fredag 18 april 2014

Jag hör skratt.

En bil kör förbi nere på vägen, påskdagen.
Jag sitter på kontoret, har just duschat efter en morgonjogg.
Ville egentligen inte alls ut idag, men igår var vi på middag hos min mamma och pappa.
Barnens mormor och morfar som ju gärna bjuder till när det är middag. Så man behöver en jogg dagen efter, liksom...
Vi, ( familjen på fem) barnens farmor och farfar var alltså bjudna på Påskmiddag till Öregrund denna skärtorsdag.

Efter en välkomstfika - mad alldeles för många kaksorter och en tårta till kaffet bestämde vi oss alla för en långpromenad.
Samtidigt följer vi med min farmor UllaBritt - en synnerligen pigg 89åring en bit på hemväg. Hon kunde inte vara med på familjemiddagen, eftersom hon var bjuden på middag på annat håll minsann... ;o)

Vi går längs småvägar, hamnen och genom den gamla delen av Öregrund "city". Läser plaketter med historia på de väderbitna gamla husen.

Solen skymtar mellan molnen och vindarna blåser - inte ljumma ännu.

Vi kommer fram till skogsstigarna med de handikappsanpassade grusvägarna.
Barnen springer och hoppar i naturen.
Hunden har fullt upp med alla dofter och ställen att sno in sig i träd och buskar på.

Familjedag när det är som bäst.

Vi kommer fram till en utsiktsplats med en liten bro över till en klippa lite längre ut i havet.
Jag och hunden går först över bron.
(Kollar så den håller, vilket egentligen inte är någon fara!)

Farmor och lilleman sju år, kommer strax efter.
Morfar kommer också över bron och berättar om fyrarnas namn man ser strax norr om Gräsö.

Sedan går det fort.
Jag ser hur Charlie kanar lite för långt ut på klippudden vi står på.
Han vänder sig på mage, men glider ner i det kalla svarta vattnet. Ner och ner.

Jag ser i hans ögon...

Jag kastar över hundkopplet till farmor och skriker, "Håll i"! Är fullständigt beredd att slänga mig i vattnet och simma, eftersom vi absolut inte skulle kunna komma upp på samma ställe igen.
Vänder mig om mot Charlie som nu är helt nere i vattnet, simmar med bentag men händerna krafsande mot klipphällen.
Morfar har slängt sig raklång med foten utsträckt mot min lilleman och kasar liggande närmre honom och vattnet.

Barnet - mitt barn! - får tag i foten och morfars hand och jag får samtidigt tag i hans lilla turkosa jackkrage och vi drar upp honom på den skarpt sluttande klippan. Han är drypande blöt.

Resten av familjen står längre bort på stranden och har ännu inte uppfattat vad som hunnit hända.

Som tur är är vi inte särskilt långt hemifrån, jag tar av hans dyblöta jacka och tar på honom min långa, och vi skyndar hemåt.
Ner med honom i ett varmt badkar.

Morfar som jobbar ideellt, men mycket! - med sjöräddningen i Öregrund stod för dagens insats, och ler mot Charlie: - "Nu är det du som badat först i år!"

Det säger Charlie glatt till oss sedan; "Det var i alla fall jag som badade först iår!"

Den ungen inser nog inte vad som kunnat hända. Han kommer dock inte att gå "för långt" ut på klippor igen, hoppas jag...

Med varmt mammahjärta sitter jag här på kontoret, och lyssnar till barnaskrattet ute i köket och det är ljuv musik för mina öron.






Inga kommentarer: