tisdag 4 januari 2011

"På spisen puttrar en kastrull med vatten."

Om två dagar fyller jag åtta år som mamma...
Den sjunde januari 2003 föddes våra tvillingar Emil och Joel.


Jag hittade ett dagboksurdrag;


På spisen puttrar en kastrull med vatten.
Ångan stiger upp i fläkten som med ett sövande brummande har en nästintill hypnotisk verkan på mig.
Min halvsovande hjärna registrerar bubblandet i kastrullen, vattnet kokar.
Jag uppbringar styrkan att resa mig upp från köksstolen och släpar mig fram till spagettin och den kokande kastrullen.
Bryter ner stråna och ser dem försvinna ner i gyttret av ånga och hetsiga bubblor.

Vacklar baklänges tillbaka till stolen och placerar min tunga gump på dynan.
Ögonen liksom sovande, men ändock seende.
Nattsömnen blev störd i natt av både det ena och det andra. Tröttheten vill inte ge med sig trots mina ihärdiga försök att skrämma den på flykten, iskall dusch, hett svart kaffe, språngmarsch till postlådan efter tidningen.
Luften går ur mig i en djup innerlig suck.
Mina fingrar sluter sig om vattenglaset på bordet, den svala krispiga vätskan ger liv åt min strupe. Näring till min kropp. Jag känner lite av livet återvända till min domnade lekamen.

Man kan tro i det här fallet, att jag sitter själv i godan ro. Kanske till och med att jag har världens baksmälla, till grund av en häftig gårdagskväll och efterföljande natt. Att liksom, varför är hon så törstig när hon nu drack så mycket igårkväll?..

Jag blinkar till och ler. Mina tvillingpojkar kommer instörtandes på jakt efter lek och bus.
Ett och ett halvt år, drygt.. Mina godingar, mitt hjärtas fröjd!
Av deras eventuella sömnbrist märks ingenting. Den ena väckte den andra, kanske av en mardröm, och så var vi vakna alla tre i två timmar. Sedan var mamman vaken själv i ytterligare två. Att hon aldrig lär sig att hoppa över kaffet så sent på kvällen, trevligt sällskap till trots?..
Och vips så var det morgon. Ikväll skall jag i alla fall gå isäng samtidigt som mina barn!
Som om jag inte planerat det förr..
Det skall mycket till för att en trött mamma skall ge avkall på sin alldeles egna tid efter barnens läggdags. Även om den inte brukar bli på mer än någon timma.

Spagettivattnet bubblar vidare, och jag ställer in en bytta köttfärssås i micron.
Tomatbaserad sås i all ära, men vilka fläckar det blir.. Vart lade jag de heltäckande haklapparna?
Microvågsugnen plingar till och samtidigt är spagettin klar.
Killarna sitter, inte så tålmodigt förvisso, men de sitter i sina barnstolar. Bankar med varsin gaffel och sked.

Doften når min näsa och jag känner hur det knorrar till i magen.
En bantande kvinnas hunger..
Jag låter den ljuva doften dra ända in djupast i mina lungor. Det vattnas i munnen.
Det känns som om jag skulle kunna äta vad som helst, men gärna köttfärssås med spagetti..

Så dukar jag fram för mina små. De ropar högljutt och kivas fäktande med gafflarna mot varandra.
Jag får nyttja mina reflexer att rädda en ful tallrik med mat från att fara i golvet. Phu..
Slår mig ner mitt emot mina förhoppningsvis hungriga ungar. Avvaktar.
Hoppas. Vill, att de skall få i sig maten.

På bordet står muggar beredda med vatten, de går att duka fram, då dricker de sig mätta. I synnerhet "store"brorsan. Emil dricker tills det är slut, vad det än är. Mjölk kan man dock inte ens lura i något av mina barn.. Försökte till och med göra milkshake en gång. Ratades, och hänvisades med en duns till golvet.

Jag försöker i perioder bjuda på lite mjölk varje dag, så att det kanske vänjer sig vid och uppskattar smaken någon gång. Än så länge har det inte fungerat.
Kanske är de trötta på vad som de en gång i tiden levde på dygnet om i ett halvår, och som sedan minst varannan måltid bestod av.
Nåja, ibland petar de i sig en ostskiva, och de gillar ju verkligen yoghurt och fil.

Jag kan inte minnas att jag varit så kinkig med maten..
Min mor skrattar både högt och länge då jag påpekar detta i ett av våra närainpå dagliga samtal.
-Du var det mest petiga barn i området när du var liten!! När jag skulle med en väninna på stan vägrade du högaktningsfullt att svälja, men jag tror du gapade så att hela portionen var slut.
Till slut tömde du dina kindpåsar på innehåll över hela den fina stassen jag klätt dig i dagen till ära.
Och förresten, har du lärt dig äta tomater och sill, ännu?

Jag skruvar på mig.. Jag som gillar allt i matväg, ju.. Eller?.. Nästan i alla fall..

I början försökte jag laga goda grytor till barnen. Såser och blandningar.
Det skulle vara grönsaker och nyttigheter förstås!
Kyckling i en gryta, kött i en annan. Fisk i en tredje, och så korvstroganoff.

Vi har provat blodpudding med lingon, vi har provat med äppelmos.
Vi har mjukstekt fiskpinnar, hemgjort potatismos och vi har provat pulvermos.
Tomat, gurka och sallad. Gurkan går fint, den får gärna vara inlagd. Tomat går ok, men sallad skiter vi i.
Majskorn är toppen att peta i både sig och sin bror. Morötter går bra så länge de är kokta och mjuka.

Barnen älskar banan. Till mellanmål mellan frukost och lunch har vi fruktstund. Någon fruktjuice, och oftast banan. Plommon går också bra, och vindruvor. Vi gillar apelsin och clementin.
Citron ger fina miner, med testas gärna om och om igen. Underligt..
Äppelbitar går bra, men päron är ingen favorit.

På eftermiddagen känns det fint att fylla på energiförrådet med något gott.
Fika förstås! Kakor är gott, visa sorter. Barnkex med lite extra "gott" innehåll.
Det går med Café Colour Cookies också när det skall vara lite extra festligt.
Pappas hembakta bullar sitter alltid fint.
Men det godaste är mammas riskakor. Gärna helst med pizzasmak, eller dill..

Till middag och lunch är det som alltid går hem i barnens magar så simpelt som; varmkorv & lite ketchup, köttbullar, fullkornspenne-pasta, fiskbullar - samtliga smaker och så pannkaka förstås. Häromdagen fick de till och med oxfilé med pommesfrites och rejäla klickar bearnaise. Det var gott det!!

Mormors mat går hem vad än det är, och det tycker mamman är konstigt ibland; Porterstek, Herrgårdsgryta med senap, Korvstroganoff (Som f.ö är mammans absoluta favorit, alla kategorier!)

Man kan i sitt stilla sinne tro att små hungriga killar med stor aptit på livet skulle uppskatta smörgåsar. Men, nej, mina grabbar gillar inte alls att smör skall bres på bröd. De föredrar smöret direkt i mun från asken via smörkniven. Mormor som skämmer bort förstås, till mamman och pappans förtret.

Glass. Det är poppis! I våras då den första solvärmen kom, så kom mormor och morfar med två stora paket miniglasspinnar! Här skulle övas i att lära sig äta själva!
De behövde inte övas med alls! De åt så fint och spillde nästan inte alls redan från början..
Mormor lämnade de stora paketen i vår frys med order om att; -"En om dagen".
Njaa, i alla fall när det är lite festligare dagar..

Jag sitter mitt emot mina älskade små prinsar. De kör ner gaffeln i spagettiåköttfärssåsen. Får oftast med sig några kletiga strån till munnen. Pappan har lärt dem hur man skall suga in spagettin, och det fungerar fint.
De är orangea i halva ansiktena och Joel har en klutt sås i ena ögonbrynet.
Emils hår ovanför höger öra är rödtonat.
De ser båda mycket koncentrerade ut. Gaffel i tallrik - gaffel till mun, gaffel i tallrik - gaffel till mun.
På golvet ligger högar av bevis på vad de åt till lunch. Blir till att sopa köket för tredje gången idag. Dammsuga, det får vi göra på kvällarna. Pappan eller mamman får då antingen gå ut med barnen, eller stänga dörren till barnkammaren. Killarna blir jätterädda för dammsugaren, men förstår ingalunda varför den måste fram vareviga dag.

Är vädret fint, så försöker vi åtminstone äta lunchen och mellanmålen ute. Pappan har skruvat till en jättefin barnbänk med bord i ett med ett parasoll över. Perfekt för lunch och mellanmålsfika.
Där gör det inte så mycket om lite käk hamnar i gräset..
Haklappar skyddar det mesta av kläderna, även om kläder sällan kan användas mer än en dag, men det är ju trevligt om barnen kan se något representativa ut i alla fall en liten stund..

På något sätt så verkar barnen gilla, lika mycket som vi, att få sitta ute och äta. Större portioner, och mer intresserat, liksom.
Denna sommaren har dock inte inbjudit till fler äta-ute-dagar, än sitta inne och äta dagar.

Det märks tydligare och tydligare på dem att de intresserar sig mycket för vad det är vi vuxna stoppar i munnen. Man kan inte längre ha an skål med "vadsomhelst" framme. Inte bara för att de ivrigt klättrar upp på bordet och tömmer ut innehållet, utan för att de så gärna vill smaka!

De ser direkt skillnaden på deras tallrikar och våra. Är inte innehållet detsamma så brister de ut i högljudda protester.
Men det är självfallet inte så enkelt att lära dem äta nya saker..

I alla fall så är det synnerligen gott med välling!
Frukost, mellanmål och kvällsvällingen kan man bara inte hoppa över!
Det spelar mindre roll vart den inmundigas, men bara man får den på klockslagen! Det är viktigt!

Det känns också lustigt, fastän det egentligen inte borde det, för det är ju självklart, men de vet precis vad som är gott!
De vill ingalunda sitta med fruktbitar då det knapras på annat håll på saltapinnar. De vill inte alls ha russin, då det finns en godisskål.
Varför nöja sig med vatten, när det ser så mycket godare ut i pappans glas??
Varför käka pannkakan, då det finns grädde och sylt ovanpå?

Lustigt, men så är det. Så är vi väl alla, egentligen? Vi vill väl inte äta sådant som bara är nyttigt för oss, om det finns annat som är gott?
Sunda förnuftet talar till oss, och självklart väljer vi det som är bäst för oss, kanske bara för stunden ibland, men vi väljer medvetet. Det gör barnen också nu.

Uppfostran och medvetenhet vill vi ge våra barn. Självförtroende och aptit på livet.
Man tänker inte alltid på att allt man gör som förälder ger intryck och sätter spår. Tänker jag efter så känns det lite underlig och lite skrämmande att mina två pojkar är tv helt egna individer med egen syn på livet och maten.
De visar tydligt vad de vill och vad de inte tycker om.
Man månne sucka och frusta över hur köksgolvet, eller restan av huset för den delen, ser ut som. Man förbannar smulorna under fotsulorna och grimaserar åt blöta strumpor då man just torkat upp den utspillda/uthällda mjölken med sina kläder.

Men jag förundras när jag tänker efter, över varje sätt mina barn väljer att visa sin egna vilja och personliga styrka på. Två små alldeles egna viljor, det är mitt jobb, min livsuppgift att se till att de får ut det mesta och det bästa ur livet.
Jag skall minsann lära dem plocka russinen ur kakan...

Inga kommentarer: