Snart Morsdag! Ogenerad reklam.

Behöver du hjälp med en Morsdagspresent?

Vi sätter din kärlek på ett smycke.
Personliga namnsmycken och budskapssmycken från egen silververkstad med snabba leveranser.
Kika in på: www.alskadebarn.se

Slut på reklaminlägg. ;o)

Personliga smycken

Det är ju fantastiskt när jag tänker på vilka betydelsefulla smycken vi får smida i vår silververkstad!

Alla smycken tillverkar jag & Uffe på beställning, vi har inga färdiga i lager. Texten bestämmer du själv!

Vänskapssmycken, Budskapsamuletter med egen gravyr

 Silver eller guld, vilket gillar du bäst? Skall det vara en present eller till dig själv?

Klassiska brickor o 9 karat guld med handstansade namn

 Halsband? Armband? I kedja eller rem?...

Femstav - plats för fem namn! -
 som armband i ställbar vaxad bomullsrem

 Superpopulära, till min stora stolthet, våra namnringar, förlovningsringar och vigselringar!
Det är med största glädje vi smider din egen personligt utformade ring! Denna silverring är 5mm bred, smidd i 2mm gods ( silvrets tjocklek) och har ett fastlött guldhjärta och namn och datum har frästs in av Uffe, med vår gravyrmaskin.

Silverring med guldhjärta och namngravyr.
Datum graverat på kanten!

 Slipsnål till Morfar! Handstansad text, på frihand med stålstämplar / bokstavsstämplar och hammare.

Slipsnål med text

 Namnringar i kombination med Kulringar! Beställ din egen kombination!
Ringarna på bilden sitter inte ihop, det är tre släta namnringar och två kulringar mellan.
Går jättebra att snurra på! ;o)

Tre Namnringar och två Kulringar

Kulringar och Namnringar

Populär kombination det här med Kulringar och Namnringar!

Beställ din egen kombination på: ÄlskadeBarn / Namnringar

Två namnringar och tre kulringar

En kulring och två namnringar

Namnringar & Silverringar!

Påskledigheten är över! 

Nu är det silversmide som gäller för hela slanten!

 (Fast vi hann faktiskt med en lunch i solen jag och manskollegan idag! ;o)

Idag har vi gjort studentringar bland annat! Sex stycken blivande studenter ville ha personliga silverringar med egen gravyr i form av symboler på utsidan, och en text och årtalet på insidan:

Studentringar med personlig gravyr
Några ville ha gravyren oxiderad!

 Förlovningsringar och vigselringar i silver, här har vigselringen ett silverhjärta fastlött också.
Namnen är handstansade på frihand med stålstämplar och hammare:

Förlovningsringar och vigselring.
3mm breda i 2mm gods

 Här är lite bredare silverringar med hjärtan i 18karat guld fastlödda, namnen är handstansade med typsnitt 3mm original.

Namnringar i silver med guldhjärtan
datum stansat på kanten

 Inte behöver det vara just namnringar, förlovningsringar eller vigselringar! Här är en "mottoring", eller "påminnelsering" som kan vara nog så viktig:

Personlig text på handsmidd silverring

 För att vara av största vikt behöver fingerringen inte vara varken särskilt bred, eller tjock.
Detta är en Omlottring - alltså i ställbar storlek med bland de viktigaste sammansatta orden man nog kan uttala:

Frieriring, Omlottring

 Texten utanpå ringarna i all ära, här är det nyaste: Lött silverhjärta på insidan som ger avtryck på fingret så du är "ringmärkt" även när ringen tas av!

Hjärta på insidan av ring

Glad Påsk!

Idag har vi hunnit med en hel del, och två långpromenader, varav en i skogen på upptäcksfärd med hela familjen.
En tog jag själv med hunden.
Det är så underbart att ha barnen hemma och hinna umgås ordentligt! Och hela två dagar har vi kvar också!
Jag önskar en riktigt Glad påsk!

Om vi smider några smycken fortfarande?
Åhhjo! Massor!

Bildbombsinlägg kommer! Men familjen först, under denna helg!

Jag hör skratt.

En bil kör förbi nere på vägen, påskdagen.
Jag sitter på kontoret, har just duschat efter en morgonjogg.
Ville egentligen inte alls ut idag, men igår var vi på middag hos min mamma och pappa.
Barnens mormor och morfar som ju gärna bjuder till när det är middag. Så man behöver en jogg dagen efter, liksom...
Vi, ( familjen på fem) barnens farmor och farfar var alltså bjudna på Påskmiddag till Öregrund denna skärtorsdag.

Efter en välkomstfika - mad alldeles för många kaksorter och en tårta till kaffet bestämde vi oss alla för en långpromenad.
Samtidigt följer vi med min farmor UllaBritt - en synnerligen pigg 89åring en bit på hemväg. Hon kunde inte vara med på familjemiddagen, eftersom hon var bjuden på middag på annat håll minsann... ;o)

Vi går längs småvägar, hamnen och genom den gamla delen av Öregrund "city". Läser plaketter med historia på de väderbitna gamla husen.

Solen skymtar mellan molnen och vindarna blåser - inte ljumma ännu.

Vi kommer fram till skogsstigarna med de handikappsanpassade grusvägarna.
Barnen springer och hoppar i naturen.
Hunden har fullt upp med alla dofter och ställen att sno in sig i träd och buskar på.

Familjedag när det är som bäst.

Vi kommer fram till en utsiktsplats med en liten bro över till en klippa lite längre ut i havet.
Jag och hunden går först över bron.
(Kollar så den håller, vilket egentligen inte är någon fara!)

Farmor och lilleman sju år, kommer strax efter.
Morfar kommer också över bron och berättar om fyrarnas namn man ser strax norr om Gräsö.

Sedan går det fort.
Jag ser hur Charlie kanar lite för långt ut på klippudden vi står på.
Han vänder sig på mage, men glider ner i det kalla svarta vattnet. Ner och ner.

Jag ser i hans ögon...

Jag kastar över hundkopplet till farmor och skriker, "Håll i"! Är fullständigt beredd att slänga mig i vattnet och simma, eftersom vi absolut inte skulle kunna komma upp på samma ställe igen.
Vänder mig om mot Charlie som nu är helt nere i vattnet, simmar med bentag men händerna krafsande mot klipphällen.
Morfar har slängt sig raklång med foten utsträckt mot min lilleman och kasar liggande närmre honom och vattnet.

Barnet - mitt barn! - får tag i foten och morfars hand och jag får samtidigt tag i hans lilla turkosa jackkrage och vi drar upp honom på den skarpt sluttande klippan. Han är drypande blöt.

Resten av familjen står längre bort på stranden och har ännu inte uppfattat vad som hunnit hända.

Som tur är är vi inte särskilt långt hemifrån, jag tar av hans dyblöta jacka och tar på honom min långa, och vi skyndar hemåt.
Ner med honom i ett varmt badkar.

Morfar som jobbar ideellt, men mycket! - med sjöräddningen i Öregrund stod för dagens insats, och ler mot Charlie: - "Nu är det du som badat först i år!"

Det säger Charlie glatt till oss sedan; "Det var i alla fall jag som badade först iår!"

Den ungen inser nog inte vad som kunnat hända. Han kommer dock inte att gå "för långt" ut på klippor igen, hoppas jag...

Med varmt mammahjärta sitter jag här på kontoret, och lyssnar till barnaskrattet ute i köket och det är ljuv musik för mina öron.

Dagboksurdrag 20030107.

Den sjunde januari anno 2003.

Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell… Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oundvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.

Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..

Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, Nu äntligen Tina.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än…

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.

Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrand med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer Ulf. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Uffe har tårar i ögonen..


Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd. Så säger han till mig;
-Jag tycker att det blev en "Emil" och en "Joel".
Nils Emil och Nils Joel.
Emil som kom ut 13.44 vägde 3750gram och var 51cm, Joel anlände 13.45 vägde 2670 och var 46cm lång.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?.. Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när Uffe gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.

I en liten glasvagga, under röda fleecefiltar ligger de. Emil och Joel. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och Uffe väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn..

Emil & Joels mamma (030107.)