En liten svart sko står på den vindpinade backen. Solens strålar når den denna förmiddag året 2008 på förmiddagen en kall decemberdag.
Frosten har bildat fantastiska formationer, de liksom sträcker sig uppåt och bildar glimmande stavar på marken.
Min lillemans vinterskobeklädda fot står stadigt på marken bredvid mig.
Vi har utsikt över den frusna åkern där sjöns vatten svämmat över och bildat härlig, blank is som synnerligen väl lämpar sig för små nybörjar6åringar på skridskor...
Pappan och farfar har varsin i stadiga trygga grepp och de kavar tillsammans runt på isen.
Sjöns vatten ligger stilla under den ändå lite knakande frusna, hårda täcket.
Charlies andedräkt blir till rök som syns tydligt i solen.
Jag och farmor står och blickar ut över vår familj.
Hon på sin make, son och sina tre barnbarn.
Jag på min man och våra tre älskade barn...
Idag är det fyra år sedan många, många miste någon - eller alla - i sina familjer...
Tsunamin som kom "från ingenstans" och drog med sig, drog ner och dränkte allt i sin väg.
Jag såg en dokumentär om den nu på kvällen. Eller två egentligen.
Nu sitter jag med ett sår i mitt hjärta och en tår på min kind...
Mina tankar vandrar till min bästa väninna och hennes familj som förlorade sin trettonårige son i en bilolycka.
Jag tänker på en annan tvillingmamma som förlorade sin man bara för en liten tid sedan...
Ut i den svarta natten sänder jag mina varmaste av tankar till alla som saknar någon så det känns osm om hjärtat skall brista...
Jag önskar så högt att såren kan läka och att nya lyckliga tankar börjar gro...
Genom mitt tysta hus hör jag, om jag lyssnar riktigt noga, hur min egen familj sover tryggt...
Bara tomtemor är vaken...
Ibland behvöer man rensa lite bland tankarna. Man behöver lyssna innåt.
Jag lyssnar, och jag hör:
Se var dags små mirakel. Behandla din nästa såsom du själv vill bli behandlad.
Se din dag med ditt barns ögon, om än bara för en liten stund.
Ta tillvara på tiden med dem du älskar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar