Med utsikt mot Uppsala Slott och Domkyrkan.

Det har vi inte hemma.
Utsikt mot kyrkan och slottet. Korrekt.
Jag sitter i en säng på våning 8 på Akademiska sjukhuset och väntar på doktorn.

"Farbror dokto´rn" -Sådant gäller verkligen inte längre!
Vette sjutton om inte "doktorerna" jag träffat inte är yngre än mig to.m. I alla fall en av dem.
Läkaren på akuten.

Åkte in för tredje gången tiding i söndags morse.
Snöstorm, Hala vägar - och glömd mobiltelefon kom jag på då jag åkt nästan halvvägs. Men jag vågade inte väda heller, det gjorde för ont.
Snabb tanke som jag motade bort;
"Kör jag av vägen nu så dör jag."

Denna tidiga timma var det nästan bara jag ute på vägarna öster om Uppsala där vi bor.

Jag körde själv, det bästa var att pappa Uffe var hemma med barnen, och sedan att alla omständigheter runtokring var sådana det var är ju bara maximal otur.
Faromor och farfar uppe i Norrland, Mormor hemma med magsjuka osv.
Ja, ni vet.

Sedan var jag inte längre så smärtlindrad, då mina piller redan tagis för flera timmar sedan, men nu gick det bara inte att stå ut en natt till hemma.
Jag behövde hjälp.

Parkerade utanför Akutmottagningen. Vinglade in genom den vinande vinden och piskande snön.
Fick komma in ganska omgående.
Denna, tredje gången var det bara en människa som satt i väntrummet.
Första gången var det helt folktomot, andra gången, i torsdags natt vid midnatt - nästan fullt.

Fy sjutton var ont jag hade.
Som tur var var personalen jättefin, och hjälpsam.
Liksom "varannan gång", första gången bra personal, andra gången " inte så bra...".

Just nu sitter jag på en fyrsal, en kvinna är på väg hem.
En annan är iväg på ulrtaljud, och den tredje är inte här. Än.

Idag känner jag mig ganska pigg faktiskt. Dagarna innan har jag bara sovit. Sovit, sovit, sovit.
Vaknat bara då personalen komemr in för att kolla.
Och det gör de hela tiden!...
Droppet de satt - måste fasta sedan ett drygt dygn - läckte litegrann.
Hoppas de slipper sätta ny nål.
Gillar inte nålar vidare värst.

Undrar hur Uffe gilalr att få jobbet lastat på sig?...
han ringde igårkväll och frågade;
-"Hur får man igång mailprogrammet?"

Ehh.. Min man.
Han är superbra på mycket, men jag skall nog utbilda honom lite i datorernas och internets värld.
Det värsta vore nog iså fall om vi fick turas on med denna - lilla vita datorn - och den stora "vanliga".
Men det vore nog inte så farligt. Kanske kul to.m?...

Nåja.
Jag längtar hem, och jag vill aldrig med få såhär ont.
Ok?

Något är fel.

Sent igårkväll var det dags igen.
In till Akuten med överjordiska smärtor.

Det började vid sjutiden. Vi lade barnen och jag gick ut i verkstaden, det är ju skönt att få fokus på någonting och slippa "bara känna".
Efter några timmar byttes i av, jag och Uffe.
Jag in och polera och fota dagens skörd, och Uffe ut och smida några ringar och en del gravyrsmycken.

Då kunde jag inte låta bli att ta en Diklofenak. Det krampade på ganska ihärdigt nu, men jag hoppades kunna stävja det som jag ju faktiskt lyckades ett par dagar innan.

Men denna gången gick det alltså inte.
Barnen sov i sina sängar och jag kände att jag inte skulle kunna köra bil in denna gången. Jag hade ju också tagit starkt smärtdämpade. Jag undrar hur ont jag hade haft om jag inte tagit det, och då läkaren frågade om det hjälpt, kunde jag inte svara på frågan ens, så ont hade jag.

Jag skicakde ett "försiktigt" SMS till min bror som bor i närheten och jodå, han var vaken och deras 1½åring hade just somnat om tillsammans med mamman.
Han gav mig tio minuter, så skulle han komma och skjutsa in mig.

Jag gick ut till Uffe i verkstaden och sa att jag skulle åka in nu.
Skönt att slippa väcka barnen, för att kunna åka in.
Alla borde ha en bror som bor i närheten.
Tack, min hjälte, Daniel för hjälpen!

Bror min följde också med in på Akuten, och väntade med mig medan jag fick spruta på spruta.
Magen, skinkan, och "direkt i armen".
Jag blev alldeles skakis en den jag fick i magen, helt klar i huvudet, men det kändes som om det var något lugnande, för jag dråsade ikull på sängen och kunde knappt röra mig. Men lika ont hade jag.
besynnerlig och otäck känsla.

Vårdlagen verkade denna sena timma ha långt mycket mer att göra än den förra gången - i lördags - jag kom in. Man fick ingen kontakt, och de lämnade oss själva.
Ikväll verkade personalen inte alls lika trygg.
Det var lite läskigt.

I alla fall så framåt tvåtiden på natten började det släppa och jag kunde få upp syreupptagningen ordentligt.
Så vi valde att åka hem.

Uffe mötte mig i dörren, och jag vinglade i säng. Men först kikade jag in till barnen som inte ens märkt att jag varit borta. Tror Uffe läste ut en bok under tiden, för han kunde inte somna.

Idag har jag varit väldigt trött och jag sitter och gäspar nu, trots att jag lade mig en timme sedan pappan skjutsat barnen till skolan.
Nu sitter de och tittar på "Barda" på tvn, men jag tänker lägga mig samtidigt som barnen, och inte en minut senare.

Må jag slippa vakna av smärtan i natt. Snälla.