Filmsöndag.

Idag har det - tydligtalande rubrik - varit en hel del film.

Jag tog storkillarna - snart nio år! - på bio med deras kompis och dennes mamma, min kompis.
TinTin.
Den var väl sisådär. Jag somnade åtminstone inte. Men jag älskar inte film...

När vi ändå var på stan, och de hade söndagsöppet passade jag på att hämta ut en DVD vi fått inspelad från en snart nio år gammal VHS.

Mina tvillingar som bebisar!
Den filmen ÄLSKADE jag!....

Hittade två foton på mina små tillsammans med min farmor, först Joel och Ullabritt;
Sedan Emil och Ullabritt;

Åhh, om jag bara kunde beskriva sekvenserna med mina små älskade, älskade bebisbarn!...
Jag känner att jag måste se alla tre timmarna igen, då de gått och lagt sig.
För de tyckte tyvärr inte det var lika ljuvligt som jag att se den gamla filmen...

Sedan vill jag se den utan att bli avbruten av matlagning, ditten och datten.
Jag vill förlora mig i minnen, återuppleva den fantastiska, första omvälvande tiden som mamma.

Men först skall det läsas sagor.
Jag tror de får läsa för mig ikväll...

Bebistiden är onekligen förbi...

Det var två riktigt stora grabbar som åkte till skolan imorse.
Lilleman har blivit stor - och bestämd - han också.
Jag hittade ett dagboksurdrag som är åtta år gammalt;

Dragkamp i arla morgonstund.

Emil och Joel, har nyligen påbörjat en (hoppas jag!) period då de inte alls vill sova.
I takt med att morgonljuset sviktar slår de upp sina blå allt tidigare och fler gånger per natt.
De vill bara inte sova.
Inte heller ligga kvar i sängen och gosa. De vill stiga upp!

Denna morgonen kändes gruset i mammas ögon mer än lovligt grovt. Med vadd i skallen stapplade jag till spjälsängen där en liten batting gapade i högan sky.
De illgröna digitala siffrorna påvisade att den femte timman på dygnet just påbörjats..
Jag ser ner på min lilla unge och kliar mig i pannan.
Joels babyface spricker upp i världens leende. Hans nya små tänder återspeglar lampans vita sken.

Han sträcker sina små armar upp mot mig och visar att han vill vara nära..
Vi smyger till min säng och kryper ner i värmen, tätt tätt.

Innan klockan visar halv sex vaknar "storebror". Med vad som börjar som en kultings grymtande går snabbt och skrämmande mot en ångvisslas tjut.
Jag lämnar den varma babykroppen i min säng och vinglar åter mot spjälsängarna.
Emil tystnar på mikrosekunden jag lyfter honom och lägger honom mot mitt bröst.

Då rör täcket på sig i min säng..
Bakom hörnet av täcket tittar en nyvaken kille fram.
Han ler högljutt mot oss.
Jag förstår det omöjliga i att få dem att somna om nu när de är vakna samtidigt. Med deras nyfunna glädje och iver att krypa inser man hur högt det är, ett fall från sängen ner i parketten.

Vi går ut i köket.
Golvet är kallt och jag bäddar om mina små i barnstolarna med varma fleecefiltar innan jag hittar mina fårskinnstofflor att stoppa de trötta, kalla 38:orna i.

Jag gäspar och orkar inte ens sätta på kaffebryggaren.
Grabbarna ser på mig och jag försöker förhindra en alltför tidigt-på-morgonen-serenad genom att ge dem varsin plastvisp.
Kanske man skulle sätta på kaffe ändå?..
Vart la jag filtren?...

Så sitter vi då, äntligen. Jag och mina barn vid frukostbordet.
Ute är det mörkt men vi har tänt en kandelaber..
I skenet av levande ljus sitter jag och tittar på mina små.
Givetvis är alltid brorsans leksak roligast.
De skrattar åt den andres kamp att få den högt värderade vispen. Så blir de sittande och tittar på varann, till synes helt omedvetna om att jag är där.
Emil smeker Joels kind. Joel skrattar.

Jag ser stearinlågan glittra i deras ögon.
Idag blir en bra dag.