annan fick röra..

Korsar en större väg och kör in på en rak, dubbelfilig 50väg.
Klockan är 17.30 vi har god tid på oss och jag kör inte fortare än 50km/h.
Musik i bilen, och ett glatt gäng diskuterar livligt vad som skall komma att hända under kvällen.
Själv skall jag "släppa graviditetsbomben" för alla mina vänner!
Mitt leende på läpparna förvrids till ett ljudlöst skrik, jag hinner se min man och hans kompis i backspegeln,
i ögonvrån ser jag min väninna sträcka sina händer mot instrumentbrädan.

Mina ögon naglar fast kvinnans, som sitter i den röda Ford Escorten och som just svängt ut från parkeringen och osm korsar vår körbana.
Hon skriker..

Jag har trampat ner bromspedalen för allt jag är värd, mina knogar vitnar om ratten, min käke går liksom i lås.

Så smäller min bil in i förarsidan på hennes..
Jag ser fortfarande in i hennes ögon.

Mina vänner klämmer sig ur bilen. Jag får inte ens upp min förardörr.
Får hjälp att klättra ur på passagerarsidan. Mina händer skakar. Jag kan inte tänka..

Folk börjar samlas omkring, men ingen vågar gå fram. Min vänninna är sjuksköterska och får med mig till dikeskanten där vi sätter oss. Jag sitter helt still.

Kvinnan som kört Escorten är hysterisk, hon erkänner omgående att hela felet var hennes.
Jag tar fram min nyinköpta kamera. Istället för att fota glada vänner på fest, förevigar jag min vackra bil.
Totalförstörd..

Polis anländer till platsen. Tre brandbilar och tre ambulanser.
Jag får blåsa i en alkoholmätare. Självklart har jag inte druckit fräser jag, jag är ju GRAVID!
Min vänninna får tvinga mig in i en ambulans, maken har de lagt på bår med stödkrage. Jag följer väl med för hans skull..
Sitter i fram och samspråkar med ambulansföraren. Nu i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratade om.

Våra vänner kommer efter i en taxi.

Uffe rullas iväg för röntgen och de vill göra ett Ultraljud på mig. Bältet och krocken kan ha skadat bebisen.
Jag leds iväg av min kompis. Undrar vad jag gjort utan hennes stöd?

Vi kommer upp på en till synes öde avdelning och sätter oss i väntrummet. Då börjar jag bli lite rädd.
Tänk om det faktiskt hänt något med fostret? Jag är i vecka tio nu..
En läkare, Maria kommer och hämtar mig, klockan har slagit 19.00 på lördagskvällen.
Johanna frågar om hon skall följa med. Nädå, det är ok..
Jag stapplar efter läkaren och får lägga mig på en brits.
Maria börjar med ett VUL.
Sköterskan som står bredvid mig håller min hand och småpratar. Jag har börjat skaka okontrollerat och har frossa. Mumlar något om att jag fryser..
Läkaren frågar om vi vill ha en liten pojke eller en flicka?
Jag svamlar fram något om att, jag vill nog ha en kille, och Uffe vill nog ha en tjej, men så sa Uffe att det vore ju skoj om det blev två, då hade man ju gjort sitt liksom..

Maria övergår till UL.
Titta här säger hon och jag tittar.. En grå suddig skugga, några siffror och lite ljusgrått dis..
Sköterskan flämtar till och släpper min hand. Går fram till skärmen och tittar sedan på mig.
-Vad sa du att din man ville ha sa du?
Jag håller andan och vill inte höra,
-Tala inte om vad det blir för kön!! Det vill vi INTE VETA!!

Läkaren ler mot mig. Jag kommer fortfarande idag exakt ihåg hur hon ser ut.
-Ni skall få tvillingar!
Hon visar de två mörkare partierna på skärmen, och så de två små bönstora fostren.

Jag skriker.
Johanna säger att hon blev verkligen livrädd då hon hörde mig ute i väntrummet. När jag sedan kommer mot henne och storgråter, då är hon säker på att jag har förlorat den lilla i magen..
Jag får inte fram ett ljud, står i väntrummet och håller fram Ultraljudsbilderna.
Viskar; -Vi skall få tvillingar..

Vi gråter en stund, av lycka eller förvirring. Så går vi ner till akutväntsalen. Där ligger min sambo på en bår, med stödkrage bland alla akutsjuka eller skadade.
Han ser på mitt rödgråtna ansikte, men hör min spruckna röst när jag håller fram bilderna;
-Vet du??, vi skall få två på en gång! Vi skall ha tvillingar!

Någon i väntrummet trotsar den tunga tystnaden i väntrummet och börjar applådera, några fnissar.
Jag hör ett "Grattis".

Vi får flytta till ett litet rum innanför dörrarna. Jag håller bilderna i handen och tittar förundrat på de två ljusare fläckarna. Det där är mina barn?.. Två?.. Vi skall få två stycken..

När blivande pappan rullas iväg för ännu en röntgen ringer jag mina föräldrar.
De är i sommarstugan tio mil bort.
Det är pappa jag talar med då jag meddelar att det bor två stycken i min mage.
Han blir alldeles tyst.
Så hör jag mammas röst. Då börjar jag gråta igen.

Nu i efterhand har mamma berättat att jag var väldigt ledsen över min bil, jag grät i pappas öra och bedyrade min kärlek till den där plåtsaken.
Pappa sade att han struntar väl i bilen?! Han köper en ny, om det var så himla viktigt!
Han skulle ju bli morfar! Dubbelmorfar på samma gång!!

Efter diverse kontroller och med krage och sjukskrivningsblanketter fick vi lämna sjukhuset.
Våra vänner skjutsade hem oss och det var nog inte förrän då, hemma i vår egen säng som jag verkligen fattade vad läkare Maria hade sagt.. Jag kände på min mage och sände varma tankar ditin.

Prolog;
Min kära bil stod inte att rädda. Den fick tillbringa sin väntan på skroten på bilverkstadens bakgård.
Vi fick komma dit och tömma den på saker. När jag såg den stå i solljuset, alldeles skinande ren men totalt tillknycklad började jag åter att gråta.
Men när jag då lade händerna på min mage och kände hur nära mina två små barn fanns, och hur oändligt mycket viktigare de var för mig, tyckte jag nästan att det var värt det.
Annars skulle jag ju inte fått veta på tio veckor..
........................
Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell..Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oudvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.

Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..

Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, -Nu äntligen kommer dina barn.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än..

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.

Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrann med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer min man. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Han har tårar i ögonen..


Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?..Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när min man gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.

I en liten glasvagga, under röda fleccefiltar ligger de. Mina Älskade Barn. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och maken väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn..

tisdag 5 januari 2010

Så går tiden...

För snart sju år sedan föddes mina tvillingpojkar.
Idag har de även en lillebror som är 3½år.
Just i skrivande stund ligger de på golvet och leker med allt julklappslego i sitt rum, och jag bläddar lite bland mina dagboksanteckningar...
Detta urdrag är då mina pojkar snart skulle fylla ett år...

Så går tiden...
Bredvid mig kurar han ihop sig. Jag hör hans lugn andetag, han rör sig inte. Det är mörkt i rummet, men jag ser konturerna av hans vackra ansikte. Den lilla mjukt rundade näsan… Varma små läppar, de fjuniga ögonbrynens välvning. Slutna ögon som vilar, men leder in i drömmens värld.

Hans hand ligger tungt på min bröstkorg. Närhet.
Det lena håret på hans huvud under mina fingrar… Han suckar djupt och vänder sig från mig. Den lilla ryggtavlan höjer och sänker sig för vart och ett av hans andetag. Ljudet av en liten täppt näsa får mig att förstå att han hittat sin napp och satt den i munnen. Små fötter hittar min mage. Varma lägger de sig tillrätta, hud mot hud.

Jag ser kattögonen glimma till över täckets kant. Hon har lagt sig vid barnets fotända. Vakar…
Dovt muller utanför talar om att regnväder är på väg. Mina öron lyssnar, men jag känner hur jag är på väg in i sömnens värld igen.
Jag hör aldrig smattret börja på altantaket.

En liten kille sträcker sina armar mot mig över spjälsängen. Jag ler brett då jag lyfter över honom till mig och hans bror i stora sängen. Vi ligger alla tre och lyssnar på regnet utanför. En lång, lång stund ligger vi tillsammans alldeles stilla.
Jag har armarna om mina killar och vi andas samma luft.

-Dääär! Ett litet ivrig finger pekar upp i taket.
Joo, det är ett flygplan ovanför vårt hus, högt bland molnen, ovanför regnet.

De små sig kapprakt upp i sängen och sträcker sina små armar upp mot taket. Flygplan!!
Vi skrattar och leker flygplan en liten stund innan knorrande magar påkallar uppmärksamhet.
Vällingdags!

Pappa sover fortfarande, så vi smyger upp och vispar till en halvliter som vi tar med oss till sängvärmen igen.
Killarna bär sina flaskor själva från köket, och leder väg till sovrummet.
Jag kan inget annat än le när jag följer deras små nackar och ryggar, de blöjbeklädda rumporna som på små korta ben vaggar bredvid varandra.
Pyamaserna är för stora, så det blir långa fötter över tårna.

Mina pojkar, mina älskade små barn!

Vi stänger sovrumsdörren, så vi slipper ljus i ögonen. Kurar ihop oss under samma täcke och killarna suger metodiskt på flaskorna. Det låter ju så gott..
Tätt samman ligger vi, och jag har min arm om deras huvuden.
Detta är sannerligen den mysigaste stunden på dagen..

Ett smärre brak får oss alla tre att hoppa högt. Pappan har vaknat.
Jag får en däng av en vällingflaska när ena sonen får brått upp till sin far.
Han klättrar över både brorsan och mig, och backar vigt ner ur sängen. Så fort benen bär honom springer han genom rummet och sträcker hela sin varelse och vilja ut sin lilla kropp så han når dörrhandtaget.
Dörren går upp och samtidigt som den släpper in allt morgonljus, släpper den ut min lille son som skyndar vidare mot sin älskade pappa.
Jag lyssnar på dem ute i badrummet. De skrattar och busar.

Den lille mannen som valt att stanna kvar hos sin gamla mamma en liten stund till börjar få slut i nappflaskan.
Också han vrider sig ur sängen och hoppar vigt och försiktigt ner på golvet, där han stannar till för ett ögonblick och ser mig djupt i ögonen.
All min kärlek vill jag förmedla då till min älskade son.

Jag drar täcket lite tätare om mig. Inte kyligt, men ensamt..
Samtidigt som jag lyssnar på min underbara familjs förehavanden ute i köket, försöker jag intala mig själv att stiga upp. Men.. Bara en liiiten stund till..

Jag slår upp ögonen och känner doften redan innan jag vaknar. De håller på med något ute i köket..
Tassar på tå ut i hallen. Doften är ljuvlig i min näsa, och jag skyndar fram.
Pappan håller på att göra pannkakor med sina barn.
Smeten fräser i pannan, Joel sitter och försöker vispa grädden med viss assistans av sin far. Emil har fått fatt i syltskeden och skyfflar skyndsamt in den i munnen laddad med röd, smetig och rinnande sylt.
Golvet är täckt av mjöl, och under ena barnstolen ligger säkert en deciliter sylt som sakta rinner ut på bredden.

Leende betraktar jag mina älskade. Vi får visst städa idag. Igen.

Efter pannkaksfrukosten och samtliga proppmätta inser jag att det enda sätten att få dem rena är att stoppa dem i badkaret. Vi plaskar och stänker en lång stund.
Pappan röjer upp i köket. Enklast så, utan hjälp av de små..

Barnen tvättar duktigt både ansikte och mage med tvättlapp och tvål. Man får hjälpa dem att bli kvitt sylten ur håret och öronen bara. Duktiga barn!!
Torka sig, de har de ännu inte riktigt fått kläm på. Vi lindar in dem i badlakan och så gosar vi. Barnen skrattar då pappan nafsar i deras fötter. Men de kan liksom inte riktigt låta bli att hålla fram dem heller…

Vi väljer tillsammans ut kläder för dagen, snart är det dags att rensa garderoberna igen, mycket är på god väg att bli för smått.. Grabbarna tycker verkligen om pannkaka..
Ett par lådor nyvikta kläder blir utspridda över golvet av ivriga barnahänder. Försöker distrahera med leksakstunnan och pusselskåpet. Men, jag får även hjälp att vika ihop kläderna igen..

Innan vi vet ordet av så har klockan slagit tolv. Är det verkligen redan lunchdags?
Solen har spruckit fram genom molnen, och det ser ut att bli fint väder igen.
Pappan laddar grillen och lägger på några korvar.
Det luktar så somrigt och gott.

Vi äter ute denna gång, och det är kanske lika bra, då Emil och Joel gärna äter själva numera. Ketchupkladdiga fingrar greppar korv på korv, och jag tror de äter minst två var, plus en och annan tugga av mammans och pappans korvar med bröd.

Solen gör dagen riktigt skön, och vi är länge ute och leker. Ända tills, i en handvändning, grabbarnas sömnbehov gör sig högljutt påmint.
Dags för en siesta.
En liten vällingflaska, och bums i säng. De somnar innan de druckit ur decilitern.
Nu har mamman och pappan en eller två timmar för sig själva..
Vi ser på varann och kommer tyst överens om att bara spendera den tiden i varsin solstol med en god bok eller en tidning. Vi har ju semester..
Boken och tidningen sjunker sakta ner på våra magar, och vi låter slumrande tiden gå mot sitt slut..

Jag låter en gammal låttext från Nordman nynna i mitt huvud;
Tiden är som ett öppet hav, med allt som finns där uti.
Idag är det lugnt och en ljummen vind drar fram i sin tysta lek.
Så stilla förs vi en bit på väg, och vaggas sakta till ro,
i glittrande vatten är livet ditt, men plötsligt blir vinden kall…

Håren reser sig på min armar och jag fryser till i solvärmen. Så himla lyckligt lottad jag är egentligen..
Men tänk om det skulle hända någonting.. Jag undrar vad livet har i beredskap åt mig?..
Texten är egentligen oerhört vacker, som en psalm på min begravning, men det finns så mycket man inte kan rå över..

Bredvid mig vilar min utvalde. Trygg.
Jag kikar lite på honom, och jag kikar på det som är vårt. Huset, marken, och det runtomkring.
Och därinne vilar de, våra älskade, älskade små barn. Emil och Joel.

Tänker på den där reklamen, Triss "Plötsligt så händer det."
Det har redan hänt mig. Jag är så lycklig. Och tiden, den går..

söndag 3 januari 2010

Vinterlandskap

Klassisk Silverbricka på 2.5mm Ärtkedja.

Vilket enormt vackert vinterlandskap vi bor i!
Önskar jag tagit med kameran ut på promenaden idag, solen sken genom molnen och allt gnistrade.

Jag är lite trött nu ikväll.
Barnen har varit på kalas hela eftermiddagen och pappan tog med Charlie till farmor och farfar på en fika.
Så att jag kunde jobba undan lite. (Massor!!)
Bland mycket annat, gjort ett inventeringsprogram i excel, suttit och läst på om e-bokföring och jämfört olika alternativ.
Det är en djungel...
Så jag tog den där sköna långpromenaden med Sigge för att få en paus.
Ut i vinterdjungeln här i Uppsalas utkant på landet.

Saknar lite pratsällskap, och ser fram emot "vardagen" igen då både min brors tjej, och "grannfrun" Lotte och några till turas om att göra mig powerwalk/dragsällskap.
Idag är det fyra dagar kvar tills mina äldsta söner blir sju år.

För sju år sedan var jag (och min mage!;o) enorm!...
Ut kom tvenne småkillar.. Den ene ett kilo (!?) tyngre än den andre...
Men så små, så små...

Just nu ligger de i sitt rum tillsammans med en kompis vi "lånat".
Simon, Joel och Emil har visk-och fniss-kalas...
Charlie hade också svårt att somna, men slocknade för två timmar sedan...

Lugnt i huset, pappan (sover?) sitter framför någon gammal film.
Känner mig så seg.
Om man skulle ta pannlampan och kava iväg en sväng med Siggebuset?...
*funderar*

Japp.
Sedan skall jag nog dra i några slingor i håret.
Så får det bli.

lördag 2 januari 2010

Badkalas - Done!

Klassiska Silverbrickor på 5mm ringkedja.

Idag har jag varit med mina stora killar på kalas, i en badhall!
De hade superkul, och jag har blivit inspirerad att ta med hela familjen på åtminstone ett badhusbad igen innan skola och dagis börjar!
Imorrn är det dock dags för ett ute-kalas (det får pappan ta ;o) och jobb för mig.
Ikväll skall jag ut och fixa två Expressbeställningar som kom in idag.
Det är roligt att prata med andra föräldrar på kalas.

Som på många andra platser har här fallit snö varenda dag nu ett tag, så utanför är hela skogen och marken vita!
Idag tog jag en härlig långpromenad med Sigge ( i overall! hans svarta locka päls tycks draaaaaaaaa åt sig snö och det fastnar i klasar på honom. Pappan i familjen åkta sonika in till stan och inhandlade en hundoverall som Sigge nu trivs fint i! )
Solen sken, och från de knappt synliga molnen föll glimmande diamanter i sakta mak.

Jag hoppas på en lika fin promenad i morgon!
Vill köpa långfärdsskidor också! Och ett par Twintip till vår skidresa!
Det var ett tag sedan jag åkte utför sist, men jag kommer ihåg hur jäkla roligt det var då jag åkte Snowblades! Smidigt också att slippa stavar och annat "ivägen" då man skall lära barn åka.

Näpp, nu skall jag mysa en stund i soffan med kidsen innan det är sängdags för dem!

fredag 1 januari 2010

God fortsättning på det nya året!

Mässingsmycke! Tvenne Fyrstavar på Ankarkedja.

Har just tittat på Läckbergs "Olycksfågeln", första delen på tv.
Och fortsatt på temat "God nyårs mat". Mumsat grillchips som fanns kvar i påsen.
(Det finns fortfarande kvar! ;o)
Dagen har förflutit i familjens tecken, vilket jag hoppas hela detta resterande år gör också.
Vi har åkt snowracerar i en lång backe vi "hittat" inte långt från vårt hus.
Den kulle vårt hus ligger på börjar ju verkligen bli alldeles för liten för mina stora barn nu.
Denna "backe" vi hittat är en traktorväg ner på en åker och är väl sisådär ett par hundra meter lång, lagom brant.
Med tunga mamma eller pappa bakpå racern går det dessutom väldigt fort! :oP

Nu sover grabbarna gott, det gjordes av med en hel del energi idag, och jag anar att mitt medvetande försöker få de där grillchipsen att figurera "bränsle" som behöver tankas och inte "skumpan-var-god-igår-jag-är-i-skriande-behov-av-fett-och-salt"...
Hehe...

Kollegan är ute i verkstaden och inventerar, själv blev jag just "klar" med bokslutet för 2009.
Eftersom det är Aktiebolag mitt företag så måste den ju godkännas av en riktig revisor, men enligt mina kunskaper ser det bra ut.
2010 skall bli ett väldigt spännande år!

God fortsättning på det nya året!
Kram!