Gyllene kärlek!
Så viktigt att värdehålla sina kära!...
Att inte glömma uppskattningen till sig själv nu i stressiga juletider...
Jag höll på att glömma. Eller, ärligt; jag glömde faktiskt!...
Tisdag morgon.
Kommer till dagis efter en helt normal morgon med tre barn som skall äta frukost - 33% av barnen är helt ointresserade av förtäring.
Regnet strilar ner så vi skyndar oss att lämna av de två stora grabbarna på "första avdelningen".
Tisdag... Jääääklar!...
Möts i grinden till småbarnens avdelningar av galonbeklädda småttar i åldern lår - 2½år.
Alla bär de obligastoriska västarna som de alltid bär - då det skas på utflykt.
RYGGSÄCKEN!!! Charlies Teletubbieryggsäck!!
Jag glömde!...
Charlie vill alltid ha med sig två riskakor i en liten burk i Teletubbierygsäcken då det skall gås på utlykt..
Han ser upp på mig genom regnet och säger på sitt vuxna välartikulerade vis:
-Min ryggsäck mamma. Kan du hämta i bilen?
-Lille vännen, Mamma glömde ryggsäcken hemma... Förlåt gubben, jag trodde det var torsdag... Förlåt älskade barnet mitt...
Tårar stiger upp i min lillemans ögon, med stora blanka ögon blickandes upp mot mig ser jag hur hans glimmande gråt blandas med regnets tunga droppar och han brister ut:
-Mamma!! Charlie vill ha LaLa!!...
Jag tar mitt barn och går in för att klä på galonkläderna utanpå overallen.
Försöker trösta lite med att vi kan ju packa LaLa och ha picnic hemma till mellanmålet då han kommer hem?...
Charlie är ledsen, men får på Galonisarna och stövlar utan större protester.
Den lilla skaran barn och fröknar ger sig av mot skogsbrynet och jag ser min lilleman gå fyra steg bakom de andra i gruppen.
Mitt hjärta är så tungt...
I bilen hem får jag öka på vindrutetorkarna för att se vägen, men jag inser att mina ögon är tårade och inga vindrutetorkare hjälper mot det.
Jag torkar mig med handen.
Stressade Mamma. Massor på jobbet. Beställningarna rullar in. Glada kunder ringer och frågar, Klart jag hinner innan jul!
Jag avskyr tanken på att vara orsak till en fin utebliven present...
Jag har "fått min man" att byta kvällarna i soffan framför tvn till att ibland komma ut och hjälpa mig i verkstaden. Det är så många beställningar och smycken som skall göras nu.
Då jag svänger upp på uppfarten till huset har jag redan bestämt mig. Idag får faktiskt beställningarna och mailbesvaringen vänta.
Min Charlie skall få sin ryggsäck!
Jag packar de två riskakorna i hans Lalateletubbie.
Byter Gympadojjor mot gummistövlar och sätter mig i bilen igen.
Parkerar på andra sidan bron-som-har-biltrafik-förbjuden och börjar min vandrig genom lera och slask mot fårhagen.
Har varit där en dag då Emil och Joel var mindre, så jag hittar vägen.
Tänker i mitt sinne, medan regnet som nu har tilltagit i styrka letar sig innanför kragen och rinner från jackan ner på mina byxor, på att det är en lång promenad till hagen.. Speciellt för de små ett-till-tvååingarna.
Då jag kommer fram ligger skogshagen helt öde.
Ingen galonklädd unge med reflexväst så långt ögat når.
Nu regnar det ännu mer, och min jacka har för länge sedan gett upp regnskyddet.
Som tur är hinner min kroppsvärme värma vattnet en stund innan det når min hud.
Jag kämpar mig tillbaks och ser tydligt avsaknaden av vagnspår / små fotspår i geggan / snön som ligger kvar på utpridda fläckar.
Här har ju barnagänget inte gått?!...
Jag fiskar upp mobilen innifrån jackfickan och stoppar in den i luvan för att skydda den mot väta.
Ringer upp dagis och flåsande undrar vart barngänget tagit vägen? Det är ju inte i fårhagen?...
Ahaaa.. Ok. Det har gått till en dunge närmre dagis.
Hmmm.
Bilen parkerad på andra sidan bron. Dungen där de är är åt helt andra hållet, en lång promenad bort.
Jag fortsätter min promenad.
Lala är helt blöt nu. Försökte skydda den med min jacka. Icke.
Då jag äntligen kommer fram till barnen ser de förskräckta på mig, fröknarna skrattar.
-Vi har redan haft picnic! Nu måste vi skynda oss tillbaka, det regnar ju så!.-
(Nähe?)...
Charlie strålar mot mig som en sol då han får sin knallgula ryggsäck i famnen. Han släpper den inte och han ger mig ett av sina underbara leenden.
Vi kramas snabbt, och jag börjar min vandring mot bilen, och hem till verkstaden igen.
Oj, vad det kändes bra i hjärtat att prioritera sitt älskade barn!...
Kram!! Tina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar