Saknar min BärsjalsBebis så jag gråter!...

Han är borta.
Min lille Sjali...
Sitter med bilden i handen, där jag bär honom tätt mot mitt bröst i en Kråkbärs-Sino...
Hans lilla näsa sticker fram, och han kikar med nyfikna ögon på omvärlden.Trygg mot min kropp.
Alltså, min Charlie ligger och sover i sin säng just nu.han var så trött efter dagens eskapader med sina storebröder...
LillemanCharlan har hunnit bli femton månader, och vill nästan inte ens åka vagn på affären längre... Han har så mycket spring i sina små underbara ben! Finns det nåt sötare än när små ben kavar runt i strumpbyxor på kvällen, innan man klär dem i en brun velourpyamas med Nalle Puh på?...

De har race i vår långa hall. Storebrorsorna snart fem år har stora tjurrusningen i Marielund när det börjar närma sig läggdags. Och så lillefjant efter! De sladdar på parketten, och kiknar av skratt.
Man blir nästan trött bara av att sitta på golvet och se på dem. Ögonen glittrar av bus, de kan inte hejda det som bubblar upp i bröstet och de brister ut i ett gapflabb samtidigt som de faller över varanda i en härlig hög med ungar!
Mina små.

Jag ser deras gänliga kroppar. Deras ansiktsdrag växker till sig var dag under mina -beundra-och-kika-på-dem-i-smyg-sessioner varenda dag.
Varje morgon då min lille ettårings kropp börjar röra på sig och på så sätt väcker mig ur min slummer kikar jag på honom och förundras över hur stor han har blivit under natten....
På en hög byrå ser jag den skymta fram. Den mjuka, alldeles underbara sjalen i svart och beige-guld jag sydde. En lång skapelse i allra mjukaste, underbaraste bärtyg. Om jag bara visste vad det hette... Jag smeker dess lena yta ibland, då jag hänger in något i skåpet, eller då jag går förbi... Minns de ljuvliga stunder jag bar min lille bebis i den.

Så drar jag ner den. Andas ut. Borrar ner näsan i den och drar djupt in luft i mina lungor och förnimmer den doften som var då jag bar min Sjali...
Tyget är så lent mot mitt ansikte, och det luktar så gott... I sol, och i kyla. I regn, under en vindtygsjacka. Med ett fleeceöverdrag, under ett paraply. Många långa timmar har min nyfödda varit i sjalen nära mig. Vilka minnen som vävts in i detta stycke tyg.

Våra "märkes"sjalar har jag avyttrat.Men detta tygstycke kommer jag att behålla tills jag dör.Häri finns timmar, dagar och nätter.
I varje kantstygn sitter kärlek. Varje litet ludd har rört vid våra hjärtan, mitt och Charlies.
Jag viker varsamt ihop den långa tygbiten. Lägger tillbaks den på skåpet. På väg ut ur rummet kikar jag ner i spjälsängen, där Charlanbralan sover den första halvan av natten...

Fridfulla andetag, ena armen över sitt fjuniga huvud. Fingrarna böjda som om han höll i något. Kinderna som mjukaste persika, och det är med stor avhållsamhet jag håller mig från att stryka den lena huden. Jag känner hur värmen stiger upp i mitt bröst. Den sanna moderskärleken tvingar upp tårar i mina ögon, och jag får blinka många gånger för att åter möta den fantastiska syn det innebär att se sitt barn sova tryggt.

Jag lämnar rummet bakom mig och stänger försiktigt dörren. På väg till köket för att hämta ett glas vatten passerar jag mina storgrabbars rum. Jag lyssnar in i mörkret. Tystnad.
Djupa andetag och kompakt mörker.
Tassar fram på tå till den plats jag vet att våningssängen står. Tyst, tyst... Jag sträcker ut min hand och smeker det lena håret som sticker fram under täckets kant.
Barnet drar en djup suck, och jag sticker in min hand till stormannen som sover på överslafen. Också han rör sig lite, men jag kan verkligen inte stå emot min önskan att få röra dem lite.
Här känner jag en kind med en hand under mot kudden.Varm och trygg.
Jag lämnar rummet och låter mina älskade barn sova vidare.

Mitt hus är tyst.Jag saknar den tid som var, då huset var fullt av små bebisar!..
Men jag ser med förväntan och nästan lite skrämmande lustfyllda förhoppningar mot framtiden, och vad den kan bära med sig.
För det är sannerligen ett äventyr att få leva med barn...

Framtid i sikte!

Nu har en tid förflutiti sedan jag haft tid att skriva, och det kliar verkligen i skrivfingrarna.
Svedda och ömma låter jag fingertopparna mjukt klämma åt tangenterna, det går på ren vilja.
Smärtan sänder signaler till min hjärna och ber mig förtvivlat att sluta....

Aldrig!
Aldrig att jag slutar när jag gör det jag måste och det jag tycker är så fantastiskt roligt!!

Idag tisdag har två dagar förflutit sedan jag fått ynnesten att verka i Charlotte Francks silversmedja i Stockhols stad.

Jag har smitt, smärglat, lodat och lött, flussat och betbadat.
Jag har stansat och hamrat, designat och sågat, polerat och vitglödgat.

Mina stackars fingrar har hårt fått lida för att jag givit mig själva fan på att få ut så mycket kunskap och tips & råd av Charlotte Franck.
Två ringar, ett halssmycka med kedja och en smältberlock blev det denna gång.

Nu kommer Älskade Barn´s utbud att öka!

Det är med stort nöje och en enorm skaparlusta och kunskapstörst jag ser fram emot nästa hela helg jag bokat med Charlotte Franck.
Jag skall ha en hel pärm full av idéer och projekt att bita i.

Hemma i min egna lilla Silververkstad skall verktygs laget utökas!
Jag har en lång beställningslista som bara vänrat på att ringas in.
Skall bara gå igenom så att det inte är något jag missat!

Här skall smidas!

Idag för fem år sedan blev jag Mamma.

Jag är bara en vanlig Mamma,
Det här är berättelsen om hur jag blev Mamma för första gången...

Frågan är om dagarna någonsin kommer att bli vanliga igen, nu när man är mamma till tvillingar..Förr var dagarna så.. vanliga.. Man steg upp, duschade, åt frukost bestående av smörgås, kaffe och juice. Så strök man skjortan och klädde sig.Tillbringade en kvart framför spegeln och blev i bästa fall nöjd med håret efter "första omgången". Så for man iväg hemifrån. En halvtimma med bil, officiellt en timmes restid till jobbet. Bra musik på stereon, dyr i inköp, men ack så värd sitt pris med tanke på hur många mil man körde egentligen. Musik på maxvolym var ett måste för en bra dag, och en god början på en toppendag!
Bilen, en liten, snygg, snabb sak. Blixtrande ren och i skarp färg. Matchade mig som person ganska väl enligt vänner.
Så, den där lördagseftermiddagen. Vi hade just hämtat ett par vänner och var på väg till sommarens största fest. Jag körde givetvis, inte "bara" ganska nyligt gravid, utan också oändligt rädd om min bil.. Ingen annan fick röra.. Korsar en större väg och kör in på en rak, dubbelfilig 50väg. Klockan är 17.30 vi har god tid på oss och jag kör inte fortare än 50km/h. Musik i bilen, och ett glatt gäng diskuterar livligt vad som skall komma att hända under kvällen. Själv skall jag "släppa graviditetsbomben" för alla mina vänner! Mitt leende på läpparna förvrids till ett ljudlöst skrik, jag hinner se min man och hans kompis i backspegeln,i ögonvrån ser jag min väninna sträcka sina händer mot instrumentbrädan. Mina ögon naglar fast kvinnans, som sitter i den röda Ford Escorten och som just svängt ut från parkeringen och som korsar vår körbana. Hon skriker..
Jag har trampat ner bromspedalen för allt jag är värd, mina knogar vitnar om ratten, min käke går liksom i lås. Så smäller min bil in i förarsidan på hennes.. Jag ser fortfarande in i hennes ögon. Mina vänner klämmer sig ur bilen. Jag får inte ens upp min förardörr. Får hjälp att klättra ur på passagerarsidan. Mina händer skakar. Jag kan inte tänka..

Folk börjar samlas omkring, men ingen vågar gå fram. Min vänninna är sjuksköterska och får med mig till dikeskanten där vi sätter oss. Jag sitter helt still. Kvinnan som kört Escorten är hysterisk, hon erkänner omgående att hela felet var hennes. Jag tar fram min nyinköpta kamera. Istället för att fota glada vänner på fest, förevigar jag min vackra bil.Totalförstörd..

Polis anländer till platsen. Tre brandbilar och tre ambulanser. Jag får blåsa i en alkoholmätare. Självklart har jag inte druckit fräser jag, jag är ju GRAVID! Min vänninna får tvinga mig in i en ambulans, maken har de lagt på bår med stödkrage. Jag följer väl med för hans skull.. Sitter i fram och samspråkar med ambulansföraren. Nu i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratade om. Våra vänner kommer efter i en taxi. Uffe rullas iväg för röntgen och de vill göra ett Ultraljud på mig. Bältet och krocken kan ha skadat bebisen.

Jag leds iväg av min kompis. Undrar vad jag gjort utan hennes stöd? Vi kommer upp på en till synes öde avdelning och sätter oss i väntrummet. Då börjar jag bli lite rädd. Tänk om det faktiskt hänt något med fostret? Jag är i vecka tio nu..
En läkare, Maria kommer och hämtar mig, klockan har slagit 19.00 på lördagskvällen. Johanna frågar om hon skall följa med. Nädå, det är ok..Jag stapplar efter läkaren och får lägga mig på en brits. Maria börjar med ett VUL. Sköterskan som står bredvid mig håller min hand och småpratar. Jag har börjat skaka okontrollerat och har frossa. Mumlar något om att jag fryser..

Läkaren frågar om vi vill ha en liten pojke eller en flicka?
Jag svamlar fram något om att, jag vill nog ha en kille, och Uffe vill nog ha en tjej, men så sa Uffe att det vore ju skoj om det blev två, då hade man ju gjort sitt liksom.. Maria övergår till UL.
Titta här säger hon och jag tittar.. En grå suddig skugga, några siffror och lite ljusgrått dis.. Sköterskan flämtar till och släpper min hand. Går fram till skärmen och tittar sedan på mig.
-Vad sa du att din man ville ha sa du?
Jag håller andan och vill inte höra,-Tala inte om vad det blir för kön!! Det vill vi INTE VETA!!Läkaren ler mot mig. Jag kommer fortfarande idag exakt ihåg hur hon ser ut.
-Ni skall få tvillingar! Hon visar de två mörkare partierna på skärmen, och så de två små bönstora fostren. Jag skriker.
Johanna säger att hon blev verkligen livrädd då hon hörde mig ute i väntrummet. När jag sedan kommer mot henne och storgråter, då är hon säker på att jag har förlorat den lilla i magen..
Jag får inte fram ett ljud, står i väntrummet och håller fram Ultraljudsbilderna. Viskar;
-Vi skall få tvillingar..Vi gråter en stund, av lycka eller förvirring. Så går vi ner till akutväntsalen. Där ligger min sambo på en bår, med stödkrage bland alla akutsjuka eller skadade. Han ser på mitt rödgråtna ansikte, men hör min spruckna röst när jag håller fram bilderna;-Vet du??, vi skall få två på en gång! Vi skall ha tvillingar! Någon i väntrummet trotsar den tunga tystnaden i väntrummet och börjar applådera, några fnissar.
Jag hör ett "Grattis". Vi får flytta till ett litet rum innanför dörrarna.

Jag håller bilderna i handen och tittar förundrat på de två ljusare fläckarna. Det där är mina barn?.. Två?.. Vi skall få två stycken..När blivande pappan rullas iväg för ännu en röntgen ringer jag mina föräldrar.De är i sommarstugan tio mil bort. Det är pappa jag talar med då jag meddelar att det bor två stycken i min mage. Han blir alldeles tyst. Så hör jag mammas röst. Då börjar jag gråta igen. Nu i efterhand har mamma berättat att jag var väldigt ledsen över min bil, jag grät i pappas öra och bedyrade min kärlek till den där plåtsaken. Pappa sade att han struntar väl i bilen?! Han köper en ny, om det var så himla viktigt! Han skulle ju bli morfar! Dubbelmorfar på samma gång!!

Efter diverse kontroller och med krage och sjukskrivningsblanketter fick vi lämna sjukhuset.Våra vänner skjutsade hem oss och det var nog inte förrän då, hemma i vår egen säng som jag verkligen fattade vad läkare Maria hade sagt..
Jag kände på min mage och sände varma tankar ditin.

Prolog;Min kära bil stod inte att rädda. Den fick tillbringa sin väntan på skroten på bilverkstadens bakgård.Vi fick komma dit och tömma den på saker. När jag såg den stå i solljuset, alldeles skinande ren men totalt tillknycklad började jag åter att gråta. Men när jag då lade händerna på min mage och kände hur nära mina två små barn fanns, och hur oändligt mycket viktigare de var för mig, tyckte jag nästan att det var värt det.Annars skulle jag ju inte fått veta på tio veckor...

Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner.. Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..
Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö. Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått. Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning". Eventuell..Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oudvikliga förlossningen.. Pyttsan.
De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls. På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG. Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar. Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats. Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.
Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen. Hur var det med mig?Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?
Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå. Vi blev lämnade en kvart för rådslag. Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp.
Att jag ville barnens bästa var självklart.Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen. Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt. Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta.

Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög. Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till.. Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten. Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar.. Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler. Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger,
-Nu äntligen kommer dina barn.Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna. Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.Se på din lilla pojke! Du har fått en son!
Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!
Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa! Grattis, ni har fått en son till! Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än..Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång. Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.
Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrann med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp. Jag känner mig så ensam. Tom.

Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid. Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min. Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.

De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig. Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare. Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.

Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm. Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.Så närmar sig handen min mage. Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig. Där nere är mina fötter! Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut! Jag blundar. Vad kommer att hända nu? Så dras skynket åt sidan och in kommer min man. Han är ensam. Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn! Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Han har tårar i ögonen..Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd.
Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små. Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?.. Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting.. Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting. De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben. Så, när min man gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan.. Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig.. Filten som täcker sängen far upp med ett ryck.
En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!Nu sticker det lite i benen, och magen kliar. Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma. Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.
I en liten glasvagga, under röda fleccefiltar ligger de. Mina Älskade Barn.

Jag kan inte se dem ännu, men jag vet att de är där. Mormor och maken väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.

Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.
Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll. Så ligger vi ett tag och insuper varandra.
En nybliven mamma med två alldeles nya barn..

Femårskalas!

Det var nästan ljust ute då jag slog upp mina gröna.
Ljuset strålade in genom den glipa gardinen och väggen utgjorde.

En blick på de röda digitalsiffrorna i taket.
08.16.
Shit!
Kalas om 2½ timme!
Smörgåstårta, duscha och klä sig och barnen! Städa!!!
Tårta med maräng! Tina Jordgubbar, ordna fiskdammspåsar, blåsa ballonger!!!!
Frukost borde man hinna med! Pencillin först bara!

Vi hann. Men min mascara hade inte ens hunnit torka då vi öppnade för de första av dagens gäster...

Nu sitter (de imorgon) fem år gamla killarna på bordet framför 47tummaren och spelar ett födelsedagsspel.
Lilleman sussar, helt slut efter att alla barnen åkt hem.

Smörgåstårtan gick hem, succé!
Bara det att mer än drygt halva av 8 kilo blev kvar!!!!....
Nu har vi lunchen och middagen bokad i flera dagar framöver...

Själv smög jag undan en stund, för att minnas.
Minnas hur det var för snart fem år sedan...
Hur små de tjugo fingrarna var på pyttesmå händer.
Deras silkeslena hud på deras bebikroppar.
Små spretande fötter på underbart mjuka ben.
Stora blöjor som prasslade lite.

Våra dubbelamnninar som jag minns odelat positivt.
Den allra första världsomvälvande tiden som nyblivna tvillingföräldrar.
Jag kommer ihåg tydligt hur enormt jag tyckte det var att få bli tvillingmamma!
Utvaldheten, det mest fantastiska man kan uppleva. Att få barn...

För fem år sedan låg de fortfarande i min mage....
Imorgon skulel de komma ut. Äntligen 40+2...
Jag minns det som igår...

Dubbel Dos.

Dubbla dosen pencillin blev jag ordinerad!...
Enligt värden på "sänkan" inte undra på att jag mår dåligt...
Skönt att allt inte bara var inbillning....

På väg till Doktorn.

Med lilleman på skrivaren här bredvid satt jag och letade upp ett nummer till någon läkarmottagtning som skulel kunna tänkas ha tid att hjälpa mig.

Vaknade imorse och såg ut som en hamster. 39.4 graders feber.
Mandlarna toksvullna, kan inte ens vrida på huvudet!

Två snart-femåringar skulle ha frukost och iväg till dagis.
Lilleman 1½ hjälper gäääärna till!...
Pappan åker till sitt jobb 04.00, så man är sin egen lyckas smed.

Kava på, kämpa!
Frukost, kläder och ytetrkläder, extraplagg till dagis och extravantar. Som man alltihop vet precis vad det ligger. Not.

I alla fall sitter jag nu ohc väntar på min akuttid om en timme på Länna vårdcentral.
Lilleman har klättrat ner från skrivaren, det är bäst att jag gör honom sällskap inne i köket...

Det fortsätter att rasa in beställningar till Älskade Barn!
En fröjd för mig att se det lilla jag byggt upp växa sig stort och framgångsrikt!

Och roligare blir det! Snart dags för de vå kurserna jag bokat upp mig på, det skall bli så roligt!
Jag har redan fler idéer som kommer bli "Nyheter" snart.

Tyvärr råkade jag ju precis veckan före julafton ut för vinterkräksjukan, och nu efter tolvslaget 40 graders feber och halsfluss.
Jodå, jag har varit ute i Silververstaden idag, men inte så länge som jag brukar. Febern gör att jag inte orkar, och jag vill ju absolut inte göra ett misstag!

Tänk om - Gud förbjude - jag slog sönder fingrarna!!!
Jag har faktiskt tänkt på det, om det skulel hända....
Gäller att vara skärpt, för det är en hel del vassa och tunga instrument man använder under stor precision.

Idag har jag bara kunnat dricka. Försökte med lite cocacola ikväll för att få lite mer energi, men det frasade så i halsen.
Vårt kranvatten är verkligen gott, men det duger ju inte för att ge mer energi, eller ork då man är lite hungrig.
Halsfluss. Råkade ut för två gånger förra vintern, och en gång förr förra. Och så igen nu alltså.
Inget läkarbesök förrän man haft ont och feber i tre dagar heller...

Skall ta två Alvedon så att jag får sova lite inatt.

Min lilleman vaknar alltid nuförtiden vid 04.00 och vill komma över i min säng.
Det vre ju ok, om han inte ville använda mig som napp samtidigt... Ananrs vill han INTE ligga kvar i någon säng...
Busen.
Hoppas det vänder snart, och att han sover lite längre i sin säng.
Även om det är rätt mysigt förstås...

Tiden går så fort och han är väl också fem år gammal snart, har långa spretiga ben och svar på tal som sina storebrorsor...

På måndag fyller de fem år.
Jag hoppas så innerligt att jag mår bättre innan, så jag hinenr köpa lite födelsedagspresenter!!

Går och lägger mig nu, och samlar kraft för att knocka den här Flussen ordentligt!
Godnatt!!