onsdag 30 juni 2010

Barnalycka.

Det gick bra, den där heldagen på Grönan.
Det var superkul, och barnen roade sig kungligt!!

Mina barn, yra av glädje att bli lite "ivägsläppta", de fick minsann köa själva och åka bergochdalbanor så mycket de ville.

Jag och min vän Johanna betraktade dem på lite distans ( näpp, vi släppte dem inte med blickarna ) och jag blir liksom förvånad över hur snabbt de växer och hur stora de kan bli - så himla fort?!...

Johanna hade med både Simon - kompis till våra Emil o Joel - samma ålder dessutom, och storasyster Josefin - min guddotter. Fjorton år minsann!...
Hon hade en "egen kompis" i samma ålder med sig, så vi hade bra åksällskap åt våra "små" då de inte riktigt vågade åka själv.

Men, vid Fritt fall var det stopp.
Jossan ville så gärna, men inte åka själv.
Min kompis Johanna är höjdrädd. Hon har riktig höjdskräck!...

Men hon är mamma också.
Till tre fina barn, - liksom jag själv...
Men mina barn ville inte åka fritt fall...
Inte Simon heller.
Återstår då mamma Johanna...

Johannas solbrända hud bleknar. Jag ser att hon liksom inte tittar upp på tornet med sätena folk ideligen åker upp i - för att släppas ner - i fritt fall...

Hon lämnar ifrån sig sina glasögon ( jag vet inte hur liiiite hon ser utan dem, men jag vet att det är liiiiite...) och de går tillsammans till kön, mor och dotter.

Kön kortas obarmhärtigt, och strax är det deras tur.
Jag ser på dem, och jag ser på min kompis att skräcken lyser genom hennes ögon.
Hon sätter sig i en stol, och personalen kommer för att justera bygeln.
Då.
Näpp, Hon reser sig ur stolen; -Det går inte. Jag kan inte.

Mina tummar vitnar, så hårt håller jag dem och jag försöker överösta Grönalundslarmet;
-Du kan, Johanna. Du gör värre saker varenda dag på jobbet! Du klarar det här!

Hon sätter sig igen.
Bygeln sätts på plats, och så börjar färden.

Jag följer dem med blicken hela vägen upp, trots att solen smärtar mina ögon.
Jag sänder tankar till Johanna, och jag vet att däruppe är de inte ensamma.
Sebastian finns däruppe i himmelen, och han hjälper sin mamma.
Om han hade kunnat vet jag att han hade gladeligen hängt med sin lillasyster Josefin hur många gånger som helt i den där "Fritt fall" eller vadhelst hon velat åka.

"Han håller din hand och ditt hjärta i sina händer, Johanna. Din vackre son är med dig - för alltid!"

Så.
Från den klarblå himlen kommer de nedsusande.
Mor och dotter, rakt genom luften!

Johanna håller sina ögon ihopknipta, det ser jag trots att mina ögon tårats - för jag vet vilken ansträngnings som krävdes för att göra den här grejen.
Shit, vad hon växte i mina ögon, min älskade kompis.
Sina barms trygga mamma! Härligt kämpat, Johanna!!

Inte förrän klockan 20.00 lämnade vi Gröna Lunds blinkande lampor och skrällande musik och tjatter bakom oss för att bege oss hemåt.
Båt, promenad, tunnelbana, tåg och till sist bil.

Det var ett par synnerligen lyckliga - men trötta grabbar vi bäddade isäg då vi kommit hem.
Vilken dag, vilka minnen, vilken dag...

Inga kommentarer: