söndag 13 juli 2008

Ett liv, ett ögonblick, ett Öde...

Natten som gick för fjorton år sedan åkte min bästa väninna in till BB för att föda sitt första barn.
Idag för fjorton år sedan blev hon mamma för första gången...

Hon gav liv åt en son.
Sebastian kom till jorden till två ganska unga föräldrar och var en synnerligen älskad och söt liten bebis.
Jag var den småchockade kompisen till mamman, en kompis som knappt vågade röra den lille bebin av rädsla att han skulle gå sönder eller dylikt...

Ett starkt minne jag har är att den lille mannen, med tidigt uppvisad stark egen vilja, somnade godast då han lades på magen i någon av föräldrarnas knän och systematiskt småguppad en liten stund.
Det tyckte en sådan som jag var mycket underligt, men bevisligen fungerade det ju - och bra dessutom.

Barn var för mig någonting synnerligen ovant.
Men jag älskade att förlora mig i de största och vackraste av barnaögon.
Sebastians ögon... Blå som himlen, stora som månar och intensiva av sprudlande intelligens.

Snart fick den lille mannen än mindre syster, Josefin. Josefin blev min guddotter.
Eftersom deras mamma och jag umgicks flitigt under hela vår uppväxt fortsatte detta även under Josefins och Sebastians uppväxt och jag såg dem växa från bebishulliga goseknytten till gänliga "riktiga-människor" med huvudena på skaft.

Nedbajsade bebidressar byttes mot panik-införskaffade plagg på en restaurang jag och mamman försökte äta lunch på.
Fniss åt kommentarer om "storasyster" Sebastian på grund av hans fantastiska ljusa långa lockiga hår då Jossan kom till världen...
Att lära små barn hur man skall doppa pommesen i ketchupkopparna på McDonalds...

När syskonen fick en lillebror några månader efter det att jag fött mina tvillingsöner.
De tre grabbarna tillsammans på en liten filt. Idag leker de så vil som bara 5½åringar kan!
Minnen..

Jag träffade honom senast på en kräftskiva hos min älskade vän - hans mor och far.
Förundrades över hur snabbt han växte, och hur lång han blivit.
Josefin satt bredvid, käkade favoriträtten kräftor som hon sedan byggde ett berg av skal på sin tallrik.

Sebastian blev bara tretton år.

Min älskade, älskade vän förlorade sin förstfödde son på sommaren 2007.
Min älskade guddotter, fina Josefin, såg sin storebror mista livet i en stor tragedi...

Idag satt jag på huk bredvid min yngste son med solen i ryggen.
Gräset smekte våra bara fötter och en bris bland träden susade, annars var det tyst.
Jag plockade röda solvarma jordgubbar ur det lilla land vi planterat för flera år sedan då vi köpte huset. Lille Charlie stoppade dem i sin mun och manade mig; -Mer!...

Jag lät mina läppar snudda hans mjuka axel och drog djupa andetag i hans lilla nacke.
Kärleken mellan mor och son. Så enorm och stark.
Doften från hans nytvättade hår blandades med doften av de jordgubbar han så glatt mosade först mellan sina små fingrar och sedan mellan sina vita tänder.
Bilarna som passerade. Humlan som flög förbi, hans storebröder jagandes efter med varsin håv hojtandes av skräckblandad förtjusning...
Träden omkring oss vajande i vinden, gräset killande under våra fötter och den blåa himlen ovanför oss.

Så självklart det ter sig.
Det är det inte.

För några blir livet aldrig mer detsamma.
Det blir det inte för min älskade Johanna igen.
Hon har mist sin son.
Sebastian blev en av himlens änglar alldeles för tidigt.
En tidig morgon på väg till skolan blev en bil hans öde.
Ett så fruktansvärt öde som bara inte går att förstå. Även hur sant man vet att det är.

Min älskade guddotter cyklade efter sin storebror för att de skulle ha fruluftsdag den där dagen.
Annars åkte de skoltaxi.

Min vän ligger i sin säng efter att ha jobbat natt då tystnaden i huset bryts av den gälla telefonsignalen.
Det är Josefin som ringer. Sebastian har blivit påkörd...

Den skräck som det måste vara kan jag inte ens föreställa mig!
Förlamande. Isande och ögonblicks stillande!

Johanna och fadern till hennes barn kommer omedelbart till olycksplasten.
En backe med en skarp vänstersväng ut på en landsväg med hastighet 70kmh.

Sebastian ligger på vägen...

Min vän ringer mig och meddelar den fruktansvärda händelsen på eftermiddagen.
Hennes äldste son finns inte mer.

Ett sorgearbete som säkert aldrig tar slut.
Att på nära håll få följa hennes vardag med den enorma styrka hon har. Det makalösa mod hon besitter och den obeskrivbara obändiga överlevnadsvilja hon ändå måste ha!
Hon kämpar varje dag.
Hon lever sida vid sida med sina två barn och med sin blivande man.
Äter, andas, pratar och lever.

Johanna, vad jag älskar dig för den du är!!

Jag var där igår.
På bordet ligger en inbunden pärm. Den är stor, och på framsidan blickar Sebastian.
Den senast tagna bilden på den unge mannen som hade allt som räknades.
En kärleksfull familj och hela sitt liv framför sig. Trodde man.
En minnesbok, så vacker och välgjord.
Ord, bilder och minnen.

Johanna sade på begravning i kyrkan i sitt lilla brev-tal till Sebastian;
Du var min Sol. Nu är du min himmel...

Jag beundrar dig så, Johanna min vän.
Din ärlighet, ditt varma sätt mot din familj, dina vänner och alla i din närhet.
Finns det någonsin något jag kan göra för dig, så vet du vart jag finns. För Alltid.

Jag önskar så att jag kunde uppfylla din stora önskan. Att få se honom igen...
Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att jag kunde ge dig en varm, lång och klar dröm där ni träffas igen...

När du berättar att din mamma drömt om honom, att han steg av en båt, så ser jag i dina ögon hur gärna du velat att det skulle varit din dröm...
Om det bara fanns en möjlighet att du fick vara med honom i en dröm...
Jag önskar, jag önskar, jag önskar!....

Ikväll brinner ett ljus hos oss.
Ett ljus där vi firar din son, Sebastians födelsedag.

Jag sitter och minns. Jag ler åt hans lilla ljuvliga barnauppenbarelse en gång.
Jag tänker på de stunder vi suttit och småpratat han och jag.
Jag minns er relation, jag minns hur du var som mamma, då jag fortfarande bara var en "snärta" och inte visste vad som väntas skulle med egna barn - den gränslösa kärleken...
Det vitblonda håret på er son, ni mörka föräldrar...

Sluter jag mina ögon ser jag honom så klart.
Som om han fanns på riktigt. Framför mig.

Käre gode Gud, låt Johanna få se honom i en dröm, inatt...

Inga kommentarer: