torsdag 8 augusti 2013

När jag var gravid, för strax över sju år sedan.


Utdrag ur dagboken, 29 Juli 2006.

Evig, lustfylld och ändå lite skrämmande väntan... 



                  Det känns så. 
                  Varmt och kvavt ute. 
                  Hällregn på morgonen, allt är blött. 

                  Katten sover i fönstersmygen, kidsen sitter i sina 
                  Spidermanlinnen och slötittar på tv. 
                  Pappan huserar i köket. 
                  Tror det är lunch på gång. 

                  Själv (sitter jag inte) vid datorn. 
                  En bit ifrån tangentbordet. 
                  Magen håller mig på behörigt avstånd. Den är stor min mage. 
                  Jag är aldrig ensam, det är minst en till som påminner om sin 
                  närvaro. 
                  Har jag tur så är det bara h*n och jag som ligger i min säng 
                  då jag obarmhärtigt vaknar på natten och behöver besöka 
                  closetten. 

                  Annars har jag en muskulös och spenslig treochetthalvtåring 
                  tätt, tätt inpå ryggen, gärna med en arm om min hals. 
                  Och så ännu en supermjuk lika-gammal som trycker sin gosiga 
                  kropp mot mig och den putande magen, fastklamrande för fulla 
                  muggar för att inte ramla ur sängen. 

                  Då är det svårt att ta sig obemärkt ur sängvärmen/hettan och 
                  in på toa ifred. Oavsett vad klockan är på dygnet. 

                  De blöjfria älskade små ungarna kommer allt som oftast in 
                  efter mig och sätter sina små sötstjärtar på varsin potta. 
                  Så sitter vi där i kolmörkret. Säger ingenting utan gör det vi 
                  kom upp för att göra (igen) och så går vi tillbaka till min 
                  säng. 
                  Lönlöst att försöka få dem tillbaka till sina egna sängar. 
                  Där ligger förressten pappan, som då han på väg till sin säng 
                  upptäckt att den förlänge sedan är upptagen. 

                  Killarna somnar om bums, utan att ens pratat... 
                  Själv ligger jag (inte) och känner hur den lill* i magen har 
                  vaknat till och buffar lite på den store pojken som råkat 
                  hamna närmast min mage. 

                  Värmen från mina små trycker sig på, inte för att det är 
                  outhärdligt, men det blir väldigt väldigt varmt. 
                  Ser upp mot takfläkten som i flera år legat igendammad på 
                  vinden, men som nu i denna 2006 års sommarvärme åter fått 
                  fylla sin ursprungliga funktion. 
                  Sparkar försiktigt av mig täcket och känner den varma luften 
                  strömma runt oss där vi ligger. 
                  Mörkret sluter tätt, och genom fläktens tysta brummande hör 
                  jag mina älskade barns snusanden. 

                  Snart kommer jag att ha ännu ett litet barn att älska. 
                  Tiden krymper för varje minut på klockradion. 
                  Snart är den lill* här... 

                  Känner hur det små-rör sig inuti mig, och blir allt litet 
                  sentimental då jag inom mig vet att det inte längre kommer att 
                  kännas någonting röra på sig inom mig. 
                  Detta blir vårt sista barn. Min sista graviditet och Emil och 
                  Joels enda syskon. 
                  Men jag längtar också. Det har jag gjort ända sedan de tre 
                  teststickorna visade klart och tydligt att vi skulle bli en 
                  till i vår familj... 
                  För tre tester, det var ju bara så att jag var tvungen att 
                  dubbel-trippelkolla. Med några dagars mellanrum, för tänk om 
                  det visat fel?... 

                  Det gjorde det inte, och det tog inte värst länge förrän 
                  ytterligare tester var helt onödiga då magen själv visade 
                  tydligt att det faktiskt var något på gång därinne... 

                  Nu är det fyra fjuttiga dagar kvar på denna undrets mirakel. 
                  Livets mage. 
                  Slutet av början på någonting nytt. 

                  Känner hur huden på mig darrar till lite i vad som är 
                  skräckfylld nervositet totalt uppblandad med tillförsikt, 
                  lycka och glädje över att få vara en del av ännu en graviditet 
                  och ett äventyr som är totalt obeskrivbart för andra.

Inga kommentarer: