På morgonen satt vi alldeles stilla.
Klockan tickade – som det alltid brukar – från hörnet av rummet.
Idag var det annorlunda. Jag hörde den…
I mitt knä sitter en spenslig liten kropp lutad mot mitt bröst.
Hans andetag känns lugna, och hans små fingrar smeker sakta min arm.
Ingenting annat rör sig. Det är frid i mitt hus.
Solens strålar kastar strimmor av guld i mitt älskade barns hår.
De mjuka fjunen ligger i små bångstyriga klasar längs hans runda huvud.
Jag låter mina andetag bli små pustar som når hans lilla hjässa och jag ser hur de blonda stråna rör sig litegrann.
Klockan tickar vidare, och jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar som vatten i en sil
Om jag bara rådde över tid och rum.
Då skulle jag stoppa tiden och sitta kvar så länge det bara var möjligt…
Att sitta såhär, underbart och nära mitt älskade lilla barn.
Att kunna njuta av att känna hans små ben i mitt knä.
Att sitta stilla, blåsa lite på sitt barns huvud utan att han märker det och fortsätter kika på den tecknade fyra minutersfilm tv:n spelar upp en tidig morgon.
Snusa honom lite i nacken som doftar ljuvligt av gårdagskvällens bad.
Insupa de små, små fjunen som kikar fram under den lilla luggen i hans panna.
Jag vill så gärna strunta i allt vad plikter heter…
Hoppa över dagis idag. Att låta mina arbetsuppgifter vänta…
Jag skulle vilja låta mig få njuta av den lilla tid som så rasande fort går förbi.
Så att jag inte skulle missa det fantastiska det är att ha ett litet barn.
Att få se dagen med hans ögon. Att ta tillvara på det mirakel det är att bara få vara, och att få vara så tillsammans med sitt barn.
Han rör sig lite och för sina små fingrar upp emot håret där jag just blåst.
Det killar väl lite, men han säger ingenting utan fortsätter att betrakta de tecknade figurerna på tv:n.
Han smeker sitt huvud och efterlämnar några spretande lockar.
Jag kan inte motstå, utan följer impulsen och drar hans lilla kropp emot min och omfamnar honom mjukt och kysser hans hår.
Han vrider sig skrattande ur mitt grepp och vältrar sig ner mot golvet.
-Mamma toookig. Säger han eftertryckligt.
Jag ler mot honom och önskar att jag inte brutit den underbara förtrollning som lägrade vårt hus, denna tidiga måndagsmorgon…
Klockan tickar litet högre nu, låter det som , och vardagen gör sig påmind.
Det är litet bråttom nu, om vi skall hinna i tid till dagis.
Vindbyxor skall tas på, en fleecetröja under vindjackan, skor och mössa.
Kylan har kommit. Frosten låg vit på vår gräsmatta då jag drog upp rullgardinen.
Det har blivit höst…
Vi gör oss klara att äntra verkligheten där utanför vår ytterdörr.
Barnen skall köras den lilla biten till förskolan.
Mamman måste ta itu med sitt jobb.
Om man gav sig själv tiden varje dag att uppleva denna lilla vardagliga magi ändå…
Om man unnade sig själv att få bara vara.
Det där förunderligt mjuka håret på sitt barns huvud. Hur blev det så långt, så fort?..
Hur blev byxbenen så korta på så kort tid?
Tiden kan ingen stoppa. Hur gärna man än vill och önskar.
Men man kan ge sig själv den vackra gåvan, att stanna upp och dra in den stora, stora kärlek det ryms i varje dag, varje morgon och till varje barn.
Att andas in den så djupt ner i lungorna så den fyller hela kroppen tills det nästan gör ont…
Utanför dörren slår kylan emot oss.
Den bistra verkligheten kanske man skulle kunnat kalla den.
Hösten som kommer med vintern. Dagis, jobb, plikter och måsten.
Stress, kunder och personal. Raster, stämplingsklockor och mera måsten.
Den bittra vetskap att man måste.
Man måste lämna sina älskade barn till någon annan under tiden man gör sitt ämbete.
Det man älskar allra, allra mest.
Det vackraste man någonsin gjort, och det man på millisekunden skulle kunna dö för.
När jag som mamma ser mina barn genom grinden på förskolan, ser jag dem i en samling andra barn.
De leker och skrattar. De gräver i sandlådor, klättrar i träd och umgås tillsammans på barns sätt.
De är en i gänget. De är en av många.
För mig är de det allra underbaraste som finns.
För mig är de alldeles speciella.
De är något alldeles särskilt och jag kan verkligen känna fysisk smärta då jag måste skiljas från dem.
Så fysisk att det bränner bakom ögonlocken ibland, och jag måste skynda mig till bilen…
Som de morgnar då man måste lämna dem ifrån sig fastän man önskar annat…
Då man kunnat sitta och bara vara med dem.
När man befunnit sig så nära den heliga stund av innerlig kärlek då man kunnat sälja sin själ för att få tiden att stanna om än så bara för en liten, liten stund till…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar