Första dagen på resten av livet.

Med raka ryggar och vinden i sina hår stod de där. Stolta & förväntansfulla.
Tvillingbröder med ryggsäckarna på, redo inför första dagen med skolbuss till en ny skola. Fjärde klass. Stora. Både långa och faktiskt tämligen intelligenta...
Klasskamrater ansluter och de blir en liten klunga. En leende och glad-att-se-varandra-efter-sommarlovet-grupp unga, växande människor.

Jag betraktade dem på en liten bits avstånd genom - ok då - något suddiga ögon.
Ser hur livet tar dem i anspråk, ser hur deras aptit på detsamma tar över.
Jag - deras mamma är inte lika viktig längre. De är inte mina små bebisar längre...
Känslan av kärleken till dessa två grabbar svämmar över mina ögon och jag får blinka lite, och snabbt utan att det skall märkas torka bort en förlupen tår på kinden.

Idag börjar resten av era liv, grabbar! Jag - er mamma kommer alltid att älska er och finnas här för er vad ni än gör. Jag är så stolt över dem. Så glad att de är de fina grabbar de är och så enormt tacksam och lycklig över hur de berikat mitt liv.

Den stora gula skolbussen svänger ut på vägen som skall ta dem till skolan. Jag ser deras huvuden - för de har satt sig allra längst bak ihop med sina kompisar.
Emil och Joel vänder sig om och vinkar glatt! jag vinkar tillbaks och bryr mig inte längre om mina tårar på kinderna, för nu ser dom mig inte längre. På väg ut i livet!..

Att hinna.

Till min stora (trötthet) och glädje vaknade jag ett tag innan klockan ringde imorse.
 - Klockan ringer inte, men alarmet går på mobilen..;o)
Nåja.

Vid min sida låg min lille snart-sjuåring. ( Sexåring höll jag på att skriva, men han blir ju faktiskt 7 i augusti!)
Han låg på änden av min kudde och hade sin hand på sin kind.
Hans rufsiga hår genomlystes av ljuset från morgonen som redan börjat sin bana utanför vårt hus.

Att få ligga bredvid sitt sovande barn, och verkligen få titta på honom ordentligt, ganska nära - det är helt underbart!...

Ibland kommer han om natten och kryper ner bredvid mig i min säng.
Pappan har nog gruffat lite om att det snurras och sparkas och bökas en del då det skall "sovas-i-mammaopappas-säng" och att de nog är stora nog att sova i egna rum, men jag tycker det är så mysigt jag!..

Tids nog blir de stora och kommer inte ens att vilja kramas lika mycket som jag vill!...

Jösses. Vid frukostbordet sedan såg jag på var sida om mig tvenne jättestora grabbar - som blev tio år i januari sitta och äta både yoghurt och en macka till frukost.
I bara pyamaskalsongerna, rufsiga i sina långa hår - jag fick inte klippa dem längre... - och nyvakna.
Det är faktiskt inte riktigt klokt hur fort de växer, barnen!...
Och hur kloka de blir!... De två grabbarna som i år kommer att gå ur tredje klass satt och pratade om hur de nationella proven gått, och vilka resultat klassen fått....

Jag lyssnade uppmärksamt, men mest på hur de pratade sinsemellan och inte egentligen så mycket om vad, men jag kan säga att jag är en mycket, mycket stolt morsa!...

Joels hår går en bra bit ner på ryggen nu. Hans bruna lugg ligger bakom ena örat och pappan skojar om att han har en "brats-frisyr"... Emil är den blondare och är lockig.
Charlie lilleman sitter på kökssoffan med ryggen mot fönstret och morgonsolen ger honom en gloria...

Tänk vad lycklig jag är. Och tänk vad lycklig jag är som hinner inse det!...