Så går tiden...

För snart sju år sedan föddes mina tvillingpojkar.
Idag har de även en lillebror som är 3½år.
Just i skrivande stund ligger de på golvet och leker med allt julklappslego i sitt rum, och jag bläddar lite bland mina dagboksanteckningar...
Detta urdrag är då mina pojkar snart skulle fylla ett år...

Så går tiden...
Bredvid mig kurar han ihop sig. Jag hör hans lugn andetag, han rör sig inte. Det är mörkt i rummet, men jag ser konturerna av hans vackra ansikte. Den lilla mjukt rundade näsan… Varma små läppar, de fjuniga ögonbrynens välvning. Slutna ögon som vilar, men leder in i drömmens värld.

Hans hand ligger tungt på min bröstkorg. Närhet.
Det lena håret på hans huvud under mina fingrar… Han suckar djupt och vänder sig från mig. Den lilla ryggtavlan höjer och sänker sig för vart och ett av hans andetag. Ljudet av en liten täppt näsa får mig att förstå att han hittat sin napp och satt den i munnen. Små fötter hittar min mage. Varma lägger de sig tillrätta, hud mot hud.

Jag ser kattögonen glimma till över täckets kant. Hon har lagt sig vid barnets fotända. Vakar…
Dovt muller utanför talar om att regnväder är på väg. Mina öron lyssnar, men jag känner hur jag är på väg in i sömnens värld igen.
Jag hör aldrig smattret börja på altantaket.

En liten kille sträcker sina armar mot mig över spjälsängen. Jag ler brett då jag lyfter över honom till mig och hans bror i stora sängen. Vi ligger alla tre och lyssnar på regnet utanför. En lång, lång stund ligger vi tillsammans alldeles stilla.
Jag har armarna om mina killar och vi andas samma luft.

-Dääär! Ett litet ivrig finger pekar upp i taket.
Joo, det är ett flygplan ovanför vårt hus, högt bland molnen, ovanför regnet.

De små sig kapprakt upp i sängen och sträcker sina små armar upp mot taket. Flygplan!!
Vi skrattar och leker flygplan en liten stund innan knorrande magar påkallar uppmärksamhet.
Vällingdags!

Pappa sover fortfarande, så vi smyger upp och vispar till en halvliter som vi tar med oss till sängvärmen igen.
Killarna bär sina flaskor själva från köket, och leder väg till sovrummet.
Jag kan inget annat än le när jag följer deras små nackar och ryggar, de blöjbeklädda rumporna som på små korta ben vaggar bredvid varandra.
Pyamaserna är för stora, så det blir långa fötter över tårna.

Mina pojkar, mina älskade små barn!

Vi stänger sovrumsdörren, så vi slipper ljus i ögonen. Kurar ihop oss under samma täcke och killarna suger metodiskt på flaskorna. Det låter ju så gott..
Tätt samman ligger vi, och jag har min arm om deras huvuden.
Detta är sannerligen den mysigaste stunden på dagen..

Ett smärre brak får oss alla tre att hoppa högt. Pappan har vaknat.
Jag får en däng av en vällingflaska när ena sonen får brått upp till sin far.
Han klättrar över både brorsan och mig, och backar vigt ner ur sängen. Så fort benen bär honom springer han genom rummet och sträcker hela sin varelse och vilja ut sin lilla kropp så han når dörrhandtaget.
Dörren går upp och samtidigt som den släpper in allt morgonljus, släpper den ut min lille son som skyndar vidare mot sin älskade pappa.
Jag lyssnar på dem ute i badrummet. De skrattar och busar.

Den lille mannen som valt att stanna kvar hos sin gamla mamma en liten stund till börjar få slut i nappflaskan.
Också han vrider sig ur sängen och hoppar vigt och försiktigt ner på golvet, där han stannar till för ett ögonblick och ser mig djupt i ögonen.
All min kärlek vill jag förmedla då till min älskade son.

Jag drar täcket lite tätare om mig. Inte kyligt, men ensamt..
Samtidigt som jag lyssnar på min underbara familjs förehavanden ute i köket, försöker jag intala mig själv att stiga upp. Men.. Bara en liiiten stund till..

Jag slår upp ögonen och känner doften redan innan jag vaknar. De håller på med något ute i köket..
Tassar på tå ut i hallen. Doften är ljuvlig i min näsa, och jag skyndar fram.
Pappan håller på att göra pannkakor med sina barn.
Smeten fräser i pannan, Joel sitter och försöker vispa grädden med viss assistans av sin far. Emil har fått fatt i syltskeden och skyfflar skyndsamt in den i munnen laddad med röd, smetig och rinnande sylt.
Golvet är täckt av mjöl, och under ena barnstolen ligger säkert en deciliter sylt som sakta rinner ut på bredden.

Leende betraktar jag mina älskade. Vi får visst städa idag. Igen.

Efter pannkaksfrukosten och samtliga proppmätta inser jag att det enda sätten att få dem rena är att stoppa dem i badkaret. Vi plaskar och stänker en lång stund.
Pappan röjer upp i köket. Enklast så, utan hjälp av de små..

Barnen tvättar duktigt både ansikte och mage med tvättlapp och tvål. Man får hjälpa dem att bli kvitt sylten ur håret och öronen bara. Duktiga barn!!
Torka sig, de har de ännu inte riktigt fått kläm på. Vi lindar in dem i badlakan och så gosar vi. Barnen skrattar då pappan nafsar i deras fötter. Men de kan liksom inte riktigt låta bli att hålla fram dem heller…

Vi väljer tillsammans ut kläder för dagen, snart är det dags att rensa garderoberna igen, mycket är på god väg att bli för smått.. Grabbarna tycker verkligen om pannkaka..
Ett par lådor nyvikta kläder blir utspridda över golvet av ivriga barnahänder. Försöker distrahera med leksakstunnan och pusselskåpet. Men, jag får även hjälp att vika ihop kläderna igen..

Innan vi vet ordet av så har klockan slagit tolv. Är det verkligen redan lunchdags?
Solen har spruckit fram genom molnen, och det ser ut att bli fint väder igen.
Pappan laddar grillen och lägger på några korvar.
Det luktar så somrigt och gott.

Vi äter ute denna gång, och det är kanske lika bra, då Emil och Joel gärna äter själva numera. Ketchupkladdiga fingrar greppar korv på korv, och jag tror de äter minst två var, plus en och annan tugga av mammans och pappans korvar med bröd.

Solen gör dagen riktigt skön, och vi är länge ute och leker. Ända tills, i en handvändning, grabbarnas sömnbehov gör sig högljutt påmint.
Dags för en siesta.
En liten vällingflaska, och bums i säng. De somnar innan de druckit ur decilitern.
Nu har mamman och pappan en eller två timmar för sig själva..
Vi ser på varann och kommer tyst överens om att bara spendera den tiden i varsin solstol med en god bok eller en tidning. Vi har ju semester..
Boken och tidningen sjunker sakta ner på våra magar, och vi låter slumrande tiden gå mot sitt slut..

Jag låter en gammal låttext från Nordman nynna i mitt huvud;
Tiden är som ett öppet hav, med allt som finns där uti.
Idag är det lugnt och en ljummen vind drar fram i sin tysta lek.
Så stilla förs vi en bit på väg, och vaggas sakta till ro,
i glittrande vatten är livet ditt, men plötsligt blir vinden kall…

Håren reser sig på min armar och jag fryser till i solvärmen. Så himla lyckligt lottad jag är egentligen..
Men tänk om det skulle hända någonting.. Jag undrar vad livet har i beredskap åt mig?..
Texten är egentligen oerhört vacker, som en psalm på min begravning, men det finns så mycket man inte kan rå över..

Bredvid mig vilar min utvalde. Trygg.
Jag kikar lite på honom, och jag kikar på det som är vårt. Huset, marken, och det runtomkring.
Och därinne vilar de, våra älskade, älskade små barn. Emil och Joel.

Tänker på den där reklamen, Triss "Plötsligt så händer det."
Det har redan hänt mig. Jag är så lycklig. Och tiden, den går..