Första dagen på resten av livet.

Med raka ryggar och vinden i sina hår stod de där. Stolta & förväntansfulla.
Tvillingbröder med ryggsäckarna på, redo inför första dagen med skolbuss till en ny skola. Fjärde klass. Stora. Både långa och faktiskt tämligen intelligenta...
Klasskamrater ansluter och de blir en liten klunga. En leende och glad-att-se-varandra-efter-sommarlovet-grupp unga, växande människor.

Jag betraktade dem på en liten bits avstånd genom - ok då - något suddiga ögon.
Ser hur livet tar dem i anspråk, ser hur deras aptit på detsamma tar över.
Jag - deras mamma är inte lika viktig längre. De är inte mina små bebisar längre...
Känslan av kärleken till dessa två grabbar svämmar över mina ögon och jag får blinka lite, och snabbt utan att det skall märkas torka bort en förlupen tår på kinden.

Idag börjar resten av era liv, grabbar! Jag - er mamma kommer alltid att älska er och finnas här för er vad ni än gör. Jag är så stolt över dem. Så glad att de är de fina grabbar de är och så enormt tacksam och lycklig över hur de berikat mitt liv.

Den stora gula skolbussen svänger ut på vägen som skall ta dem till skolan. Jag ser deras huvuden - för de har satt sig allra längst bak ihop med sina kompisar.
Emil och Joel vänder sig om och vinkar glatt! jag vinkar tillbaks och bryr mig inte längre om mina tårar på kinderna, för nu ser dom mig inte längre. På väg ut i livet!..